I helgen har ett av Sveriges största maktkollektiv kongress. Efter valet till EU-parlamentet kan det kännas avslaget med politik och debatt. Men LO är en av landets stora politiska krafter. Det man beslutar på kongressen berör de flesta svenskar. Och inför kongressen har man från centralt håll kommit ut med en strategirapport, ”Fackliga strategier för bättre byten”, som skall definiera de framtida politiska problem som LO ser som ”oundvikliga”, samt visa på de lösningar man vill ha. Ambitionen är bland annat att återta makten över den problemformulering som under de senaste decennierna legat i händerna på nyliberala krafter i svensk och europeisk politik. Detta är tydligt när man talar med de två på LO som skrivit rapporten, Ingemar Göransson och Irene Wennemo.
– Man kan väl säga att det handlar om att återta initiativet, menar Irene Wennemo. Tanken är att först beskriva problem som alla kan skriva under på. Sedan närmar vi oss det fackliga perspektivet, och om man på det sättet kan formulera både problem, och tala om vilka lösningar som är viktiga, kan man ju bli initiativtagare.
För Ingemar Göransson är rapporten ett bevis på att LO tar sitt ansvar, och öppnar för lösningar som kan innebära kompromisser och strategiska byten gentemot arbetsgivare och politiska partier.
– Vi tycker att vi tar vårt ansvar när vi tar upp de problem som vi kan se. Om vi inte skulle göra det så skulle de här problemen komma ändå, och då skulle vi inte vara ute i lika god tid, och kunna formulera vilka krav vi ställer i diskussionerna. Kan vi vara ute och formulera problemen, kan vi göra bättre byten för våra medlemmar.

Vilka är då de problem som LO formulerar? Det första som sticker ut handlar om den gemensamma välfärden och dess finansiering. Överraskande nog kan LO:s inställning i frågan om välfärdens socialförsäkringar ses som ett svar på Göran Perssons kritiserade utspel i riksdagen i höstas, när han påstod att vi inte längre hade råd med socialförsäkringarna som de ser ut idag, och öppnade för en omformning av dem. Enligt Perssons skiss kunde regeringen tänka sig en offentligt bekostad basdel, en del vars ansvar läggs över på arbetsmarknadens parter, och en privatiserad del på toppen, en lösning som ligger i linje med pensionsreformen på 90-talet. En reform vars effekter visade sig för två veckor sedan, då Riksförsäkringsverket visade att 1,3 miljoner svenskar kommer att få under 10 000 kronor i månaden i pension, och att 100 000 kommer att vara tvungna att klara sig på 6 000 per månad. Nåja, tänkte de flesta. Det här kommer LO aldrig att gå med på. Socialförsäkringssystemet är ändå välfärdens viktigaste skydd för löntagarna.

