Natten förra onsdagen, med knappt en halvtimme kvar innan deadline för regeringsbildningen gick ut vid midnatt, lämnade centerpolitikern Yair Lapid in sitt regeringsunderlag till Israels president. Det var en historisk händelse i flera avseenden. Inte minst för att det sätter stopp för Benjamin Netanyahus totalt 15 år långa regeringsinnehav, först från 1996 till 1999 och sedan igen från 2009 till i dag. ”Bibi” har gjort allt för att förhindra den nya koalitionen, inklusive dragit ut på det senaste kriget mot Gaza för att öka tidspressen på de förhandlande oppositionspartierna (förhandlingarna avbröts under striderna). Förutom att han nu förlorar maktinnehavet har Netanyahu en personlig anledning att oroas. Om han avsätts förlorar han nämligen den diplomatiska immunitet som hittills skyddat honom från de tre korruptionsåtal som är riktade mot honom. Teoretiskt kan han visserligen komma tillbaka om den nya koalitionen kollapsar innan han döms, men den nya regeringen kan också välja att förbjuda honom från att inneha framtida politiska uppdrag på grund av åtalen.

Koalitionen är även historisk i egen rätt. Det faktum att den innehåller hela åtta partier är ovanligt men inte unikt. Det är däremot det faktum att ett arabiskt parti tillåtits ta plats. Islamistiska Ra’am hade tidigare även förhandlat med Netanyahus Likud, men det resulterade i att ett extremistiskt sionistiskt parti drog sig ur. Frågan varför Ra’am har satt sig i samma båt som en högerextrem politiker som Naftali Bennett kan vara svår att förstå. De förra vill ha en tvåstatslösning och stödjer palestiniernas rätt att återvända. Bennett är själv en bosättare och har krävt en fullskalig annektering av Västbanken sedan 2013. Han har tidigare sagt att israeliska soldater borde ha rätt att skjuta i syfte att döda alla palestinier som försöker korsa gränsen från Gaza, inklusive barn. Men Ra’ams ledare Mansour Abbas är en pragmatiker. Han har hittills bland annat fått igenom ett tillfälligt stopp av rivningar av palestinska hus som byggts utan tillstånd. Någon större förändring av politiken mot palestinierna än så lär det dock inte bli tal om. Ett villkor för att Bennett skulle hoppa av Netanyahus block och ansluta sig till ”förändringsblocket” var nämligen att han själv får bli premiärminister, trots att hans parti bara har sex säten i Knesset. Det betyder att Israel snart kan ha en ännu mer hårdför sionistisk ledare än Netanyahu. Enligt överenskommelsen ska Yair Lapid ta över premiärministerposten efter två år.

Frågan är dock om koalitionen överlever så länge. Med partier som står så långt ifrån varandra fick flera viktiga frågor helt enkelt åsidosättas för att en uppgörelse skulle kunna nås. Till exempel finns ingen överenskommelse om hur fredsprocessen ska se ut. Det innebär att regeringen riskerar att spricka så fort våld mellan palestinier och judar blossar upp eller striderna i Gaza återupptas. Och då återstår bara ett femte parlamentsval på två år som enda alternativ. För en ”förändringskoalition” är det väldigt lite förändring som utlovas.

Dessutom har Knessets talman från Likud skjutit på omröstningen till söndag för att ge Netanyahu maximalt med tid för att försöka övertyga enskilda ledamöter av Bennetts parti Yamina att inte rösta för regeringen. Hans anhängare trakasserar nu ledamöter och Bennett själv har fått skydd av säkerhetstjänsten Shin Bet på grund av hoten från arga högerväljare. Risken finns att det allt mer extrema politiska tonläget gör att förändringskoalitionen skjuts i sank innan den hinner se dagens ljus.