Jag dras mot att skriva om gangsterrap, Einár och svensk drill likt en nattfjäril mot en öppen låga, men det går bara inte. Eller går gör det, men det är meningslöst. Dels har det vettiga redan sagts (läs Emil Arvidsson i SvD, 29/10), dels används genren främst som scenografi för att prata om kriminalitet som kultur. Tyckare som aldrig tidigare sagt ett positivt ord om hiphop har rentav börjat prata om ”old school”, för att särskilja en guldålder av rap och avfärda alla moderna uttryck som våldshyllningar.
Som hiphoppare är det lätt att irritera sig på sådan spelad omsorg, men det är knappast en anledning att hålla käft själv. Hiphopkulturen är så van vid att kritiseras utifrån att den är kass på att föra egna kritiska samtal – och de behövs mer än någonsin. Att svenska rappare mördats och deltagit i gängkrig är ju något oerhört, oavsett den debila debatten om musiken som orsak till kriminalitet.
Nog är det bisarrt att hävda att kultur inte påverkar. Jag har varit hiphoppare sedan före puberteten just för att kulturen omruskade mig och gav mening. Därför är den så stark i nästan alla utsatta områden, från Bagneaux, Massy eller Cachan i Paris, till Villa Reconciliación i Managua, och Rocinha eller Cascadura i Rio de Janeiro. Den fångar upp det mesta i sin väg.
Och en gång i tiden såg Sverige ändå med blida ögon på osäkra killar och tjejer som kom i kontakt med folkbildningssverige för att dansa breakdance. Snart blev hiphop en del av ickevåldsprojekt som Non-fighting generation och Lugna gatan. Den hiphop som tycks regera i P3 är kanske snarare en ingrediens i ”Fighting generation”. Det senare är inte vad hiphop är, men väl vad som syns.
I det som mytologiskt kallas ”de fyra elementen” – ”b-boying”, ”emceeing”, ”dj-ing” och ”writing” – så fanns ett tävlingselement, en vilja att göra upp genom att ”battla”. Alla omkring sögs in, det var meritokratiskt, alla som deltog i ett jam var potentiella medtävlare, likar och jury eller kollektiv domare. Det var magiskt, att dömas av sina jämlikar. Och det var det för mig i lugna trygga Sverige, på 1980-talet, på Plattan, på Fryshuset, på Kolingsborg, i Hallunda, i Solnahallen, överallt där hiphopen hittade in. Man hittade det som knöt an till hiphopens vagga, i parollen ”peace, love, unity and havin’ fun”, även om jag själv då hade svårt att förstå hur radikal den sloganen var i hiphopens naturliga habitat, oavsett hur mycket devisen verkligen efterlevdes.
I hiphopens skapelseberättelse sprang den här kulturen i södra Bronx ur de gängkrig som härjade i området. Efter årtionden av ”vit flykt”, statlig försummelse och ihållande republikansk rasism började stadsdelen likna en krigszon, där kriminella lejdes av hyresvärdar för att bränna hundratals byggnader årligen för att få ut pengar genom försäkringsbedrägerier när de boende var för fattiga för att betala hyran. Det är ur den här myllan som hiphop växte fram, ett mirakel som byggde på att skapa något av ingenting. Ett något som fick de krigande gängen att sluta fred och många områden att bli tryggare.
När hiphop kom till Sverige var sprickorna i folkhemmet små, i dag är de enorma. Barn med rika föräldrar bor i städernas centrala delar och villaförorter. Medan barn med trauman från krig, flykt och förföljelse bor i områden med allt sämre samhällsservice, där privata skolkapitalister gör pengar på bluffbetyg och förvaring. Trångboddhet driver ut barn på gatan och föräldrar som vet mindre om hur samhället fungerar än sina barn har ingen möjlighet att stötta barnen när ansvaret för skolgången flyttas från skolan till hemmet. Socialdemokratins gamla slogan ”alla ska med” har aldrig varit borgerlighetens, men nu är den knappt heller arbetarpartiets.
”Gangsterrappen” – nu menat som den rapgenre inom hiphop som tio år senare gick från ”yes yes y’all” och ”having fun” till att beskriva livet på gatan under crackepidemin och Kriget mot drogerna – ska inte förstås som att hiphop gjorde en helomvändning, men kanske snarare som att den fest som hiphop hade ordnat inte kunde pågå för evigt. Hela tiden var gengsterrap ett berättande om samhället, rått och humoristiskt, men sällan ur ett förstapersonsperspektiv. Något nytt har alltså hänt.
Jag önskar att vi i den svenska hiphopkulturen började undersöka alla de samhällsvillkor som fött vår hiphop, inklusive det gängkrig som göder en del av den mest hajpade rappen. Parallellt med att undersöka allt det andra som hiphop kan vara.
I USA har det alltid pågått debatter inom hiphopen, men i Sverige har hiphop framför allt skildrats utifrån, medan vi själva sällan tar till orda. Visst biter inte ord på dödliga gängkrig, men de behövs för att förstå både hiphopkulturen och de utsatta områdena. Att omvärlden beskriver kulturen som en orsak till våld, sexism och misär må vara dumt. Men det är inte en ursäkt för att inte själva prata om problemen när de dyker upp i vår kultur.