När man läser ”Fackliga strategier för bättre byten” ser man att LO överraskande öppnar dörren för en omformning av socialförsäkringarna i linje med Perssons utspel. För enligt LO kommer det i framtiden att bli problem med att bekosta den gemensamt finansierade välfärd som allt mer demonterats i Sverige, men vars kärna fortfarande är de socialförsäkringar som är löntagarnas främsta skydd. Enligt LO kommer ”kostnaderna för välfärdspolitiken att öka på grund av den åldrande befolkningen”. Det handlar om att färre människor arbetar, och att fler blir äldre. Då blir det problem ”med finansieringen av välfärdspolitiken”. Då visar det sig att LO faktiskt kan tänka sig att en del av ansvaret och finansieringen för socialförsäkringarna skall läggas över från staten till arbetsmarknadens parter. Kanske överraskande, men ett oundvikligt problem, menar Irene Wennemo.
– Som det ser ut kommer det att vara svårt att finansiera välfärden i framtiden. Behoven ökar och vi kommer att behöva lägga mer resurser på att köpa service.
Ingemar Göransson håller med.
– Systemen kommer långsiktigt att bli underfinansierade. Tjänsteproduktionen kommer alltid att vara så arbetsintensiv att produktiviteten alltid är högre i industriproduktionen. Det innebär att man måste använda en större och större andel av lönen till den delen av tjänster och försäkringar.
Då räcker inte pengarna till, menar LO. Att höja skatterna skulle kanske vara den naturliga åtgärden enligt en traditionell arbetarrörelsepolitik. Men den lösningen tror inte LO på. Irene Wennemo hänvisar till regeringens långtidsutredning.
– Långtidsutredningen säger att vi kommer att behöva konsumera mer välfärd men att man inte kan göra det i statlig regi. Man kan inte höja skatterna så mycket, utan måste klara av underfinansieringen på andra sätt.
Då är avtalsförsäkringar ett av alternativen för LO. När man talar med Wennemo och Göransson står det klart att det är just så. Däremot vill LO inte direkt tala om precis hur man vill att slutresultatet skall se ut.
– Vad gäller försäkringssystemen säger vi att vi är öppna för en diskussion för att kanske göra på ett annat sätt, men vi sätter mycket tydligt upp en massa begränsningar för hur det inte får gå till, menar Irene Wennemo.
Samma åsikt kommer från Ingmar Göransson. Han menar att hur man än gör blir välfärdens finansieringsproblem ”oundvikliga”. Då är det bättre att LO självt tar upp frågan, för att visa att man vill vara med i diskussionen av problemen och kunna säga vilka alternativ man inte kan gå med på.
– Om vi skulle stänga dörrarna för den här typen av lösning, skulle vi inte kunna vara med i diskussionen. Vi uttalar våra förutsättningar, och vi tycker att det är bra. Om vi undviker problemet kommer det ändå att komma över oss så småningom. Detta är ett femårigt projekt, där vi redan nu sätter ner foten. Det är bra tycker jag
De lösningar som LO säger sig inte kunna acceptera inom den redan uppställda problemformuleringen är flera, enligt Irene Wennemo.
– Till exempel vill vi att verksamheterna skall vara offentligt och solidariskt finansierade. De skall vara lika för alla. Det är viktigt för oss.
En annan sak som LO säger nej till, är den del av Göran Perssons skiss som förordar en privat del i försäkringarna.
– Vi säger ja till en inbjudan, men nej till privata lösningar på toppen. Det skulle bli väldigt ojämlikt. De arbetslösa och de med svag förankring på arbetsmarknaden, skulle bara få grundtryggheten. Det säger vi nej till. Om arbetsmarknadens parter skall ta ett större ansvar så skall det också bygga på lagstiftade rättigheter som är lika för alla i botten. Även om man är arbetslös skall man ha samma ersättning från avtalsförsäkringarna som de som arbetar.
Enligt Irene Wennemo kan LO inte heller acceptera att det blir olika lösningar för tjänstemän och arbetare.
– Det räcker inte med en lösning mellan LO och Svenskt näringsliv. Man måste ha med tjänstemännen så att det blir lika villkor för alla.

Ett ja till ”inbjudan” om att lägga över en del av ansvaret för socialförsäkringarna från staten till arbetsmarknadernas parter, alltså. Men många menar att LO genom att ”öppna dörren”, riskerar att inte kunna bromsa när starka krafter senare vill privatisera systemen. Vänsterpartiets EU-parlamentariker Jonas Sjöstedt betecknar strategin ”livsfarlig”. En kanske allvarligare invändning är den här. LO:s erkännande av välfärdens finansieringsproblem kan i förstone se ut som att man styr dagordningen genom att vara ute i ”god tid och ställa sina egna krav”. Men man kan fråga sig hur mycket detta verkligen handlar om objektiva problem, eller om hur man faktiskt väljer att driva politik.
För problemformuleringen om ”att vi inte har råd med välfärden” är en välkänd del av den marknadsliberala dagordningen. I den har vi allt mindre råd med välfärden för varje år som går. Under 80- och 90-talen användes ”den ekonomiska krisen” för att montera ner välfärden och skapa marknadsliberala regler för den ekonomiska politiken.

