Kultur 21 december, 2006

Helgläsning: Den verklige skeppsbyggaren

En novell av Ulla Johansson

Han var fjorton år när han började jobba som springpojke. Cykelbud. Hos de snälla gamla kvinnorna på tyglagret. Som betalade uselt men bjöd på kaffe och smörgås varje dag.
– Sedan tapetfabriken. En fabrik som luktade illa och var fylld av kemikalier. Kemikalier som efter en tid gav honom stora kliande eksem.
Hemma hos föräldrarna tjatade de om varven som betalade så mycket bättre än den eländiga tapetfabriken. På varven kunde även icke yrkeskunniga hjälparbetare tjäna hyggligt. Och så pressade fadern honom dit.
Anställningskontoret frågade knappt efter hans betyg. – Varven behövde folk.
In genom porten tillsammans med andra arbetargrupper och sedan mot rörverkstaden. Där han placerats som nybörjare. Första arbetsdagen och han hade att direkt följa med sin förarbetare. Något ”fjäskande” med presentation eller instruktioner om arbetets art slösades inte på de unga nyanställda. De fick lära sig det som behövdes vartefter arbetsdagarna gick.
Han skickades iväg för att hämta en rördetalj i gjuteriet. Götaverkens stora gjuteri. Ugnar, eldkvastar och blå rök. Hettan och den stickande luften, det fruktansvärda oväsendet och slamret fick honom att snabbt fly ut därifrån med sin rörbit. Med ett ”ur vägen pojkdjävel” efter sig.
Hur kunde någon stå ut med att arbeta därinne? Männens overaller hade hängt som sönderbrända trasor kring dem. Om man ville filma en scen från helvetet skulle gjuteriet passa rätt bra. – Han började känna sig rädd för varvet.
Där han nu stod och arbetade hade han utsikt mot fartyget som låg utanför. Ett nybygge. En öppning var urtagen ur den fartygssidan och han kunde se rakt ner mot bottnen av lastrummen. Stålskenor stack upp därnere som revben på ett djurskelett. Svetsaren arbetade stående på en ställning högst uppe på bryggan. Han såg inte varför denne plötsligt vacklade till. Men den overallklädda gestalten föll hjälplöst neråt och hamnade i lastrummets botten. Kroppen inkilad mellan stålskenorna.
En syn som kändes omöjlig att ta in. Ett isdrag genom hans egen kropp. Skräck. Han blundar en stund och vet att detta kan hända honom själv. Kan slumpvis drabba någon annan bland de tusentals som arbetar omkring honom. Framtida offer.
Alla varvets arbetare lämnade sina platser och gick hem då dödsbudet nådde ut. Tysta och utan diskussioner lämnade de varvet. En dags strejk.
Vinterkölden var en pina i sig. Metall blir djävulskt kall och det hjälpte inte hur mycket han än byltade på sig. Han måste ju också kunna röra sig någorlunda smidigt för att arbeta tillfredsställande. Det kändes värst i händerna. Som blev så köldstela att han knappt förmådde hantera rörtänger och skiftnycklar.

Kaffeschappen hade kommit till efter fackets påtryckningar. Arbetarna skulle ha en chans att få i sig en värmande mugg kaffe även under arbetstid. Förmännen vaktade och vaktade så att dessa pauser skulle bli verkligt korta. Ibland kom också fackets ledning och påminde om att kaffeschappen var en eftergift från företagets sida och inte fick utnyttjas för mycket. För mycket. Då skulle de tas bort igen.
Före schappens tid hade rörverkstadens folk värmt sig kring fyrarna inne i verkstaden. Druckit kaffe där när det blev för kallt ute. Det var förbjudet att använda varvets koks och kol för det ändamålet. De brukade samla ihop träbitar och plankstumpar till bränsle. Om de hade tid.
Götaverken bestod inte med matsal på den tiden, men den som hade råd gick till ”Gothia” och åt sin lunch. Hans hjälparbetarlön räckte inte till sådan ”lyx” och han satt med sitt smörgåspaket i verkstaden. Det fick duga.
Han fick en fin kontakt med – blev kamrat med – en ung kille som fått anställning i verktygsförrådet. Denne arme nyanställde hade ett helvete med sin ekonomi. Som förrådsarbetare hade han sämst lön av alla. Två barn och hans sambo kunde således inte yrkesarbeta. Omöjligt då att få tag på någon barnpassning.
Den ynkliga lönen ville inte räcka till ordentliga lunchpaket åt den unga pappan och flaskan med skummjölk och de torftiga korvmackorna var en plåga att se. Ibland ville den lätt svältfödde låna ett par tior under veckan och betala tillbaks när fredagslönen kom. Ett liv på marginalen. – För en snäll och bra arbetskamrat.

