CH Hermansson visade redan 1965, i in bok Monopol och storfinans – de 15 familjerna att det i Sverige fanns 15 finansfamiljer som hade makten. Mäktigast bland dem var Wallenberg. Men nu ser det ut i pressen om att familjen Wallenberg förlorat sin makt.
– Du tänker kanske på en så kallad signerad ledare av professor Lars Jonung i Dagens Nyheter den 20 mars. Jonung menar att de finanspolitiska förändringarna för genomfördes kring 1990 – avskaffandet av valutaregleringen, slopandet av begränsningarna för utländska aktieuppköp och så vidare – rev skyddsmurarna kring det svenska näringslivet. Kontrollen och ägandet av företag i Sverige blev utsatt för internationell konkurrens. En rad svenska företag har sedan sålts till utlandet.
Flyttat intressen
– Om man speciellt tittar på familjen Wallenbergs affärer så har de tidigare tappat inflytande över bland andra Asea, nu med huvudkontor i Schweiz, Astra, med huvudkontor i London, Stora Kopparberg, med huvudkontor i Helsingfors, och Saabs bilsektion, ett dotterbolag till General Motors.
– Jonung menar att det är dagens finansiella globalisering som undergrävt familjen Wallenbergs gamla maktställning.
CH Hermansson menar att det ligger en del sanning i analysen.
– Men att tala om ”Wallenbergs sorti” som DN gör i rubriken är våldsamt överdrivet. Wallenbergarna har fått mycket bra betalt till exempel för försäljningen av Scania. De har flyttat en del av sina intressen från industrisektorn till finanssektorn. Familjen Wallenbergs historiska roll i det svenska näringslivet har ju varit att organisera fram ett antal viktiga industriella storföretag. Nu har man – liksom hela den svenska kapitalismen – gått över i ett annat skede. Schematiskt uttryckt – från industrikapitalism till rentierkapitalism.
CH Hermansson föredrar begreppet imperialism framför globalisering.
– Kännetecknande för det imperialistiska skedet av kapitalismen är bland annat monopolens växande roll, sammansmältningen av bankkapital och industrikapital till finanskapital, ökad kapitalexport, bildandet av internationella monopolistiska kapitalförbund vilka delar världen mellan sig.
Sverige är sedan länge indraget i denna utveckling, framhåller CH Hermansson, och hänvisar även till sin bok Sverige i imperialismens nät från 1986.
– Vid slutet av 1980-talet hade de svenska storföretagen stora investeringar i andra länder, en del med fler anställda än inom Sverige. Utländska företag och finansgrupper hade å andra sidan stora kapitalintressen i Sverige både i form av dotterföretag och aktieposter. Det fanns också en rad internationella kartellavtal som svenska företag deltog i.
Tendenser allt starkare
”Globaliseringen”, det vill säga imperialismen, är alltså ingenting helt nytt i den svenska utvecklingen, menar CH Hermansson – inte heller finanskapitalets ökade roll.
– Huset Wallenbergs utveckling genom tiderna var typisk för den allmänna kapitalistiska utvecklingen.
Har det då inte hänt något kvalitativt nytt – är det samma imperialism och samma finanskapitalism? Tendenser som fanns redan tidigare har blivit allt starkare, menar CH Hermansson.
– Men det finns också tecken på att imperialismen inte är så stark som många inbillar sig. Den aktuella finanskrisen i USA är ett tecken. Samtidigt pågår en utveckling som inte riktigt stämmer in i det gamla schemat – Kina, Indien, Latinamerika.
Vad anser du om det upprop om kamp mot finanskapitalet som Flamman publicerade den 27 mars?
– Ett utmärkt initiativ. Jag skriver under och hoppas att många gör detsamma, inte bara ekonomer utan också politiska partier och fackföreningar.