Idag är det ”hotet från den åldrande befolkningen” som sätts högst på agendan för dem som vill förändra välfärden. Detta är tydligt både i EU och Sverige. Granskar man dokument från EU:s ministerråd, ser man att hotet från den åldrande befolkningen används för att reformera den offentliga sektorn i medlemsländerna. Men om man tittar närmare på problemet upptäcker man att det finns andra lösningar, som man skulle kunna tro ligger LO närmare, eftersom de innebär en klassisk socialdemokratisk ekonomisk politik. Uppsalaekonomen Sten Ljunggren försöker visa på de alternativen. Han menar att ”hotet om den åldrande befolkningen” är betydligt överdrivet. Att den demografiska utvecklingen trots överdrifterna innebär en ökad andel äldre är ingenting Ljunggren förnekar.
– Om man räknar som långtidsutredningen gör så kommer man fram till att andelen över 64 i förhållandet till den yrkesverksamma ökar. Kvoten ökar med ökad andel äldre. Detta är ju ett demografiskt faktum.
Men att konstatera att antalet äldre ökar, och därför säga sig vara tvungen att omforma välfärden är fel, menar Ljunggren. För det finns en annan faktor som ju också påverkar förhållandet mellan de äldre som ”belastar” systemen, och de yrkesverksamma som bekostar välfärden genom skatterna. Och det är hur många som har jobb och betalar skatt. Och de kan ju bli fler, menar Ljunggren.
– Min tolkning är att A och O blir att på lång sikt höja förvärvsfrekvensen. Man skulle fram till år 2025 ha som mål att återställa förvärvsfrekvensen från dagens 77%, till 83%. På 20 års sikt är det knappast någon orimlig målsättning. Då börjar den hotande kostnadskurvan för den åldrande befolkningen att plana ut. Om man sedan fram till 2035 pressar upp sysselsättningen ytterligare något försvinner det omtalade ”hotet” helt.
Målsättningen att få ner arbetslösheten är inte särskilt kontroversiell. Det finns ingen i Sverige om inte tycker att arbetslösheten skall sjunka. Sedan är frågan hur man driver politiken mot målet. I Sverige verkar det inte gå särskilt bra. Arbetslösheten stiger stadigt, trots de målsättningar som regeringen sagt sig ha under de senaste åren. I april var den öppna arbetslösheten uppe i 5,4% enligt AMS.

Att göra som i Sverige och de andra EU-länderna, dvs. att hela tiden strama åt ekonomin, minska de offentliga utgifterna, hålla nere inflationen och ha hårda budgetregler för stat och kommun, verkar alltså inte hjälpa. För Sten Ljunggren är receptet ett annat, ett som går i mer klassisk socialdemokratiskt riktning. Enligt den måste jobben komma genom att samhället ökar de offentliga utgifterna, och den offentliga konsumtionen, istället för att göra tvärtom. Den offentliga sektorn skall inte skära ner, utan måste istället expandera. Det gäller, enligt klassiskt keynesianskt recept, enkelt uttryckt att satsa sig ur krisen, för att kunna stimulera efterfrågan i ekonomin, skapa nya jobb och öka skatteintäkterna.
– Att öka de offentliga utgifterna, den offentliga konsumtionen, är en viktig och fungerande väg. Det handlar om att man faktiskt till exempel behöver en större andel offentligt anställda. Det är en stor del av receptet. Det finns andra saker, som att regler för småföretag kan göras lättare, och så vidare. Men huvudprincipen är att öka de offentliga utgifterna, för att få igång jobben, och sedan gå vidare därifrån.
Men det kan vi ju inte, menar marknadsliberalerna. Det finns inga pengar. Det går inte. Detta är emellertid inte sant, enligt Sten Ljunggren. BNP har ökat stadigt under de senaste decennierna. Det som har minskat är de offentliga utgifternas andel. Den offentliga konsumtionen har man dragit ner på.
– Resurserna har inte minskat. BNP per capita är ju högre än någonsin. Men det som har hänt under de senaste tjugo åren, är att den offentliga andelen av BNP minskat.