Efter det månaderna gick orienterade han själv sig mer och mer på varvet. Lärde sig vad som var farligt att arbeta med och vad som var förbjudet av ”disciplinskäl”. Även toabesöken underkastades arbetsdisciplinen. Sittmuggarna var placerade i långa rader med en halvdörr framför varje utrymme så att man kunde se in. Verkmästaren, kallad ”Kungen”, gick kontrollronder med jämna mellanrum för att haffa den som eventuellt satt och läste tidningen därinne. I värsta fall fick den skyldige ”trava” (gå hemma) ett par veckor. Givetvis utan lön. En katastrof för den tidningsläsande krakens ekonomi.
Verkmästarna och förmännen utgjorde företagets förlängda arm. För kontroll och pådrivning. De dök upp överallt och såg och hörde allt. Åtminstone uppfattade han som ung hjälparbetare situationen så. Arbetskamraterna – även de äldre – var rädda för dem, inte minst för att ackordsmätningarna var beroende av dessa underchefers välvilja. Rädslan ville dock ingen öppet erkänna. En skam att vara feg. Och ibland bröt motsättningarna mellan ledare och ledda ut i högljudda gräl och skällsord. Från båda håll.
Hans egen arbetskamrat och därtill förarbetare hörde till den lydiga och försynta sorten. Rädd; gruvade sig i dagar innan han kunde ta mod till sig och gå in på förmannens kontor och förhandla om ett ackord.
Så småningom vågade han själv sig på ett eget uppror. Verkmästaren hade av någon anledning fått ett horn i sidan till just honom och det innebar att han inte fick egna verktyg. Han tilläts alltså inte bli förarbetare trots att han för länge sedan hade yrkesskicklighet nog. Men han var mer kavat nu. Inte så försiktig som när han var ny på varvet. Det fanns gott om arbete i staden och han kunde söka sig till ett annat företag om han inte lyckades komma rätt här.
Han tog själv diskussionen med verkstadsingenjören; denne känd som en alldeles ovanligt råbarkad och oförskämd ”överhet”. Resultatet blev trots det att han till slut fick sina verktyg. Vari hans egna försyndelser bestått fick han aldrig veta. Kanske hade verkmästaren inte gillat hans utseende; personkemin inte stämt. Men tack och lov, det tillkämpade ”avancemanget” innebar bättre lön. Betydligt bättre.
Så hade de nu en förman som hette Östman. En äldre man, oerhört yrkeskunnig och även villig att lära ut av sin yrkeserfarenhet. Ville hjälpa fram. Men hans förklaringar över arbetsmomenten var långa och utförliga. Ibland allför ingående. Han fyllde hela utsidan av skotten med sina ritningar, utförda med krita direkt på plåten. Själv ville han som ”elev” inte avbryta, ville vara hygglig och lyssna. Men ackordets minuter tickade bort under allt ritande.
Ackordshetsen gjorde en del av arbetskamraterna farligt nerviga och stressade. Arbetsackord är – som vi alla vet – den bästa pådrivare en arbetsgivare kan ha. Det hemska var att tidspressen drev många att slarva med säkerheten. Gas-slangar kunde småläcka, elkablar ligga utan skydd; man hann inte kontrollera eller se över arbetsredskapen. Svetsslagg dråsade ner över den grupp som arbetade längst ner i fartyget, svetsaren såg bara till sitt eget jobb. Folk brände sig, klämde händerna och fick plåtsjok över sig snart sagt varje dag. Med flera tusen man involverade i farliga arbeten blev tillbuden otaliga.

