Min barnmamma hette Pirko, jag gillade att leka med hennes två döttrar. Det var kommunen som hade ordnat med barnhämtning som kompensation för att dagis stängde tidigare än mina föräldrar slutade jobba. Mina föräldrar hade ett slitsamt arbete. Min mamma har i efterhand sagt att hon borde ha ägnat mer tid åt familjen istället för jobbet. Det finns säkert många fler skuldtyngda mammor som upplever att de svikit sina barn. Frågan om extra hjälp till föräldrar har återaktualiserats med rut-avdraget. Förut hette de barnmamma, nu heter de nanny.

Jag läste i Dagens Nyheter om företaget Nannyakuten som vill att deras anställda ska ha pärlörhängen och likna Mickan i Solsidan för att gå hem hos kunderna ur övre medelklassen, överklassen och adeln. Såhär säger företagets personalchef om beskrivningen av sina anställda till kunderna: ”Är hon kolsvart, så skriver jag: ursprungligen från Somalia /…/ Är tjejen överviktig så skriver jag: rund och go”. Syftet är att undvika onödiga överraskningar. Morgonmackan fastnade nästan i halsen. Möjligheten att välja bort ”kolsvarta” tjejer handlar knappast om att de inte skulle hitta hem från dagis utan om något annat. De nyrika föräldrarna ska nu förutom att ha hippa karriärer, barnvagnar och bilar också ha nannys som matchar deras hippa vita image.

Att överklasskvinnor vill ha hjälp med barnpassning är inte anmärkningsvärt i sig, det finns arbetarklasskvinnor som vill samma sak. Skillnaden är att vissa har pengar och andra inte. Det finns en lösning för stressade föräldrar som inte är rika, sex timmars arbetsdag. Det skulle ge mer tid med barnen, men också mer vuxentid utan barn. Jag vet inte om mamma valde Pirko för att var hon pratade finska eller för att hon var den som kommunen helt enkelt erbjöd. Klart är att det inte gällde image. Jag försöker säga till mamma att hon inte ska ha skuldkänslor för att hon jobbade så mycket när vi var små. Det handlade helt enkelt om att kämpa för att ekonomin skulle gå ihop.