Det som också har bidragit till de minskade inkomsterna är att skatterna sjunkit, och blivit allt mindre progressiva. De rika har blivit allt rikare. Detta har LO själva konstaterat i ett flertal rapporter. Men vi har ju våra ekonomiska regler, kan en marknadsliberal invända. Utgiftstaken och budgetreglerna för stat och kommun ser ju till att man ständigt måste ligga på plus. Inte kan investera offentligt som man vill. Men det är just de reglerna som, enligt Sten Ljunggren med flera ekonomer, hämmat tillväxten. Med dem kan det offentliga inte stimulera ekonomin.
– Då kommer man in på det som idag hämmar sysselsättningen, och det handlar bland annat om den politik som förs idag med utgiftstak och strävan att hålla den offentliga konsumtionen nere.
För att åstadkomma en vändning, måste den nuvarande ekonomiska politiken ändras, enligt Ljunggren. Utgiftstaken måste bort, budgetreglerna för stat och kommuner måste ändras, och man måste tillåta ökade investeringar i offentlig sektor.
– Det allra första måste vara ett totalt moratorium på alla kommunala nedskärningar just nu. Det är punkt ett. Det betyder att man i det nuvarande konjunkturläget låter kommunerna gå med underskott, och att man ser detta som en naturlig och positivt investeringspolitik. Det offentliga måste få gå med underskott. På sikt måste man sedan höja skatterna, och det tycker jag måste ske mer progressivt än idag.
Sten Ljunggren menar också att dagens låginflationspolitik måste ändras. Idag håller regeringen nere inflationen på så låga nivåer att man skadar sysselsättningen, tillväxten, och välfärden.
– Det finns något som heter lagom. Jag förordar ingen inflation på 10-12%. Men skadan av att ständigt hålla inflationen så låg som man gör idag, runt 1%, istället för runt 4%, tror jag är betydande.

Detta är Sten Ljunggren inte ensam om att tycka. Ekonomer världen över ifrågasätter den strama inflationspolitik som förs i Sverige och EU, alltifrån nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz till den svenska fackföreningsekonomen Dan Lundborg.
Men att låta de offentliga utgifterna andel av BNP öka igen, öppna för en höjning av skatterna och göra dem mer progressiva igen, och att låta budgetpolitik och inflationspolitik bli mer tillväxtbefrämjande är för dagens marknadsliberala politiker tabu. Skattehöjningar tillexempel är ett alternativ man förkastar med hänvisning till långtidsutredningen. Men att skattehöjningar i sig skulle vara ekonomiskt farliga finns det inga som helst belägg för, läser Sten Ljunggren högt ur samma långtidsutredning.
– Om man läser långtidsutredningen noga så står det att man inte kan finna något vetenskapligt belägg för att tillväxten försämras om skatterna ökar. Men eftersom en överväldigande majoritet av riksdagens partier säger att skatterna inte kan öka så använder långtidsutredningen det som grund i alla sina beräkningar. Trots att det är ett helt politiskt argument. Sedan kommer det ju att bli så att alla politiska partier i sin tur kommer att hänvisa tillbaka till långtidsutredningen när de motiverar att skatterna inte kan öka. Ett totalt cirkelresonemang alltså.
Skatterna skulle alltså kunna höjas, vid sidan av den ökning av skatteinkomsterna som skulle bli ett faktum om man lyckas höja sysselsättning genom en expansion av det offentliga. Och kurvorna skulle plana ut. ”Hotet om den åldrande befolkningen”, och välfärdens finansiering kanske inte är det problem man vill göra det till. Att LO går med på den nuvarande politiken tycker Sten Ljunggren är fel.
– Genom att gå med på den rådande ekonomiska doktrinen idag, så säger man att man accepterar en arbetslöshetspolitik som underminerar välfärdsfinansieringen genom ständigt minskade skatteintäkter. När man istället borde angripa högerpolitikens kärna, hitta vägar att öka sysselsättningen genom offentlig expansion, öka andelen yrkesverksamma i förhållande till de äldre, och klara välfärdens finansiering. Där tar LO ingen riktigt strid.