Den hårda arbetsmiljön lockade även fram en än värre mentalitet hos vissa av arbetskamraterna. Risktagning för tuffhets skull. De agerade ibland helt sanslöst. En skärtorsdag fyllde några av ”de tuffa” ett rör inne i verkstaden med gas. Tände på. Skulle gälla som en bra påsksmäll som de sade efteråt. (En aning berusade hade de också varit.) Explosionen skrämde upp alla och det skyldiga gänget fick en gruvlig utskällning:
– Som det inte skulle räcka med de risker vi redan har här på jobbet. Utan att någon därtill hittar på såna här djävla dumheter.
Tilltaget kom naturligtvis aldrig fram till verkmästaren. Förmannen teg. Arbetskamraterna fick göra upp detta mellan sig.
Gilbert hade haft anställning som verkmästare på ett annat företag tidigare. Men hade kommit på kant med arbetsgivaren och nu arbetade han som rörläggare hos dem. Hade på sätt och vis ”degraderat” sig själv. I trots och ilska. Men han var en hygglig och bra arbetskamrat som ett litet gäng samlades kring. De gick ganska ofta ut och festade tillsammans men tog det rätt lugnt med spriten. Inga större överdrifter. För att verkligen få ett bord på snyggare restauranter skickade de fram Gilbert. Som presenterade sig som ingenjör när han ringde upp. Då gick det alltid bra. Ett egentligen olustigt tråcklande med den falska titeln. Bedrövligt att sådant skulle vara nödvändigt. Lögner för att bli accepterad som kund och gäst. Genanta eftergifter åt samhällets sociala snobbism.
Det var stora granna fartyg de sjösatte på varvet Kvalitet alltigenom. Trots hets och stress i arbetet hade de åstadkommit en produkt utan fel. Männen i sina sönderbrända overaller, männen som jagades utanför kaffeschappen, männen som alltid blev litet lurade på sina ackord. När hon väl sjösattes ”glömde” alla vem som byggt henne. Glömde de fartygsbyggande männen. Hon var ju inte deras och hade aldrig varit det. Ändlösa ordsvall och ideologiska dimridåer användes för att dölja att det var varvsarbetarna som i verklighetens värld byggde fartygen. Den äran tillhörde inte varvets aktieägare. Som man försökte påskina.
Han själv var ju inte alls ”politisk” eller så. Inte alls. Men ibland fick han en tanke så där starkt för sig: Om de alla; varvsarbetarna, arbetarna på SKF, på Volvo, på SJ, alla lagerarbetare, alla lastbilschaufförer, alla dessa bara försvann. Alla hans kamrater. Emigrerade till en planet på andra sidan Vintergatan. Alla de som hade de tunga hårda jobben försvann och ingen ersättare längre fanns. Varifrån skulle då Broström, Johnson, Wallenberg ta sin vinst?
En gåta. Och han vände och vred på den frågan och skrattade litet för sig själv. Ibland. Då – på sextiotalet.

Kommentar/Utrikes 09 september, 2025

Sara Martinsson: ”Tuttifruttivänstern” fick makten – men ytterhögern har guldläge

FRP:s ledare Sylvi Listhaug har Norges företagare bakom sig – och ser fram emot en mandatperiod som otvetydig ledare för oppositionen. Foto: Lise Åserud/NTB/TT.

När Norge gick till val på måndagen kammade de rödgröna hem segern. Den riktiga vinnaren heter dock Sylvi Listhaug – vars högerpopulistiska parti FRP nu dominerar den norska oppositionen.

Vänstern säkrade ny majoritet i stortinget. Men det är ytterhögern som är den verkliga vinnaren. Högerpopulistiska Fremskrittspartiet gjorde ett succéval, med 23,9 procent av rösterna.

Det är en motsägelsefull, ny politisk verklighet som norrmännen vaknar till på tisdagsmorgonen. Resultaten i stortingsvalet gav förvisso segern till vänstern. Arbeiderpartiet och Jonas Gahr Støre kommer att kunna fortsätta regera, med stöd från en brokig skara mindre partier. De två vänsterpartierna Rødt och SV kommer tillsammans med gröna MDG och Senterpartiet att utgöra regeringsunderlag. Koalitionen kallas redan ”tutti frutti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 09 september, 2025

Det kan vänstern lära av Glenn Hysén

Den pensionerade mittbacken Glenn Hysén, här fotograferad under en ölprovning, har grundade råd att ge Alexander Isak. Vänstern borde ta lärdom. Foto: Anders Deros/Aftonbladet/TT.

Om vänstern vill gå framåt i valet framstår matmoms och skafferifrågor som helt rätt prioritering. Det är mer än vad man kan säga om Lars Ohlys gnäll från sidlinjen.

Efter veckor av rykten och svekdebatt blev avskedet officiellt. Alexander Isak presenteras som ny spelare i Liverpool. Den svenska Premier League-stjärnan har lämnat Newcastle och i samband med övergången uttalar sig den gamle Liverpoolspelaren Glenn Hysén till Fotboll Direkt – som i sin tur blir refererade till på sajten Sportbibeln. Av rubriken i Sportbibeln framgår att Hysén lämnat en ”skarp varning” till Isak.

