Så kom beskedet.

Flamman blir av med hela vårt mediestöd på 3 miljoner per år. Kvar finns ett ”övergångsstöd”, eller snarare avvecklingsstöd, som ska täcka krans och jordfästning.

Det kan ni glömma.

Vi har 25 procent fler prenumeranter sedan årsskiftet i fjol och om tillväxten fortsätter är vi snart självförsörjande. Därmed blir vi också onåbara från klåfingriga högerpolitiker, vilket är det bästa svaret på regeringens försök att släcka vänsterpressen.

Men slaget i stort är förstås brutalt. Alla kommer inte att överleva detta, och konsekvensen kan vi förutse redan nu: ett redan högerlutande medielandskap kommer att kantra totalt.

Ansvaret vilar helt på regeringen, som på område efter område jobbar på att tysta alla arenor för fri åsiktsbildning

Nämndens motivering är att Flamman visserligen uppfyller alla krav, men är för små för att bidra till mångfalden. Högerns nästan totala mediedominans – där nio av tio ledarsidor är borgerliga, medan en handfull småtidningar till vänster ger ett alternativ – används alltså som argument för att ta bort stödet… för vänstertidningarna. Snart används väl samma argument inom den privatiserade vården: ”Tyvärr, eftersom du är sjuk får du ingen läkartid.”

Även högertidningar drabbas, men det råder samtidigt ingen brist på högermiljonärer som vill omvandla sedelbuntar till invandringskritik, genom att ösa pengar över Bulletin och Kvartal. Motsvarande källor finns knappt till vänster, förutom facken, som dock är så skraja för socialism att man hellre gör LO-borgen till en pengabinge än slår upp valvdörrarna för vågade vänsterprojekt.

Att stödet försvinner är egentligen inte nämndens fel. Den ställdes inför en omöjlig uppgift, då den totala potten enligt utredningen skulle minska med 76 procent. Ansvaret vilar helt på regeringen, som på område efter område jobbar på att tysta alla arenor för fri åsiktsbildning.

Man skär ned på folkbildning, kulturskolor, bibliotek, museer, bistånd, public service, och nu alltså även på tidningar som bidrar till mediemångfalden. Allt detta är sådant som har legat till grund för den svenska demokratin – tillsammans med fackförbund, frikyrkor, lantbrukarnas riksförbund och allt annat som utgör det svenska civilsamhället. Dessutom finns en oro för ökad styrning på universiteten.

Det går inte att dra någon annan slutsats än att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna vill tysta eller kontrollera alla platser för bildning och fritt tänkande.

Man behöver inte ens gissa sig fram till vad Tidöpartierna tycker. De skäms nämligen inte för att säga det rakt ut. Den 25 maj fick Jimmie Åkesson beröm från sin partikollega Josef Fransson, som beskrev hans försvar för trollfabrikerna som ett tillrättavisande av  ”den samlade ljugmedian”. 

Regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna vill tysta eller kontrollera alla platser för bildning och fritt tänkande

Både språkbruk och synsätt är direkt hämtat från Hitler själv. Som jag skrev i min förra ledare återupplivade Jimmie Åkesson den nazistiska ”dolkstötslegenden” i sitt vårtal, utan minsta reaktion.

Det är så här det är nu. Borgerligheten har bestämt sig för att låta ett högerextremt parti stöpa om offentligheten, mot att man får fortsätta skära ned på välfärden.

Det enda svaret är att gå till motattack. Om du inte prenumererar på en vänstertidning ännu – gör det. Vi är mer motiverade än någonsin att bidra med en motröst. Vi vet att vi gör skillnad, vi ser det dagligen i våra siffror och vårt mediala genomslag.

Regeringen har försatt oss i en kamp mot klockan. Utmaningen är antagen. Det vatten ni ville släcka oss med visade sig vara bensin.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.