När inte ens långtidsutredningen kan finna några bevis för att det skulle vara farligt med högre skatter, när de flesta blir allt mer överens om att regeringens strama sparpolitik stör tillväxten, och dessutom att ökade offentliga utgifter och offentlig sektor skulle kunna vara alternativ som fungerar, ja då öppnar sig lösningar på välfärdens finansiering som inte innebär en nedmontering utan snarare en upprustning.
Men antalet svenskar som har jobb har ju inte bara att göra med välfärdsfinansieringen, utan är också en av kärnorna i den fackliga verksamheten och arbetarnas förhållande till kapitalet. Och därmed kommer man in på en av de andra delarna av LO:s strategirapport ”Fackliga strategier…” som sticker ut inför kongressen. Det handlar om LO:s inställning till den strukturomvandling, som svensk industri och arbetsmarknad hela tiden går igenom. Produktionen förändras, driven av kapitalets behov att skapa ständigt högre vinster. Industri och arbeten flyttas och omformas, beroende på var och hur det passar kapitalet bäst att tjäna pengar. Ibland är strukturomvandlingen mer markant, mer omvälvande. Som under 50-, 60- och 70-talen, då Sverige omformades i en stor modernisering av industri och samhälle. Jordbruken försvann ner, hyttorna och bruken lades ner. Industrin växte, och koncentrerades till storstäderna. Arbetena var tvungna att lära om och flytta med.

Under den perioden ställde arbetarrörelsen upp på kapitalets behov av omvandling, i utbyte mot att en del av vinsterna användes till att skydda löntagarna och bygga upp välfärden. Och bytena fungerade. Inför medlemmarna och väljarna kunde arbetarrörelsen legitimera sitt samarbete med kapitalet. Man fick nya jobb, bättre standard, tillgång till en utbyggd välfärd.
LO:s motto ”Vi räddar människorna, inte jobben”, kunde utropas med trovärdighet.
Den inställningen till strukturomvandlingarna inom industrin har fungerat i stort sett bra under decennierna efter uppgörelsen. Och i den situation som den svenska industrin befinner sig idag, väljer LO att se situationen på samma sätt. Att ”rädda människorna, inte jobben”, är ett av huvudbudskapen i kongressmaterialet. Samma typ av strukturomvandling sker nu som då, menar man. I kongressrapporten tar man upp det faktum att strukturomvandlingen ökar produktiviteten och att den därmed hotar att slå ut överflödig arbetskraft från arbetsmarknaden. Men det är bra, menar man. Rapporten skriver att: ”… omvandlingen är nödvändig för att produktiviteten och därmed välståndet skall öka…” och dessutom att ”omvandling betyder att människor förlorar sina jobb och att deras kunskaper blir föråldrade”. Enligt Irene Wennemo är omvandlingen oundviklig, och hälsosam.
– Vi kommer alltid att ha en strukturomvandling och det vill vi också. Vi kommer inte att driva linjen ”Gislaved får aldrig läggas ner och aldrig flyttas på”. Vi måste bejaka strukturomvandlingen om vi skall få bättre jobb. Alla får det bättre av att industrin förädlas.
Ingemar Göransson håller med.
– Vi tycker inte att man skall rädda jobben, utan människorna. Det skulle vara som om vi hade velat att man fortfarande skulle gå bakom plogen i jordbruket som man gjorde på 30 och 40-talen.

Men LO:s sätt att se på dagens strukturomvandling har farliga svagheter, enligt flera kritiker. För även om man gör rätt i att acceptera en hälsosam modernisering av svensk industri, så är dagens situation helt annorlunda än under den förra omvandlingen.
Idag lägger kapitalet inte ner fabriker för att modernisera inom Sverige, så att svenska löntagare kan byta arbeten. Istället handlar en stor del av strukturomvandlingen om att flytta redan moderniserade arbeten till låglöneländer för att ytterligare öka vinsterna. Detta är tydligt, menar Jonas Sjöstedt, metallare och EU-parlamentariker (v).
– Det är klart att industrin måste moderniseras. Men det finns olika delar. Den dåliga sidan är nedläggningarna av lönsamma och moderna industriarbeten, för att flytta ut produktionen till låglöneländer. Det handlar till exempel om Gislaved och Västervik där arbeten som har goda grunder flyttas ut för att skapa ännu mer vinster åt aktieägarna.
Göran Greider, chefredaktör på Dalademokraten och en av arbetarrörelsens mesta kritiker inifrån, håller med.
– Man måste alltid sträva efter en modernisering av näringslivet. Men om man tittar på Gislaved så var fabriken ju på alla sätt världsledande vad gäller teknologi, miljöaspekter, hållbarhet och så vidare. I den typen av nerläggning är det inte frågan om en modernisering. Det blir mer och mer av företagsflyttarna som enbart handlar om kortsiktig kvartalskapitalism.