Ett underbart klickbete. Alexander Isak tillhör den nya generationen hyperprofessionella fotbollsproffs som inte vet hur öl smakar. Glenn Hysén är i sin tur en spexande jöns som aldrig spottar i glaset och alltid lyfter luren för en journalist. Men en skarp varning är alltså utfärdad. Sportbibeln vet hur man sätter skruv på en nyhet.

Valen i USA och Tyskland har visat på kraften i frågan om prishöjningarna.

En annan som är ute och kommenterar övergångar från sidlinjen är Vänsterpartiets gamla partiledare Lars Ohly. Med utgångspunkt i turerna kring Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skriver han i Sydöstran att partiets problem inte är de avhoppade och uteslutna utan att ledningen bryter mot kongressbeslut och gör osexiga politiska omprioriteringar. Numera handlar allt om matpriser och KU-anmälningar.

Vilka kongressbeslut Ohly åsyftar är oklart. Möjligen syftar han på vapenstödet till Ukraina, samt att Vänsterpartiet gått med på höjda försvarsutgifter. Men när partistyrelsen väljer prioriteringar har de, till skillnad från Delgado Varas och Riazat, ett mandat från medlemmarna. Han lyfter att partiets dåvarande miljöpolitiska talesperson Jens Holm avgick våren 2022 efter att Vänsterpartiet röstat för sänkta bensinpriser och påstår att omsvängningen skedde bakom ryggen på Holm. Problemet är att den nya kursen klubbades i valplattformen på partiets kongress tidigare samma år.

Mer korrekt är däremot konstaterandet att partiet satsar hårt på matpriser och KU-anmälningar. Med ett år kvar till valet är det också helt rätt strategi. Valen i USA och Tyskland har visat på kraften i frågan om prishöjningarna. Dessutom är det en fråga partiet bottnar i. Det är svårt att föreställa sig en större ”VPK classic” i inrikespolitiken än kravet på sänkt matmoms.

KU-anmälningarna kastar i sin tur ett hårt ljus på regeringen. Den svenska borgerlighetens politiska DNA är att vara nästan lika onda men aldrig mer än hälften så slipade som Socialdemokraterna. Trots det gick den nuvarande regeringen till val på sin kompetens. Fanns det ett dokument där det framgick varför detta var en bra strategi så har nog statsministerns barndomskompis slarvat bort det redan.

Läs mer

Glenn Hyséns skarpa varning då? Han säger att människorna i Liverpool är underbara men att Isak ska se upp med att ”spela Allan” för då fungerar det inte. Han ska vara sig själv och stå med fötterna på jorden, och då kommer han vara välkommen. Glenn Hysén ger helt enkelt ett bra råd som han själv bottnar i. Han är en typ av veteran som Vänsterpartiet hade mått bra av att ha fler av.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 september, 2025

V: Syna matjättarnas ”Black Friday-priser”

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Regeringen vill mota matinflationen i grind genom att sänka momsen på livsmedel. Vänsterpartiet litar inte på koncernernas löften – och föreslår nu mer transparens för att säkra sänkta priser, och sanktioner mot kedjor som istället smyghöjer dem.

”Det har varit tufft ekonomiskt att vara svensk de senaste åren.”

Så inledde Tidöregeringen presentationen av sitt ”matprispaket” den 4 september. Paketet består av tre förslag menade att göra vanligt folks matkassar billigare. Dels vill man inrätta en ”matpriskommission” som ska ”noga följa prisernas utveckling”, och dels vill man att Tillväxtverket ska undersöka ”förenklingsåtgärder” som gör det enklare att starta mataffär. Slutligen vill man se en tillfällig sänkning av momsen på livsmedel från 12 till 6 procent, som i snitt ska leda till en 6 500 kronor billigare matkasse om året enligt regeringens löften.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 06 september, 2025

Hanne Kjöller går på pinnjakt

"Polis: Så funkar det! (inte)" är bitvis intressant, men låter mest som en klagovisa utan vare sig fördjupad problembild eller förslag på lösning.

Sedan Hanne Kjöllers förra bok om missförhållanden och tystnadskultur inom polisen, En svensk tiger (2016), har 21 lokala polismyndigheter slagits ihop till en, i den stora polisreformen 2015. Tanken var att skapa en mer effektiv polis, som bättre kunde hantera den moderna brottsligheten. Hur har det gått? Enligt opinionsbildaren Hanne Kjöller: inte. I Polis: Så funkar det (inte) tecknar hon en bild av en trögrörlig och administrativt baktung polismyndighet, som avskriver brottsanmälningar i onödan och kontrollerar cyklister för att jaga pinnar i statistiken.

