Aktivisterna tar inte sommarledigt: i Malmö har man blockerat fossila bränsletransporter och efter en aktion på Nationalmuseum misstänks två aktivister för skadegörelse. Det är lätt att anklaga grupperna för att välja otaktiska mål eller få opinionen emot sig.
Samtidigt kommer nyheterna om den stegrande klimatkatastrofen så frekvent att vi knappt hinner registrera dem. När vintern nu inleds i Antarktis kan forskarna konstatera att det återigen smält rekordmycket is. Vindar och havsströmmar förändras, och de enorma arktiska isarna kan bidra med flera meters havsnivåhöjning om de börjar smälta. ”Någonting har förändrats långt ned i havet” enligt en oceanograf som Sveriges Radio har pratat med (3/7).
I ett Europa väsensskilt från vår brinnande, sjunkande och återigen krigshärjade samtid växer författaren Stefan Zweig upp. Född 1881 beskriver han i Världen av i går ett Europa som för dagens läsare känns främmande: där krig anses vara en omöjlighet, där den åldrade fetlagda kroppen är idealet och där du kan röra dig fritt över gränser utan pass.
Under hans livstid kommer allt förändras. Sommaren 1914 tillbringar Zweig några veckor på landet tillsammans med glada semesterfirare. Han sitter en bit bort från folkvimlet och läser när musiken och sorlet plötsligt tystnar: skotten har avlossats i Sarajevo och Franz Ferdinand mördats.
Men paniken uteblir: ”Den oväntade nyheten spred sig från mun till mun. Men för att hålla mig till sanningen: ingen särskild sorg eller förbittring stod att läsa i deras ansikten.” Snart återgår sommarkvällen till musik och skratt.
Det som vi senare i historieundervisningen får lära oss var katalysatorn för första världskriget passerade här obemärkt förbi. I Zweig finner vi en mästerlig skildrare av mänsklighetens förmåga att göra ingenting.
Drygt 100 år senare är min plan för sommardagen att sitta en bit bort från folkvimlet på badplatsen och läsa Stefan Zweig. Men på andra sidan sjön reser sig en rökpelare från skogen. Efter några minuter syns lågorna. En dam meddelar att hon ringt brandkåren, varpå hon lugnt traskar vidare med sin hund. Bredvid mig badar folk vidare trots röklukten och askan som vinden bär med sig.
Planerna på strandhäng och läsning får snabbt skrotas. För sällan har vår tids stora kris – klimatet – blivit så tydlig. I ljuset av Zweig står det också klart att vår oförmåga att se nyckelhändelser, just då där de sker, inte är specifikt för vår samtid. Vi människor tycks alltid ha varit dåliga på att uppfatta katastrofens första tecken.
Det jag upplever där och då, i mitt första möte med en faktisk skogsbrand, är insikten om att det är akut. Att aktivisterna som limmar fast sig, ockuperar, kastar färg och stoppar trafik gör rätt. Än vet vi inte vilken av klimatnyheterna som vi på 2020-talet uppgivet ryckt på axlarna åt som i historieböckerna kommer ses som mest anmärkningsvärd. Det enda vi vet är att majoriteten, de som inte agerade, kommer att betraktas som loja och naiva.