En av vänsterns starka profiler är borta. Herman Schmid dog den 25 oktober, 81 år gammal. Herman var universitetslärare på sociologiska institutionen i Lund under den senare delen av 1960-talet och därefter på det nybildade Roskilde Universitetscenter mellan åren 1973 och 1984. Han var även tongivande i fredsrörelsen och i den framväxande nya vänstern. Hans förmåga att fängsla åhörare var omvittnad, oavsett om det var i föreläsningssalarna eller vid olika manifestationer.
Jag blev vän och kollega med Herman när vi startade Bona folkhögskola i början av 1980-talet med VPK som huvudman. Som initiativtagare kontaktade jag honom och frågade om han ville vara rektor för detta skoläventyr. Herman ville. Därmed började ett samarbete och en vänskap som varade tills döden skilde oss åt.
Hermans betydelse för Bonas renommé kan knappast överskattas. Det märks i de kommentarer om honom som nu fälls i sociala medier av de elever som var med. Han kunde förklara komplicerade sammanhang. Samtidigt lyssnade han på sina elever som en jämlike. Eleverna vittnar om att de kände att de var med i ett viktigt samtal. Detta oavsett om det gällde kolonialismens orsaker eller klassamhällets utveckling och förändring. Även inom folkhögskolevärlden blev Bona snabbt uppmärksammat, mycket på grund av Hermans förmåga att knyta kontakter.
Efter hand drogs Herman allt mer in i VPK:s partiverksamhet. Som sammankallande i programkommissionen inför 1991 års kongress ledde han arbetet för det nya partiprogram som föreslog det nya partinamnet, Vänsterpartiet. Hans insats under själva kongressen var avgörande för att k:et i partinamnet avskaffades. Han blev invald i partistyrelsen därefter och var också EU-parlamentariker under åren 1999–2004. I parlamentet var han en respekterad företrädare som särskilt drev arbetsmarknadspolitiska frågor.
Vår vänskap överlevde många problem och konflikter. Ett av mina starkaste minnen är från våren 1981 då vi befann oss på Syninge kursgård. Vi hade just fått beskedet att VPK:s ledning hade utsett oss bägge till den arbetsgrupp som skulle förbereda en eventuell start av en folkhögskola med partiet som huvudman. Vi betedde oss som lyckliga tonårspojkar. På skoj dribblade vi, två medelålders män, med en boll, en lek på blodigt allvar som efterhand övergick i brottning. Sådan var vår vänskap.
