I en röd smäcker Ford Fairlane, en relik från 1950-talet, färdades det nygifta paret i en bokstavlig procession genom flera av Havannas kvarter. Den långa snygga blondinen Wendy, ett huvud högre än sin make Ignacio, höll HBT-rörelsens färgrika fana med bägge händerna medan Ignacio log brett mot Havannaborna som kantade vägen. Dagen till ära, den 13 augusti 2011, var det Fidels 85-årsdag och paret uppgav att det var en present, inte en provokation, till honom.
Mariela Castro, dotter till Kubas president Raul Castro och chef för Cenesex, Kubas Nationella Center för Sexualundervisning, hade gratulerat och önskat paret lycka till i livet.
Men det var inte första gången Mariela och Cenesex hade att göra med Wendy. Som den där historiska dagen 2007 när Alexis lade sig på operationsbordet och förvandlades till Wendy. Och nu sa Mariela att ”allt det vi har arbetat för har varit för att skapa lycka och välgång för våra kamrater”.
Den 37-åriga Wendy kunde uppfylla, via den kostnadsfria operationen, vad hon menade är ”alla kvinnors dröm”.
– Det är underbart. Vi kommer att bli det första gay-äktenskapet på Kuba. Jag vill inte att det ska ses som något politiskt, trots att det är en present till Fidel. Jag oroar mig inte vad regeringen tänker, tillade Wendy.
Innan giftermålet arbetade hon i ett av de många HBT-nätverken på Kuba. Dessa har blommat upp de senaste åren på Kuba och har mer eller mindre fasta eller lösliga förbindelser till Cenesex.
Om Wendy är opererad från man till kvinna och hennes make Ignacio är gay, hur kan man då få det till ett ”gayäktenskap”? undrade jag. Och hur är det möjligt att gifta sig om det fortfarande är förbjudet att ingå ett äktenskap på Kuba mellan två personer av samma kön, även om Cenesex har lagt ett lagförslag till Nationalförsamlingen som går i samma linje som homoäktenskap i Sverige?
– Jag var ärlig från början med Wendy och sa att jag var gay. Men med Wendy är det helt annorlunda. För första gången i mitt liv känner jag mig förvirrad. I dag vet jag inte vad jag är. Men vad jag med säkerhet kan säga är att jag är förälskad i en kvinna, sa Ignacio till AFP:s korrespondent på Kuba.
Men Wendy är inte förvirrad. Hon ser Ignacio som gay.
– Han är en man, han har en penis och han gör mig lycklig. Han är en låda av överraskningar. Jag hade en penis, som jag använde under en tid för jag prostituerade mig.
Det formella svaret är att i Wendys ID-kort är hon kvinna och som kvinna kan hon ingå äktenskap med Ignacio, en mot regeringen oppositionell HIV-positiv gay. Förvirrande och ett politiskt fenomen?
Saken är kanske den att de antikubanska fördomarna i europeiska eller USA-medier är gigantiska överdrifter av kubansk verklighet. Cenesex har varit något av en politisk informativ förtrupp och försvarare i kampen för HBT-gruppens rättigheter på Kuba. Demonstrationer eller liknande Pridefestivaler genomförs. Det finns ett otal klubbar för HBT-personer som fått stora internationella rubriker. Och även om det finns fördomar, som i alla länder, så mördas ingen för att han är gay, lesbisk eller trans. Kuba är i det avseendet helt unikt i Latinamerika och Karibien.
1988 genomfördes det första könsbytet på Kuba och möttes av starka negativa reaktioner hos befolkningen. Men det Nationella Centret för Sexualundervisning (Cenesex), gav inte upp.
– Under 23 år har vi arbetat målmedvetet för att medvetandegöra folket och öka förståelsen för vår verklighet på Kuba.
Det berättar Maira Rodriguez Lauzurique. Inom Cenesex har hon ansvar för kontakten med de sociala rörelserna och de olika nätverk som vuxit fram bland HBT-kubaner. Hon är psykolog till yrket och är, med sina 28 år på Cenesex, en veteran i kampen för HBT-gruppen på Kuba.
Centret grundades på 1970-talet av det kubanska kvinnoförbundet med den legendariska gerillasoldaten Vilma Espin i spetsen. I centrets uppgifter ingår att ge en bred information inom sexualundervisningen. Men centret har kommit att allt mer att bli en samlingspunkt för HBT-gruppen. Centret stimulerar dessa grupper att organisera sig i egna sociala nätverk.
