Han var fjorton år när han började jobba som springpojke. Cykelbud. Hos de snälla gamla kvinnorna på tyglagret. Som betalade uselt men bjöd på kaffe och smörgås varje dag.
– Sedan tapetfabriken. En fabrik som luktade illa och var fylld av kemikalier. Kemikalier som efter en tid gav honom stora kliande eksem.
Hemma hos föräldrarna tjatade de om varven som betalade så mycket bättre än den eländiga tapetfabriken. På varven kunde även icke yrkeskunniga hjälparbetare tjäna hyggligt. Och så pressade fadern honom dit.
Anställningskontoret frågade knappt efter hans betyg. – Varven behövde folk.
In genom porten tillsammans med andra arbetargrupper och sedan mot rörverkstaden. Där han placerats som nybörjare. Första arbetsdagen och han hade att direkt följa med sin förarbetare. Något ”fjäskande” med presentation eller instruktioner om arbetets art slösades inte på de unga nyanställda. De fick lära sig det som behövdes vartefter arbetsdagarna gick.
Han skickades iväg för att hämta en rördetalj i gjuteriet. Götaverkens stora gjuteri. Ugnar, eldkvastar och blå rök. Hettan och den stickande luften, det fruktansvärda oväsendet och slamret fick honom att snabbt fly ut därifrån med sin rörbit. Med ett ”ur vägen pojkdjävel” efter sig.
Hur kunde någon stå ut med att arbeta därinne? Männens overaller hade hängt som sönderbrända trasor kring dem. Om man ville filma en scen från helvetet skulle gjuteriet passa rätt bra. – Han började känna sig rädd för varvet.
Där han nu stod och arbetade hade han utsikt mot fartyget som låg utanför. Ett nybygge. En öppning var urtagen ur den fartygssidan och han kunde se rakt ner mot bottnen av lastrummen. Stålskenor stack upp därnere som revben på ett djurskelett. Svetsaren arbetade stående på en ställning högst uppe på bryggan. Han såg inte varför denne plötsligt vacklade till. Men den overallklädda gestalten föll hjälplöst neråt och hamnade i lastrummets botten. Kroppen inkilad mellan stålskenorna.
En syn som kändes omöjlig att ta in. Ett isdrag genom hans egen kropp. Skräck. Han blundar en stund och vet att detta kan hända honom själv. Kan slumpvis drabba någon annan bland de tusentals som arbetar omkring honom. Framtida offer.
Alla varvets arbetare lämnade sina platser och gick hem då dödsbudet nådde ut. Tysta och utan diskussioner lämnade de varvet. En dags strejk.
Vinterkölden var en pina i sig. Metall blir djävulskt kall och det hjälpte inte hur mycket han än byltade på sig. Han måste ju också kunna röra sig någorlunda smidigt för att arbeta tillfredsställande. Det kändes värst i händerna. Som blev så köldstela att han knappt förmådde hantera rörtänger och skiftnycklar.

Kaffeschappen hade kommit till efter fackets påtryckningar. Arbetarna skulle ha en chans att få i sig en värmande mugg kaffe även under arbetstid. Förmännen vaktade och vaktade så att dessa pauser skulle bli verkligt korta. Ibland kom också fackets ledning och påminde om att kaffeschappen var en eftergift från företagets sida och inte fick utnyttjas för mycket. För mycket. Då skulle de tas bort igen.
Före schappens tid hade rörverkstadens folk värmt sig kring fyrarna inne i verkstaden. Druckit kaffe där när det blev för kallt ute. Det var förbjudet att använda varvets koks och kol för det ändamålet. De brukade samla ihop träbitar och plankstumpar till bränsle. Om de hade tid.
Götaverken bestod inte med matsal på den tiden, men den som hade råd gick till ”Gothia” och åt sin lunch. Hans hjälparbetarlön räckte inte till sådan ”lyx” och han satt med sitt smörgåspaket i verkstaden. Det fick duga.
Han fick en fin kontakt med – blev kamrat med – en ung kille som fått anställning i verktygsförrådet. Denne arme nyanställde hade ett helvete med sin ekonomi. Som förrådsarbetare hade han sämst lön av alla. Två barn och hans sambo kunde således inte yrkesarbeta. Omöjligt då att få tag på någon barnpassning.
Den ynkliga lönen ville inte räcka till ordentliga lunchpaket åt den unga pappan och flaskan med skummjölk och de torftiga korvmackorna var en plåga att se. Ibland ville den lätt svältfödde låna ett par tior under veckan och betala tillbaks när fredagslönen kom. Ett liv på marginalen. – För en snäll och bra arbetskamrat.

