Jag gillar solidaritetsaktioner som sprids över nätet. Som när alla bytte profilbild på facebook till en symbol för Ship to Gaza när Israel anföll fartygskonvojen. Och jag gillar hijabuppropet. Jag respekterar verkligen dem som tog på sig sjalen för en dag för att visa solidaritet med den gravida kvinna som blev attackerad i Farsta. Som lade upp bilder på sig själva på nätet i slöja. Det var vackert att se flera av mina partikamrater och andra ge uttryck för ett sådant systerskap.
Det har gått en månad nu. Mediabevakningen har lagt sig, trakasserierna mot muslimer fortsätter i det dolda. Själv går jag fortfarande omkring och funderar över hur det kom sig att jag valde att inte delta i uppropet.

Det hade varit snabbt gjort att plocka fram en fin sjal och vira den om mitt huvud. Jag vet ju hur man gör. Jag gjorde det under en period när jag var yngre och skulle till moskén för att läsa koranen. Det var de enda tillfällena jag hade på mig sjal. Jag ville inte, behövde inte, ha på mig den till vardags.
Sjalen var heller aldrig något som diskuterades i min familj. Utom vid ett tillfälle. Jag minns att det var under en lek. Jag fick ett infall och virade en sjal runt huvudet och gjorde roliga grimaser. Tillsägelsen kom snabbt: ”Sluta med det där, annars får du ha på dig sjalen på riktigt”. Leken slutade omedelbart. Nu i efterhand förstår jag att hotet förmodligen inte var allvarligt menat. Ingen ville att jag skulle gå i sjal i Sverige. Däremot fick jag inte göra mig lustig över dem som gör det. Men just i den stunden kunde jag bara tänka på att jag verkligen inte ville gå till skolan med slöja nästa morgon.
Det är förmodligen därför det kändes så svårt för mig att delta i hijabuppropet. På ett politiskt plan tycker jag att det är självklart att försvara muslimska kvinnors rätt att inte bli nedslagna på gatan. Man ska inte behöva bli trakasserad för att man har på sig slöja – vare sig man har det av egen fri vilja eller på grund av tvång. Men på ett känslomässigt plan tar det emot att ta på mig sjalen. Det ligger helt enkelt för nära. Jag skulle inte klara av att hålla en rimlig distans till tygstycket på mitt huvud. Jag hade ju hela min barndom ”klarat mig” från slöjan. Skulle jag då ta på mig den nu när jag snart fyller 30?
 
Men om jag gräver lite till kanske beslutet att inte delta i aktionen också handlar om rädsla. En rädsla för att inte bli betraktad som svensk. Jag har stora delar av livet kämpat för att få bli betraktad just som svensk – utan att för den sakens skull vara mindre stolt över min arabiska och finska bakgrund. Om jag skulle ta på mig slöjan skulle jag vara rädd för att bli bestulen på min svenskhet och överösas av rasistiska glåpord på gatan. Så istället avstår jag. För det är så makt fungerar.
Makt får folk att anpassa sig. Kvinnor att anpassa sig till förväntningar på hur en ”riktig kvinna” ska se ut. Personer med invandrarbakgrund att anpassa sig till föreställningar om hur en ”riktig svensk” ska se ut. Ibland orkar man kämpa emot maktstrukturerna. Ibland orkar man det inte. Och det får vara så, tänker jag.
Islamofobin måste bekämpas. Därför är hijabuppropet en viktig politisk markering. Men det är en aktion som andra kvinnor får stå för. Jag hoppar över den här gången. Men nästa solidaritetsaktion som sprids över nätet är jag med på. Jag lovar.