David Lynch var motsatsernas man – en lekfull absurdist som inte vek för det skrämmande. Han var ett naivt charmtroll in i det sista, skriver Charlotte Wiberg.
Vi visste redan att utsikterna för ytterligare en film inte var goda. David Lynch var 78 år gammal och den rökning han alltid njutit så mycket av hade gjort honom så sjuk att han inte kunde lämna sitt hem.
Ändå verkar det på något sätt osannolikt att han nu faktiskt har dött. En förvuxen pojke med rufsigt hår som aldrig riktigt verkade bli gammal.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Och naturligtvis höll han humöret uppe i det längsta. Så sent som i augusti hävdade Lynch att han aldrig skulle gå i pension. Sådan var han – en ständig optimist. Men en optimist som med sin konst närmast konstant rörde sig i mörkret. Någonstans i denna motsägelse uppstod en alldeles egenartad konstnärlig uttrycksförmåga, och en överflödande kreativitet som gestaltade sig inte bara i film, utan också i musik och måleri.
I biografin Drömvärldar berättar Lynch om hur han som pojke cyklade runt i småstaden Boise och såg hur det lyste hemtrevligt i vissa fönster, medan andra befann sig i olika stadier av mörker. ”Från de husen fick jag en känsla av att saker pågick som inte var trevliga. Jag grubblade inte över det, men jag visste att det pågick saker bakom dörrarna och fönstren.”
Nej, David som var en glad helyllepojke i femtiotalets USA grubblade inte. Men i sina filmer är det just de dörrarna och fönstren som han öppnar och tittar in genom. Där finns Frank och Dorothy i Blue velvet, Bob i Twin Peaks, the Mystery Man i Lost highway, the Lost Girl i Inland empire. Skrämmande, lidande figurer, ofta i bjärt kontrast med en vykortslik idyll med hygglig men naiv befolkning.
Det lär ha varit en trend i London under åren efter att debutfilmen Eraserhead kommit ut (1977) att se den under en syratripp.
”Varför finns det så mycket lidande i världen?” utbrister Laura Derns rollfigur Sandy i Blue Velvet. Lynch var nu inte den politiska konstnär som försökte förklara sociala problem, men ändå kunde han ibland med sina mardrömslika gestaltningar belysa dem ganska precist. Det är ingen tillfällighet att hans allra mest skrämmande figur, en gestalt alltför hemsk för att få framträda tydligt, befinner sig i Mulholland Drive bland soporna på baksidan av en diner i Hollywood, som en hemlös och bortkastad person – helt enkelt ett förkroppsligande av total fattigdom.
Det lär ha varit en trend i London under åren efter att debutfilmen Eraserhead kommit ut (1977) att se den under en syratripp. Jag har alltid tyckt att det verkar vara en sällsynt dålig idé. Eraserhead är en abstrakt film med hög ångestnivå. Lynchs karriär innehåller mer förhållandevis konventionella filmer, som Elefantmannen eller The Straight story men mot slutet kom han tillbaka till den totala ångesten med Mulholland Drive och det abstrakta med Inland empire. Den sistnämnda filmen från 2006 kan karakteriseras som en tre timmar lång surrealistisk skräckfilm som gjordes med handhållen digital kamera, ett briljant långfinger till allt vad lyxproduktion och manusregler heter.
Men allt dess mörker och kaos kommer, om man ska tro vad Lynch själv hävdat, ur ett avklarnat sinne som hållit sig sunt med hjälp av transcendental meditation, något han under närmast hela sitt vuxna liv sysslat med. Återigen framträder en stark kontrast mellan något rofyllt och positivt och det mörker som ändå emanerar ur det.
Vid sidan av det konstnärliga arbetet finns David Lynch Foundation, en stiftelse som ägnar sig åt transcendental meditation. Året efter Inland empire åkte regissören till Tyskland med sin guru med planer på att upprätta ett TM-universitet i Berlin. Lynch höll ett föredrag inför tyska ungdomar om hur han ville skapa ett nytt och starkt Tyskland – gurun uttryckte det som ett unbesiegbares Deutschland, ett ”oövervinnerligt Tyskland”, och den vid denna historiska tidpunkt självklart antifascistiska publiken som kände vibbar från Tredje riket gick i taket.
Men Lynch lät sig inte avskräckas utan avslutade med ett hurtigt ”Låt oss djärvt marschera mot en glänsande, ljus framtid!” Det är förstås otroligt komiskt. Men att David Lynch trodde på meditation som ett sätt att förändra samhället till det bättre avslöjar ju en nästan oförlåtlig politisk naivitet. Att han samtidigt var en av historiens mest briljanta filmregissörer och en fantastisk konstnär, ligger väl i motsägelsefullhetens natur. Eller så är naiviteten det bjärt kolorerade vykortsvansinne som bara är genialitetens nödvändiga baksida.
Eraserhead (1977)
Elefantmannen (1980)
Dune (1984)
Blue velvet (1986)
Wild at heart (1990)
Twin Peaks (1990–91)
Twin Peaks: Fire walk with me (1992)
Lost highway (1997)
The Straight story (1999)
Mulholland Drive (2001)
Inland empire (2006)
Twin peaks: The return (2017)