– Som institution har vi arbetat med alla berörda teman inom sexualundervisningen. Vi ger sexuell terapi, behandlar frågor som graviditet, ansvarsfullt moder- och faderskap. Men så klart informerar vi också om de olika sexuella läggningarna, ett tema som inte debatterades mycket på 1970-talet, då Cenesex grundades, säger Maira Rodriguez och tillägger:
– Alla tjänster är kostnadsfria eftersom de utgör en del av hälsovårdssystemet.
Rodriguez är ingen klassisk ”officiell representant” och menar att det finns en lång väg kvar att gå.
– Det finns mycket intolerans och oförståelse bland ungdomen och familjerna. Framför allt när mönster och system som är installerade sedan decennier bryts, mönster som säger att en man är en man och en kvinna är kvinna. Därför inledde vi vårt arbete i de familjer där det fanns en person som valt ett annat levnadssätt. Så skapades stödgrupper, inte bara terapeutiska, utan också sociala stödgrupper för dessa familjer.
År 2001 växte nätverken och de första grupperna med transsexuella initiativtagare bildades.
– I dessa ingick kvinnor, lesbiska, män av olika sexuell orientering (bi, homo) och ungdomar som utgjorde detta stödnätverk till samhället. De som ledde dessa grupper hade själva varit aktivister (inom HBT) och var kapabla att försvara sina rättigheter. Dessa grupper arbetar systematisk i varje provins och har olika uppgifter som strävar till att bredda och synliggöra arbetet i samhället och bland HBT-gruppen.
Det kubanska tillvägagångssättet är att ”förebygga med undervisning”. Detta utbildningsprogram pågår redan i låg- och mellanstadiet. Där genomförs en strategisk plan som markerar riktlinjer, även om det fortfarande brottas med svårigheter, uppger Rodriguez.
– År 2007 hade 15 kubaner genomgått ett könsbyte och de accepterades fullt ut. De nio årens mödosamma arbete hade gett ett bra resultat i ett okänt tema. Samhället sattes på skolbänken för att målet skulle nås, understryker Maira.
Vilka är de vanligaste frågorna som regnar över läraren eller Cenesex´ representanter när de är ute i skolorna? undrar Flammans utsände.
– Min erfarenhet säger att ungdomarna har frågor som rör nästan allting. De är fyllda av myter och fördomar. Men det finns också föräldrar som inte är överens om att deras barn får sexualundervisning.
1970-talets intolerans mot HBT-rörelsen slogs tillbaka via kulturella satsningar och information över hela fältet. Den världsberömda filmen Jordgubbar och Choklad, bröt inte den ett etablerat mönster i det kubanska samhället? frågar jag.
– Den bröt ett paradigm och bidrog med ett strå i stacken. Men det var inte precis filmen som medförde en förändrad attityd hos kubanerna utan ett långvarigt tålmodigt arbete. Många (HBT-personer) har lidit mycket, men vi är nöjda över att vårt arbete inte har varit förgäves. Vi har lyckats förändra en hel del, men än återstår mycket. I den riktningen fortsätter vi vårt arbete.
Hur gick det då för Wendy och Ignacio? Den senare anklagas av flera HBT-grupper för att ta emot CIA-pengar. Han leder el Observatorio Cubano de Derechos de LGBT, det Kubanska Observatoriet för HBT-rättigheter och ger ut en pamplett på åtta sidor.
Den 15 juni 2009 skickade Jonathan Farrar, chef för USA:s Intressekontor i Havanna, en e-post till State Departement där han begärde anslag till stöd för en nybildad HBT-grupp i Kuba och dess bulletin. Det politiska målet, enligt Farra
r, var en grundläggande förändring av Kubas konstitutionella styre.
Den 5 september 2011 publicerade Wikileaks Farrars anslagsäskande för ”HBT-gruppen” på Kuba. Den antikubanska dagstidningen Miami Herald kommenterade nyheten med att State Department hade anslagit, på Farrars förslag, 300 000 dollar till vad som förmodas vara det Kubanska Observatoriet för HBT-rättigheters tidskrift.
Francisco Rodriguez Cruz är kuban, gay och aktiv i den fristående gruppen Arcoiris (Regnbågen). På sin blogg ställde han den känsliga frågan till Observatoriet ”om den anser att det är korrekt, etiskt och legalt att acceptera finansiellt stöd från en regering som uttryckligen deklarerar att den vill förändra det politiska, ekonomiska och sociala systemet i en nation i vilken mottagarna av dessa anslag tillhör?
Under tiden fortsätter Mariela, Mayra och Cenesex det mödosamma arbetet med att fortsätta slå hål på myter och fördomar i det kubanska samhället. Varför stöder inte USA det arbetet som är unikt på den amerikanska kontinenten?
Not. Cenesex, det nationella centret för sexualundervisning, organiserar en internationell konferens på temat den 23-26 januari med deltagande från Sverige.