Enligt Göran Greider gör LO fel som inte skiljer på de olika typerna av strukturomvandling, gör mer motstånd mot den kortsiktiga girigheten.
– LO sitter hårt fast i sin klassiska syn på strukturomvandling från 50- och 60 talen, när man enbart ser strukturomvandlingen som något väldigt bra. Man har nog inte riktigt kommit på att det är en helt annan typ av kapitalism i dag. Det här tror jag blir ett växande problem under de kommande åren. Men det är knappt man berör det inför kongressen. Och det förstår jag inte.
Det kan till och med vara så att LO legitimerar kvartalskapitalismen genom den strategi man använder, menar Jonas Sjöstedt.
– Det är fackets förbannade skyldighet att försvara arbetstillfällen som är moderna och som har goda grunder. Genom att gömma sig bakom argument om nödvändig modernisering riskerar man att gå med på kapitalets kortsiktighet.
Det LO borde göra är att sätta hårt mot hårt, menar Sjöstedt..
– Den vinstmaximerande omvandlingen och utflyttningen av lönsamma arbetstillfällen, måste man göra motstånd mot. Man borde arbeta för att det skall bli svårare för företagen att flytta till exempel genom hårdare lagstiftning. Det skall kosta att flytta moderna arbetstillfällen.
Men LO håller fast vid sin ståndpunkt. Trots att man faktiskt ser att strukturomvandlingen till stor del handlar om kvartalskapitalism, menar Ingemar Göransson.
– I och med östutvidgningen och öppnandet av Kina kommer strukturomvandlingen och utslagningen av verksamhet att öka. De nya länderna har en kombination av hög produktivitet och låga löner. Det är dåligt för kapitalisterna att kunna lägga ner fabriker och flytta dem till de områden som är optimala.
Men trots att man gör den analysen, betyder inte att man tänker sluta bejaka strukturomvandlingen.
– Nej vi kan inte se något annat alternativ, menar Irene Wennemo. Strukturomvandlingen är i grunden hälsosam.

Ingemar Göransson är inte orolig för utflyttningen på lång sikt. Det kommer nämligen att ”jämna ut sig”, menar han.
– Under en period är det utflyttning till Kina och öststaterna. Men det kommer sannolikt att jämna ut sig. Det kommer att ta 20 år tills de länderna har en lönenivå som går att jämföra med väst och när de får det blir det inte lika attraktivt för företagen att flytta.
Det resonemanget går ut på att Sverige och svenska fackföreningar kommer att blöda, men bara ett tag. Sedan ”jämnar allt ut sig”. Men här finns en brist i resonemanget som LO själva är medvetna om. Det finns nämligen fortfarande stora oexploaterade områden i världen, och när lönerna har höjts i Kina och Östeuropa kommer det att finnas andra länder dit kapitalet kan flytta sin produktion. Uzbekistan, Kenya eller någon annanstans. Irene Wennemo ser ett möjligt scenario.
– Den här frågan är den centralt problematiska i framtiden. Man kan föra alla slags resonemang om hur vi skall lösa småföretagandet, om tillväxten i Sverige, hur vi skall utforma regler system, och så vidare. Men det här är kärnfrågan. Det vill säga; vad blir kvar egentligen? Skall det bara vara kvar forskning, utveckling och marknadsföring i Sverige? Vad händer med Metall och Industrifacket? Hur många pappersarbetare kommer att vara kvar i Pappers? Kanske kommer industrifacket inte längre att finnas som idag? Detta är kärnfrågan.

