Överallt på gatan Calle Ocho i stadsdelen Little Havana hörs salsatoner och galande tuppar. På barerna röker gubbar feta cigarrer och domino. Det här är mittpunkten för stadens kubanska diaspora, som förvandlat området till en underlig replika av hemlandet.
Miami är Latinamerikas huvudstad i USA, med sju av tio invånare från den sydliga kontinenten. En stor del av dem är kubaner som under 1960-talet flydde revolutionen och korsade havet i hopp om att den amerikanska drömmen skulle räcka även till dem.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det finns bara en skillnad. Till skillnad från på Kuba har männen på sig Trumptröjor och Magahattar.
”Det är vi som är oppositionen”, viskar mamma till mig med ett skratt. ”Nu är vi omringade av fienden.”
Vi är här för att fira min kusins bröllop den 3 januari – vilket visade sig vara samma dag som USA invaderade Venezuela. De flesta gäster röstar republikanskt, så jag överväger att äta den gemensamma frukosten i min Make America Latina again-tröja, men drar i stället på mig festblåsan och håller mina tankar för mig själv. Allt för kärleken och familjefriden.
Det är svårt att inte drabbas av alla klipp i sociala medier där chockade kubaner skriker efter rättvisa för sina frihetsberövade familjemedlemmar.
Jag ser mig omkring i serveringen. En kusin lever med en papperslös man och kom själv till Miami som flykting från Kuba. En annan är bög och har även han migrerat till USA. Båda två är tillgivna fans av Trump.
De är tyvärr inga undantag. Eftersom USA älskar att prata om ras kan man se hur människor röstar utifrån upplevd tillhörighet. I det senaste valet vann Trump 48 procent av latinorösterna, mot 28 procent år 2016. Båda gånger röstade de flesta av landets 2,4 miljoner kubanskamerikanerna på Trump. Varför så många flyktingar vill ha strängare migrationslagar är en återkommande gåta.
En tänkbar förklaring är att många kubaner har blivit rädda för socialismen och därför fäster hoppet vid fiendens fiende. En annan är att konkurrensen om jobben känns hård nog som det är.
I Strangers in their own land (2016) ställer sig sociologen Arlie Russell Hochschild en liknande fråga. De hon intervjuat är inte latinamerikaner utan den konservativa Tepartyrörelsen, väljare som stöttade Trump trots att de materiellt sett skulle gynnas av statliga stödåtgärder.
Hochschild förklarar fenomenet genom att ge en bild av en lång kö på väg mot amerikanska drömmen. Hennes intervjupersoner upplever sig stå stilla, medan kvinnor, invandrare och andra minoriteter springer förbi tack vare ”positiv särbehandling”. Staten framstår därför inte som neutral, utan som någon som hjälper andra att gå före i kön, vilket väcker misstro och vrede.
Världsbilden ekar kusligt vidare i samtalen med släkten i Miami.
– Det är för många migranter i USA. De får mer hjälp från staten än vad veteraner får, säger kusinen som själv varit flykting.
Till skillnad från andra latinamerikaner har USA:s kubaner länge haft en särställning, inte minst genom The Cuban adjustment act, som gav dem rätt till permanent uppehållstillstånd efter ett år och en dag i landet. Med andra ord har kubanerna varit en grupp som faktiskt sprungit förbi kön till migrationskontoret och tagit sig ett steg närmare den amerikanska drömmen.
Jag undrar om mina släktingar i Miami kommer att se hur snabbt Trumpregimen kan vända ryggen åt några av sina mest trogna väljare.
Efter Trumps återkomst i Vita huset ändrades detta abrupt. Han återkallade tillfällig skyddsstatus för omkring 300 000 kubaner, och många har sedan dess frihetsberövats i väntan deportation. Det kom som en chock för många kubaner. I en undersökning från tankesmedjan Pew uppger sex av tio latinos att de har det sämre än för ett år sedan, och ännu fler motsätter sig regeringens migrationspolitik. Hälften oroar sig för att de själva, en familjemedlem eller en nära vän ska bli deporterad.
En av dem som riskerade att utvisas var den kubanska rapparen Eliéxer Márquez, känd som El Funky. Márquez är en uttalad Trumpanhängare och står bakom hitlåten ”Patria y vida” (”Fosterland och liv”), som blev den inofficiella hymnen för de antikommunistiska protesterna på Kuba 2021. Titeln är en direkt polemik med Fidel Castros slagord ”Patria o muerte” (”Fosterland eller död”). Den dåvarande senatorn Marco Rubio, numera utrikesminister, var snabb att hylla låten och använda den i sin kampanj. I september lyckades rapparen till slut få permanent uppehållstillstånd.
Det är svårt att inte drabbas av alla klipp i sociala medier där chockade kubaner skriker efter rättvisa för sina frihetsberövade familjemedlemmar. I april förra året satte aktivister upp jättelika planscher med texten ”Förrädare”, riktad mot republikanska politiker som svikit sina latinamerikanska väljare.
När jag landat i Sverige igen läser jag om hur gränspolisstyrkan Ice skjutit två protesterande i Minneapolis. I ett mindre uppmärksammat fall, men minst lika skrämmande, påstår Ice att den 55-åriga exilkubanen Geraldo Lunas Campos begick självmord i deras förvar. Ett vittne menar i stället att det var vakterna som tryckte ned honom på marken och kvävde honom till döds: ”Det sista han sade var att han inte kunde andas.” Familjens advokater har försökt stoppa deportationen av två nyckelvittnen.
Jag tänker på kön som Arlie Russell Hochschilds intervjupersoner beskrev – den långa kön mot den amerikanska drömmen. Kubanerna var länge de som släpptes förbi. Nu står de plötsligt stilla igen, medan grindarna slår igen bakom dem.
Jag undrar om mina släktingar i Miami kommer att se hur snabbt Trumpregimen kan vända ryggen åt några av sina mest trogna väljare. Och jag hoppas att det då inte redan är för sent.