Efter det månaderna gick orienterade han själv sig mer och mer på varvet. Lärde sig vad som var farligt att arbeta med och vad som var förbjudet av ”disciplinskäl”. Även toabesöken underkastades arbetsdisciplinen. Sittmuggarna var placerade i långa rader med en halvdörr framför varje utrymme så att man kunde se in. Verkmästaren, kallad ”Kungen”, gick kontrollronder med jämna mellanrum för att haffa den som eventuellt satt och läste tidningen därinne. I värsta fall fick den skyldige ”trava” (gå hemma) ett par veckor. Givetvis utan lön. En katastrof för den tidningsläsande krakens ekonomi.
Verkmästarna och förmännen utgjorde företagets förlängda arm. För kontroll och pådrivning. De dök upp överallt och såg och hörde allt. Åtminstone uppfattade han som ung hjälparbetare situationen så. Arbetskamraterna – även de äldre – var rädda för dem, inte minst för att ackordsmätningarna var beroende av dessa underchefers välvilja. Rädslan ville dock ingen öppet erkänna. En skam att vara feg. Och ibland bröt motsättningarna mellan ledare och ledda ut i högljudda gräl och skällsord. Från båda håll.
Hans egen arbetskamrat och därtill förarbetare hörde till den lydiga och försynta sorten. Rädd; gruvade sig i dagar innan han kunde ta mod till sig och gå in på förmannens kontor och förhandla om ett ackord.
Så småningom vågade han själv sig på ett eget uppror. Verkmästaren hade av någon anledning fått ett horn i sidan till just honom och det innebar att han inte fick egna verktyg. Han tilläts alltså inte bli förarbetare trots att han för länge sedan hade yrkesskicklighet nog. Men han var mer kavat nu. Inte så försiktig som när han var ny på varvet. Det fanns gott om arbete i staden och han kunde söka sig till ett annat företag om han inte lyckades komma rätt här.
Han tog själv diskussionen med verkstadsingenjören; denne känd som en alldeles ovanligt råbarkad och oförskämd ”överhet”. Resultatet blev trots det att han till slut fick sina verktyg. Vari hans egna försyndelser bestått fick han aldrig veta. Kanske hade verkmästaren inte gillat hans utseende; personkemin inte stämt. Men tack och lov, det tillkämpade ”avancemanget” innebar bättre lön. Betydligt bättre.
Så hade de nu en förman som hette Östman. En äldre man, oerhört yrkeskunnig och även villig att lära ut av sin yrkeserfarenhet. Ville hjälpa fram. Men hans förklaringar över arbetsmomenten var långa och utförliga. Ibland allför ingående. Han fyllde hela utsidan av skotten med sina ritningar, utförda med krita direkt på plåten. Själv ville han som ”elev” inte avbryta, ville vara hygglig och lyssna. Men ackordets minuter tickade bort under allt ritande.
Ackordshetsen gjorde en del av arbetskamraterna farligt nerviga och stressade. Arbetsackord är – som vi alla vet – den bästa pådrivare en arbetsgivare kan ha. Det hemska var att tidspressen drev många att slarva med säkerheten. Gas-slangar kunde småläcka, elkablar ligga utan skydd; man hann inte kontrollera eller se över arbetsredskapen. Svetsslagg dråsade ner över den grupp som arbetade längst ner i fartyget, svetsaren såg bara till sitt eget jobb. Folk brände sig, klämde händerna och fick plåtsjok över sig snart sagt varje dag. Med flera tusen man involverade i farliga arbeten blev tillbuden otaliga.

Den hårda arbetsmiljön lockade även fram en än värre mentalitet hos vissa av arbetskamraterna. Risktagning för tuffhets skull. De agerade ibland helt sanslöst. En skärtorsdag fyllde några av ”de tuffa” ett rör inne i verkstaden med gas. Tände på. Skulle gälla som en bra påsksmäll som de sade efteråt. (En aning berusade hade de också varit.) Explosionen skrämde upp alla och det skyldiga gänget fick en gruvlig utskällning:
– Som det inte skulle räcka med de risker vi redan har här på jobbet. Utan att någon därtill hittar på såna här djävla dumheter.
Tilltaget kom naturligtvis aldrig fram till verkmästaren. Förmannen teg. Arbetskamraterna fick göra upp detta mellan sig.
Gilbert hade haft anställning som verkmästare på ett annat företag tidigare. Men hade kommit på kant med arbetsgivaren och nu arbetade han som rörläggare hos dem. Hade på sätt och vis ”degraderat” sig själv. I trots och ilska. Men han var en hygglig och bra arbetskamrat som ett litet gäng samlades kring. De gick ganska ofta ut och festade tillsammans men tog det rätt lugnt med spriten. Inga större överdrifter. För att verkligen få ett bord på snyggare restauranter skickade de fram Gilbert. Som presenterade sig som ingenjör när han ringde upp. Då gick det alltid bra. Ett egentligen olustigt tråcklande med den falska titeln. Bedrövligt att sådant skulle vara nödvändigt. Lögner för att bli accepterad som kund och gäst. Genanta eftergifter åt samhällets sociala snobbism.
Det var stora granna fartyg de sjösatte på varvet Kvalitet alltigenom. Trots hets och stress i arbetet hade de åstadkommit en produkt utan fel. Männen i sina sönderbrända overaller, männen som jagades utanför kaffeschappen, männen som alltid blev litet lurade på sina ackord. När hon väl sjösattes ”glömde” alla vem som byggt henne. Glömde de fartygsbyggande männen. Hon var ju inte deras och hade aldrig varit det. Ändlösa ordsvall och ideologiska dimridåer användes för att dölja att det var varvsarbetarna som i verklighetens värld byggde fartygen. Den äran tillhörde inte varvets aktieägare. Som man försökte påskina.
Han själv var ju inte alls ”politisk” eller så. Inte alls. Men ibland fick han en tanke så där starkt för sig: Om de alla; varvsarbetarna, arbetarna på SKF, på Volvo, på SJ, alla lagerarbetare, alla lastbilschaufförer, alla dessa bara försvann. Alla hans kamrater. Emigrerade till en planet på andra sidan Vintergatan. Alla de som hade de tunga hårda jobben försvann och ingen ersättare längre fanns. Varifrån skulle då Broström, Johnson, Wallenberg ta sin vinst?
En gåta. Och han vände och vred på den frågan och skrattade litet för sig själv. Ibland. Då – på sextiotalet.