I slutet av juli gjorde Italiens president Sergio Mattarella ett för den reserverade statsmannen ovanligt uttalande: ”Italien kan inte likna ett vilda västen där man kan köpa ett vapen och skjuta på en ettårig flicka.” ”Det är barbariskt och borde väcka vrede”.
Uttalandet refererade till en händelse som ägde rum i Rom föregående vecka då en man hade skjutit med ett luftgevär från sin balkong mot ett romskt barn. Flickan träffades i ryggen medan hon satt i sin mammas knä. Det är ett extremfall i en lista på hatbrott som dock har vuxit sig allt längre sedan den nya regeringen bestående av populistiska Femstjärnerörelsen och högerextrema Lega kom till makten i maj.
Hatbrottsvåg
Våldsvågen mot invandrare och minoritetsgrupper började redan under valrörelsen. Det mest uppmärksammade fallet var när en tidigare lokalkandidat för Lega öppnade eld mot fem migranter i staden Macerata i februari. Sedan dess har minst elva rasistiskt motiverade attacker ägt rum i landet.
Mitt under valrörelsen i mars mördades en senegalesisk gatuförsäljare av en 65-årig man i Florens. Den 2 juni ägde en av de mer uppmärksammade händelserna rum när Sacko Soumayla från Mali sköts till döds och en annan man skadades i Vibo Valentia i södra Italien. Han försökte tillsammans med två andra män förädla metaller i en övergiven fabrik när en släkting till fabrikens ägare attackerade dem. Den fackligt aktive Soumayla hade uppehållstillstånd och kämpade för migranters rättigheter inom jordbrukssektorn. Han har sedan mordet blivit en symbol för rörelsen.
Under sommaren har de rasistiska våldsbrotten avlöst varandra med allt kortare mellanrum, de flesta dock utan dödlig utgång. Ett undantag är fallet i Rom där en grupp män jagade en marockansk man som de trodde hade stulit. Mannen försökte fly i en bil men kraschade och dog under jakten.
Ett fysiskt mindre allvarligt men medialt väldigt uppmärksammat fall gäller den italienska friidrottaren med nigerianskt påbrå Daisy Osakue. Bara veckor innan hon skulle delta i friidrotts-EM i Berlin träffades hon av ett ägg i ögat av en förbikörande bil.
Regeringen skyller på vänstern
Att brottsvågen är politiskt motiverad står för italienska medier utom allt tvivel, i synnerhet som gärningsmännen i flera fall skanderat den högerextrema inrikesministern Matteo Salvinis namn vid attackerna.
När Salvini den 29 juli frågades av media om Italien befinner sig i ett rasistiskt nödläge avfärdade han frågan med att den rasistiska vågen är ”ett påhitt av vänstern” och att ”italienarna är bra människor men deras tålamod håller på att ta slut.”
Hans regeringskollega Luigi Di Maio som är arbetsmarknadsminister försvarade i sin tur Salvini genom att förneka att det skulle råda spänningar i landet. Han motiverade det dessutom med ett argument som är typsikt för den ideologilösa Femstjärnerörelsen: ”Jag tror inte att det råder ett nödläge kopplat till rasism.” ”Vissa har behov av att känna att de är vänster eftersom de inte längre är det, så de attackerar Matteo Salvini och anklagar honom för att vara extremhöger.” Premiärminister Guiseppe Conte, som alltmer tycks fungera som en nickedocka åt de två partiledarna, har knappt uttalat sig alls.
Dock tycks ändå en spricka ha börjat öppna sig i regeringen. Talmannen i deputeradekammaren Roberto Fico från Femstjärnerörelsen har den senaste tiden blivit till en av de viktigaste kritikerna av den egna regeringens politik. Han har bland annat uttalat sig mot förslagen på att återbörda afrikanska migranter till Libyen och att riva upp en antifascistisk lag från 1993 som kriminaliserar rasistisk retorik och hets mot folkgrupp. Di Maio har även tagit avstånd från det senare förslaget.
Nyfascistiskt uppvaknande
Den mest oroande tendensen i det italienska samhället äger dock rum på ett annat plan, långt från mediernas och storpolitikens arenor. De senaste åren har intresset för fascismen vuxit sig allt starkare, främst bland yngre generationer. Enligt en kartläggning av nyhetssajten Mediapart har ett stort antal rörelser som gör anspråk på Italiens fascistiska arv börjat göra sig gällande inom vissa miljöer och i vissa regioner.
Sedan tre organiserade fascister mördades 1978 försvann ideologin i praktiken från Italiens politiska scen under några årtionden då de viktigaste företrädarna gick i landsflykt. Under tiden försökte Gianfranco Fini att göra den rumsren genom att anpassa det postfascistiska partiet MSI till den politiska mitten under 1980- och 90-talen.
Men sedan början av 2000-talet har tongivande gestalter inom den fascistiska rörelsen såsom Massimo Morsello, Roberto Fiore och Gabriele Adinolfi återvänt till Italien. I dag är de aktiva inom partier och rörelser som inte skäms för att hylla Mussolini och som tillämpar en militär disciplin i de egna leden. De är emot abort, samkönade äktenskap och feminism, förnekar förintelsen och uppmanar till våld mot invandrare. Genom tidningar som Il Primato Nazionale sprider de konspirationsteorier om att den politiska eliten försöker ”byta ut” det italienska folket mot muslimer och afrikaner, en teori lånad från den franske högerextreme ideologen Renaud Camus.
Bland de viktigare grupperna finns Forza Nuova (FN) och CasaPound Italia (CPI), den senare döpt efter den amerikanske poeten och fascistmedlöparen Ezra Pound. Partierna har fortfarande litet stöd på det nationella planet. Men i lokalpolitiken gör de allt bättre ifrån sig. I kommunalvalen förra året fick CPI 9 procent i Rom-förorten Ostia.
Tom antifascism
Det är dock främst bland ungdomar som de fascistiska rörelserna har hittat en ny förankring. CPI:s ungdomsorganisation Blocco studentesco (BS) och studentrörelsen Lotta studentesca är numera de största politiska rörelserna på många gymnasier och i student- och skolval får fascistiska ungdomspartier ofta egen majoritet. Flera sociologer har beskrivit hur vissa italienska skolor och universitet i princip har förvandlats till värvningsplatser för fascistiska och högerextrema partier på senare år.
En anledning till fascismens ökande inflytande som ofta nämns är urvattningen av den antifascistiska ideologin, som präglade större delen av efterkrigstiden, i takt med att krisen för vänstern har fördjupats sedan 1990-talet. Enligt journalisten och författaren Marco D’Eramo har vänsterns kris i Italien gjort att fascismen framstår som inte bara acceptabel utan också som den enda antisystemiska rörelsen.
– Det faktum att all form av vänsterideologi har krossats har gjort att en fascistisk krypto-ideologi har kunnat överleva i skydd mot all kritik, och den utgör numera den enda antisystemiska ideologin för ungdomar, säger han till Mediapart.
Det faktum att den officiella antifascismen inte backas upp av någon trovärdig vänsterrörelse längre har lämnat ett stort ideologiskt vakuum i landet. I ett sådant sammanhang är det varken förvånande att partier som Lega plötsligt kan nå nationella valframgångar, att våldsbrott mot invandrare kan eskalera som en direkt konsekvens av detta, eller att en så extrem ideologi som fascismen kan göra comeback.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
