Den 1 december var inte vilken måndag som helst, utan världs-aidsdagen, en dag då stora resurser mobiliserades i kampen mot aids.
Inför världsaidsdagen passade skamfilade läkemedelsbolag på att skänka gratismediciner till sjuka i fattiga länder. Naturligtvis kan man knappast invända mot det, men en lämpligare åtgärd skulle vara att avskaffa samma företag och de privatägda patenten på aids-mediciner. Det finns många goda skäl till att inte tillåta ett fåtal bolag tjäna på miljoner människors misär.
För när mediciner blir varor på en marknad inträffar en rad effekter som direkt motverkar sjukdomsbegränsning.

För det första konkurrerar företagen med varandra, vilket innebär att forskningsresultat förblir hemliga. Hemligheten måste bevaras för att medicinpriset inte skall kunna sjunka.
Incitamenten för att uppfinna vaccin är betydligt mindre än för bromsmediciner. Ett års bromsmediciner kostar i dagsläget 200 000 kronor. Ett vaccin är en engångskostnad. Ur ett profitperspektiv är ett aids-vaccin ett allvarligt hot mot en växande marknad.
Med tanke på de summor som krävs för att behandla och minska spridning allokeras resurserna på forsknings- och behandlingsområdet till de områden och patienter som kan betala – inte de ställen där det behövs bäst.

Världsaidsdagen har med affisch-kampanjer, rockgalor och möten samlat in miljontals kronor, dollar, euro, yen och rubel från alla världens hörn till aidssjuka. Det är naturligtvis bra, men en bättre åtgärd vore att byta ut styrelserna i Internationella Valutafonden och Världsbanken och att ersätta liberaliseringsagendan, i dessa globala överrockar, mot en utvecklingsagenda. 95 procent av världens HIV-smittade/aidssjuka finns i de fattigaste länderna. I vissa länder i södra Afrika är mer än var femte vuxen HIV-positiv.
Världsbanken, för övrigt en av medsponsorerna till World Aids Day, är högst ansvarig för en politik som tvingar fattiga länder att skära ned på vad som kanske är det viktigaste i kampen mot aids: utbildning och hälsa.
Under år 2002 tvingades länder söder om Sahara betala 14,6 miljarder dollar i återbetalningar på sina skulder. En standardrekommendation från Världsbanken är att länderna bör skära i sina offentliga budgetar. Senast i början av oktober i år rekommenderade Världsbanken och tankesmedjan Centre for Development Enterprise att privatisera delar av utbildningssektorn i ett av de hårdast drabbade länderna, Sydafrika.
Världsaidsdagen påminner oss om ett fantastiskt faktum: att helt vanliga människor år efter år kan engagera sig för människor i avlägsna länder och skänka pengar. Men det är värt att fundera på varför inte lösningar på aids-problematiken diskuteras samtidigt. Insamlingar och välgörenhet är något mer än plåster på benbrott. De är ideologiska institutioner, som bokstavligt talat lägger bördan för världsproblem som svält eller aids på människor på basplanet, istället för på de aktörer som kan göra något rejält.

Det betyder inte att allt effektivt arbete mot aids förs på global nivå. I just Sydafrika har länge ett uthålligt folkbildningsarbete förts av sydafrikanska fackföreningar, organisationer som Treatment Actions Campaign och sydafrikanska kommunistpartiet. Denna kamp, som skett parallellt med kampanjer för bromsmediciner, utmanar inte bara de privata företagens profiter utan också gamla patriarkala inställningar och en tröghet inom ANC och Cosatu.