Det är befriande att läsa en roman som för ovanlighetens skull vänder kikarsiktet mot en svensk landsbygdshåla av idag. Dessutom en mycket välskriven sådan där man från början sätter sig tryggt tillrätta med boken förvissad om att författaren med säker hand kommer att föra berättelsen i hamn.
Hans Gunnarsson skildrar människor kring en väg i ett fingerat Borunda. De är som folk är mest, det vill säga tittar för djupt i flaskan, ligger med andra och känner sig allmänt misslyckade. I centrum av berättelsen finns Ove, ägaren till en mexitegelvilla med ett skämmande dräneringsdike runt om. Ove som super och har misshandlat sitt ex. så att hon har dragit. Ove som inte plockat bort julstjärnan i tid. Ove som vinner sex miljoner på Lotto. Det slutgiltiga beviset på att det inte finns någon rättvisa här i världen. Endera dan kommer grannarna att gå runt med en lista för att få honom vräkt. Ove som alla har en åsikt om.

Borunda hemsöks också av en aggressiv miljökampanj som slår till bland innevånarna med slumpvisa kontroller av soporna. Men det är inte bara soptunnorna som gömmer på hemligheter. Hos Oves närmsta grannar Ann-Kristin och Roland går äktenskapet på tomgång och Ann-Kristin har skaffat sig ett lönande extraknäck på fredagsförmiddagarna.
I varvade avsnitt kommer den enträgne hembygdsforskaren Allan Lundberg till tals. Skildrad med en mild överseende humor som för övrigt svävar över hela historien.
– Bygden behöver sin berättare, sin bärare, resonerar han, en självpåtagen uppgift som röner föga uppskattning.
På landsbygden känner man alltförväl sina grannars vanor och vet vilken tidning de prenumererar på. En utebliven vinkning föranleder genast spekulationer… Man har sin uppfattning klar, men minst lika ofta som i stan stannar den vid en yta. Det vet Gunnarsson. Han låter berättarperspektivet skifta mellan de olika byinnevånarna. Scenerierna i form av kråkor, gillestuga och duggregn frammanar den rätta bystämningen. Som utflyttad storstadsbo har jag lätt att känna igen mig. Dialogen känns också trovärdig om ibland lite väl omfångsrik. Och om jag saknar något i den här välgestaltade berättelsen är det möjligen mer av ett samhällsperspektiv.
Borundaidyllen är som de flesta idyller skenbar. Under en natt inträffar ”jinx” ett uttryck som innebär att allt skiter sig. Ett par av samhällets olycksbarn genomför ett inbrott med oväntad utgång. Tragiska händelser kastar omkull vardagen för flera av familjerna längs Borundas väg men leder också till förändring.

Istället för att skyffla igen diket prövar Ove sina vingar på ett annat sätt. Det finns inga lyckliga gator längre, tänker han, det må bära eller brista. Och hembygdsforskaren får äntligen till sitt motsträviga förord.
”Liksom den enskilda människan är alltings mått, dess början och slut, den nyckfulla tillvarons ständiga mittpunkt, så är också varje plats världens centrum.” London, New Delhi, Stockholm, Borunda…