Trots att polisen fått både de ökade befogenheter myndigheten önskat, och drastiskt höjda medel – hisnande 100 miljarder under en tioårsperiod – är förmågan att klara upp brott historiskt låg. Denna paradox undersöker Hanne Kjöller, känd som borgerlig ledarskribent på Dagens Nyheter, i sin nya reportagebok Polis: Så funkar det! (inte).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 september, 2025

Kommunal ”skattebroms” kan få oväntad konsekvens

Elisabeth Svantessons drömmar om lägre kommunalskatt kan få oanade konsekvenser. Foto: Oscar Olsson/TT.

Regeringen vill tvinga fram kommunala skattesänkningar. Men den oförutsedda konsekvensen kan bli ”den största återkommunaliseringen på länge”, spår Katalys-ekonomen – åtminstone om fler kommuner väljer att följa Järfälla och Vetlanda, och spola de dyra vårdföretagen.

”Den här regeringen kan hitta på vad som helst.”

Så reagerade Eva Kindstrand Ströberg (S), ordförande i Vimmerby kommunstyrelse, på regeringens nybeställda utredning Incitament för lägre skattesatser i kommunsektorn, som ska bli klar senast i februari 2026. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 september, 2025

Kautsky hade inte alls rätt

Johan Lönnroth, Vänsterpartiets vice partiordförande 1993–2003, svarar på en ledartext av Leonidas Aretakis, Foto: Wikimedia commons.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman nr. 34 om striden i V: ”Delgado Vars och Riazat kallar nu partiet ’socialdemokratisk’, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel.”

Detta är ett tveksamt påstående. Det är bra att den unga vänster, som på 90-talet hyllade Lenin, och som nu har ledande roller i partiet, nu tar avstånd från hans idéer. Men Kautsky trodde på att kapitalismen kunde avskaffas och socialismen införas genom parlamentariska reformer. Och det var också fel.

Läs mer

Hela tanken på att bygga socialism genom staten i ett land hör hemma på historiens sophög. I en parlamentarisk demokrati kan allt förstatligande av privatkapitalistiskt ägda företag, som en vänstermajoritet kan besluta om, återprivatiseras av en högermajoritet.

Om staten ens har makten att förstatliga globalt verkande företag. Vänsterpartiets nya partiprogram har liksom socialdemokratins lämnat tanken på att kapitalismen skall avskaffas. De båda partierna tror inte längre på socialismen, att arbetande människor i god demokratisk ordning kan erövra makten och ägandet från kapitalisterna. Den proklamerade socialismen är för S och V bara en tom fras.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 05 september, 2025

Grillen #6: Kulturkanon och välfärdsstatens död

I veckans Grillen: Skrattretande, cirkus, dödsruna – de hårda orden har haglat om kulturkanon, men är den så illa?

Grillen gästas av journalisten Karin Pettersson som menar att allt ont började på 1990-talet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Karin Pettersson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 05 september, 2025

En norsk vänster mot radikaliserade laxbaroner

I veckan går Norge till val och frågan är vem som ska få del av rikedomarna. Innsets argument är skarpa – men är de tillräckligt radikala?

Ett angrepp på välfärdsstaten från en McKinsey-chef har blivit en bästsäljare i Norge. Forskaren Ola Innsets genmäle är skarpt, men inte tillräckligt radikalt för det ”svenska tillståndet”, tycker Jonas Elvander.

”Entreprenörerna har en målmedvetenhet och riskvilja som de flesta andra helt enkelt inte är födda med.”

Så lyder en typisk mening i den bok som under det senaste halvåret dominerat debatten i Norge. Landet som blev för rikt, skriven av den tidigare McKinsey-chefen Martin Bech Holte (svensk översättning i januari av Volante), består främst av revisionistisk historieskrivning av den typ som massproduceras av Timbro på denna sida gränsen. Hans grundtes: det var egentligen inte rekordåren som var Norges storhetstid, då tillväxten inte var högre än andra industriländers, utan den högproduktiva ”guldåldern” mellan 1991 och 2013, då de kvävande skatterna hade avskaffats, samhället genomsyrades av en ny entreprenörsanda och Norges oljestinna bruttonationalprodukt växte något snabbare än andras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 september, 2025

Förnybar el har vinden i ryggen

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren. Foto; Johan Nilsson/TT.

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 september, 2025

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade nyligen Vänsterpartiet. Det är de långt ifrån ensamma i historien om att ha gjort. Foto: Oscar Olsson/TT.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.


Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)