Utflyttningen av arbetstillfällen bildar så ett svart hål, som i LO:s värsta mardrömmar hotar att sluka de svenska jobben och facken. Men trots det vill man inte arbeta politiskt för att rädda de arbetstillfällen som redan är moderniserade, som skulle kunna vara en del av en strukturomvandlad svensk industri. Det här är ett problem som ingen förnekar. Färre arbetare behövs i den ”gamla” industrin, både på grund av modernisering, och kortsiktig utflyttning. Nya arbeten måste skapas. Frågan är var. Det visar sig att de flesta är eniga om svaret. Det är nämligen inom ”tjänstesektorerna” som allt fler skall få arbete i framtiden. Tjänstesektorerna är de nya stora arbetsmarknaderna, enligt alla bedömare som har något att säga i frågan. I Sverige och i EU talas och skrivs ständigt om tjänstesektorn som räddare av arbetstillfällen. Även från LO pekas tjänstesektorerna ut som framtidens arbetsmarknader. Irene Wennemo tror, liksom alla andra, att det är i tjänstesektorn som jobben skall skapas.
– Jag tror att tjänstesektorn kommer att växa. Det är en av viktiga arbetsmarknaderna.
Ingemar Göransson menar att arbetstillfällen alltid kommer att finnas, och skapas.
– Det är inga problem, det har ju funkat hittills. Det är många idag som verkar tro att jobben tagit slut. Men det kommer självklart aldrig att hända. Problemet är ju nte det, utan att man i omvandlingsprocessen måste utforma bättre system för människor.

En mycket viktig del för LO är just detta. Att ha system som skyddar de sparkade medlemmarna, och att de får hjälp till nya jobb inom de nya tjänstesektorerna, genom en aktiv arbetsmarknadspolitik, menar Irene Wennemo.
– Om man skall ha en acceptans för att facket inte vill rädda Gislaved måste man ha bra villkor, en bra a-kassa och möjligheter att få nytt jobb
Ingemar Göransson håller med.
– Människor kan inte acceptera att de bara blir av med jobben utan att det finns bra lösningar.

Och att flytta arbetare från industrin till tjänstesektorn idag, är en större utmaning än den man ställdes inför under den förra strukturomvandlingen, menar Irene Wennemo. För idag handlar det bland annat om en övergång från manliga yrken till traditionellt kvinnliga, och att det inte är lika statusfyllt att arbeta inom sjukvården som inom industrin. Lönerna inom tjänstesektorerna är dessutom lägre.
– Att få industriarbetare att gå till vården är en annan sak än att få skogsarbetare att bli industriarbetare. Förra gången gick folk från taskigt betalda jobb till litet bättre. Nu skall de gå från jobb som industriarbetare, relativt hyggliga med ganska bra löner, till jobb som undersköterskor, med sämre lön och sämre villkor.
Utmaningarna är alltså större idag, och kräver gemensamma insatser genom staten. Bland annat måste statusen inom tjänstesektorn höjas, menar Irene Wennemo.
– Tjänstesektorn måste få bättre status, högre utbildning och högre löner. Det måste bli attraktivt att gå dit.
Dessutom kan man hjälpa folk till de nya jobben genom arbetsmarknadspolitik och bidrag för omställning, menar Wennemo.
– Man måste stödja omställningen. Man kan inte kräva för mycket av den enskilde, eller skärpa reglerna hur mycket som helst för att tvinga folk in i de nya jobben.

Detta är alltså LO:s recept inför strukturomvandlingen. Man menar dessutom att en stor del av tjänstesektorerna måste fortsätta att vara offentliga och kunna expandera för att ge nya arbeten och klara strukturomvandlingen. Och här verkar det ju som om visionerna om välfärdens finansiering (expansion av de offentliga utgifterna för att få in fler i arbete och betala skatter) och LO:s visioner om strukturomvandling (expanderade tjänstesektorer, till stor del inom det offentliga) går ihop.
Och om strukturomvandlingen skall ske med att hjälpa av offentliga tjänstesektorer, måste ju de offentliga utgifterna öka, liksom i fallet med välfärdens finansiering. För att skapa jobben. Skatterna måste kunna höjas och bli mer progressiva (att det inte är skadligt såg vi bland annat i citatet från långtidsutredningen), och reglerna för budgetpolitiken måste tillåta den gemensamma sektorn att skapa arbeten.
Men återigen driver regeringen idag en politik som går tvärtemot.

Dels, som vi redan konstaterat, genom att föra en stram ekonomisk politik, skära ner på de offentliga utgifterna, strypa de lovande tjänstesektorerna, och därigenom hindra en stimulans av ekonomin. Men också genom att dra ner på hjälpen till dem som får sparken i den strukturomvandlande industrin. Detta är tydligt, enligt Irene Wennemo.
– Nu har man försämrat till exempel förtidspensioner och a-kassa. Man har också försämrat arbetsmarknadsutbildningen. Pendlingen har dessutom blivit dyrare avdragsmässigt. Gör man så, blir det en risk att man får ett motstånd, och facken kommer inte att kunna driva linjen att man bejakar strukturomvandlingen och moderniseringen.

