Att återvända. Att flytta till eller bort ifrån, att bli kvar. Allt ryms i journalisten Marit Kaplas dokumentärpoetiska debut Osebol (Teg publishing), om bygden hon kommer ifrån, platsen för hennes barndoms landskap.
– Osebol är en sådan ort som många lämnar. Man ser sig aldrig om, man bara fortsätter rakt fram i ett linjärt liv på helt andra platser där det finns mer folk och bättre förutsättningar. Så kände jag att jag också blivit en sådan person och att det var orättvist mot Osebol, för det är ändå ingraverat i min ryggrad. Jag kanske ville återupprätta Osebol lite, som plats för både omvärlden och mig.
Det Osebol som är ingraverat i Marit Kaplas ryggrad är en mindre by belägen vid Klarälvens strand i norra Värmland. Där delar invånarna sin plats i dalgången med bergen, åkrarna, älven och skogen. 42 av dem ställde på Marit Kaplas förfrågan upp på att bli intervjuade, intervjuer som senare skulle komma att bearbetas till poesi.
– Jag var nervös när jag återvände med det färdiga materialet till de intervjuade. Jag åkte hem till dem och vi läste tillsammans. Folk fick stryka det de ville, men de tyckte att det skulle bli roligt. Då gick jag från att vara nervös till att också tycka att det var roligt, säger Marit Kapla samtidigt som telefonen ringer. Hon svarar.
– Åh vad glad jag blir. Vad underbart.
Mona Skog, en av intervjupersonerna, har precis läst klart boken. Ringde för att säga att hon tyckte mycket om den.
Idén om att skildra Osebol har Marit Kapla burit med sig länge. Hon lämnade sitt hemmavid ung och hamnade så småningom i Göteborg, där hon nu sitter längst in på ett kafé och berättar om gårdar som gått i arv i 200 år. Det brusar runt henne av slammer och småprat. Efter flera år som programansvarig på Göteborgs filmfestival är hon nu redaktör för kulturtidskriften Ord&Bild. Det var i skarven mellan de två jobben som hon påbörjade projektet. Exakt vad det skulle bli, eller om det skulle bli utgivet, visste hon inte när hon satte sig ned i de första intervjuerna.
– Men jag var ute efter poesi, och jag ville skriva om Osebol. Jag har så starka känslor för Osebol och för livet där och jag tyckte mötena med de som bor där nu var så givande. Det var drivkraften, säger hon.
Osebol är en sådan ort som många lämnar. Man ser sig aldrig om, man bara fortsätter rakt fram
Som litterär ledstjärna har Marit Kapla den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, som tecknat Sovjetunionens historia med lyrisk intervjukonst i en rad böcker.
– Hon kombinerar det dokumentära med poesi, det tyckte jag var verkningsfullt. Aleksijevitj pratar mycket om att mejsla fram litteraturen ur verkligheten och vad som händer i intervjusituationen, den närvaron. Jag försökte bygga boken runt de där ögonblicken av essens i berättelserna, säger hon.
Människorna i Osebol är olika varandra, och lite varstans från. Vissa med släkten på platsen sedan generationer, andra inflyttade från Holland eller Danmark. Helst vill Marit Kapla inte generalisera alls. Men här finns historier om en gemensamhet som hör glesbygden till, vittnesmål om träindustrin som läggs ned, om skogsarbetet som effektiviseras, arbeten som satt sina spår i kropparna, för att sedan försvinna från platsen. Där någonstans blir det särskilda också det allmänna, och tar plats i historien om ett Sverige där landsbygden avfolkas, jobben hamnar någon annanstans, service och välfärd försvinner i väg och skolorna läggs ned.
– Jag blir så upprörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag kommer på nu att det är en stor anledning till att jag velat skriva boken. För det är oroande att de med makt och goda förutsättningar inte ens vet hur lite de vet om andras liv, säger Marit Kapla.
Örjan Björ, en av de intervjuade, berättar i boken om när priset på pensionärernas mattallrikar höjs från 58 till 62 kronor. Flertalet vittnar om konsekvenserna av nedläggningen av högstadieskolan.
– Jag har respekt för kommunpolitiker, de måste fatta svåra beslut, men sådana där saker har betydelse, det är en jättestor grej för många. Det är hela tiden människor som drabbas av konsekvenserna. Jag tycker det är viktigt att lyfta fram att det sätter spår i deras liv.
Marit Kapla avbryter sig när en telefon ringer vid ett bord intill.
– Jag är så ljudkänslig. Apropå stad och land… Jag får svårt att fokusera när det är för mycket ljud omkring mig.
Hon är inte ensam om att skriva om ett slags återvändande. Osebol kan ställas jämte böcker som David Väyrinens Marken, Linnea Axelssons Ædnan och den nya filmen Säsong av John Skoog, skildringar som rör sig bort från staden, mot en plats ofta förpassad till samhällets marginaler.
– Det är verk som jag tagit del av och tycker är bra och viktiga. Jag vill inte värdera och säga att livet i staden är sämre, men det kan ibland tyckas som att det kan bli mer strömlinjeformat. Det är en som säger det i boken, att det är lättare att bli styrd och kontrollerad i en stad. Man blir infogad i ett mönster som mäktiga krafter vill att man ska fogas in i, som en konformitet. Det känns som att de här verken är något slags protest mot det. Att man inte vill inordnas.