LO:s chefsekonom Dan Andersson kritiserade för en tid sedan öppet regeringen för att inte göra tillräckligt för de arbetslösa. Han uttryckte en oro för att “regeringen individualiserar det problem som arbetslösheten är i en låginflationsekonomi”.
– S-regeringen ger mindre och mindre resurser till individen samtidigt som man ställer högre och högre krav, menade Andersson.
Och det enda som hörs från den svenska regeringen idag, är signaler om att ”skärpa reglerna” och ”ta hårdare tag mot bidragsfusket”. I vårens finansplan signalerade man den politiken, och vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiker i riksdagens utskott har vittnat om att regeringen inför höstens budgetarbete signalerar sämre villkor för de arbetslösa. För de arbetslösa ute i landet blir det lätt en förolämpning att tala om ”hårdare tag”, när jobben inte finns.
Arbetslösheten är, som vi redan konstaterat, uppe på 5,4 %.

Den socialdemokratiska regeringen verkar alltså inte vilja driva en ekonomisk eller arbetsmarknadsmässig politik som kan infria löftena om tjänstesektorn, och en möjlig lösning på välfärdspolitiken. LO å andra sidan är medvetna om att utflyttningar och strukturomvandling riskerar att driva facken och Sverige in i en kris, om man inte hanterar problemen rätt. Här lyser ett vägskäl igenom. Antingen skall LO fortsätta att befinna sig inuti en marknadsliberal dagordning där samarbetspartnern SAP befinner sig. En situation där man kan tala om att ta initiativet, men i grunden spelar enligt motståndarnas regler. Eller så skall man bryta sig ut, slå tillbaka, och kanske vinna kampen om verklighetsbilden genom att föra fram en radikalt annorlunda vision om den ekonomiska politiken på olika fronter.
Men ingen av dessa frågor; alternativ ekonomisk politik, motstånd mot strukturomvandlingen, eller omvärdering av det facklig-politiska samarbetet, finns med i det politiska materialet inför helgens kongress. Frågan är varför. Sten Ljunggren menar att det nyliberala ekonomiska tänkandet tagit formen av en politisk dogm, som legat så tungt och länge över svensk politik att inte ens LO har undgått att påverkas.
– Den här politiken har ju blivit en dogm idag. Två decenniers nyliberal politik har satt sina spår även hos LO. Det finns saker som var självklara för 20 år sedan, men som idag knappt kan sägas. Som att kapitalet kan agera irrationellt och är farligt. Eller att offentlig sektor måste öka, att skatterna kan höjas, att inkomstklyftorna måste minska, och så vidare.

Jonas Sjöstedt håller med om att LO tänker fel i grundläggande termer.
– Jag tror att LO har börjat tänka mer företagsekonomiskt än samhällsekonomiskt. Och det måste man komma ifrån. Man måste börja tänka samhällsekonomiskt igen.
Den offensiva viljan lyser med sin frånvaro i kongressrapporten, menar Göran Greider.
– Det här är inga riktlinjer som drar upp några offensiva idéer om hur vi skall ta oss upp ur svackan. LO centralt har blivit rädda för konflikter. Man sitter och drömmer om det stora samförståndet som varade under 40 års tid. Men man glömmer att det skrämdes fram på 30-talet av stridsberedda svenska arbetare. Sverige hade en av de bråkigaste arbetsmarknaderna innan uppgörelsen. Men det glömmer man gärna. Jag tror att svenska arbetarrörelse måste gå igenom några ordentliga konflikter för att komma in på rätt spår.

För det finns en stor potential hos organisationen att verkligen vända den marknadsliberala verklighetsbild som idag präglar svensk politik. Det är helt klart för alla de som Flamman talat med. Som Göran Greider.
– Jag tycker trots allt att LO är det enda som håller kapitalet på avstånd. För mig är LO det centrala och absolut viktigaste kollektivet med störst potential till motstånd. Fackföreningsrörelsen är den viktigaste politiska kraften, och måste alltid välja sida i kampen mellan arbete och kapital.