Det har gått tjugo år sedan Andrea Sachs (Anne Hathaway) gjorde sin värnplikt som assistent på det prestigefyllda modemagasinet Runway där hon utsattes för kränkande behandling av chefen Miranda (Meryl Streep). Numera är hon en vanlig, hygglig reporter på en annan tidning. Den nya filmen inleds med att Andrea får ta emot ett fint journalistpris på en gala, när hon får ett sms som meddelar att hela tidningen hon jobbar på ska läggas ner.

”You’re fired!”

Redan här förstår man att manusförfattarna Aline Brosh McKenna och Lauren Weisberger tänkt sig uppföljaren till Djävulen bär Prada (2006) som en politisk, om inte brandfackla, så åtminstone en mjukdemokratisk cigarettändare. När de ansiktslösa kapitalägarna maxar sina portföljer blir journalistik en irriterande utgiftspost, vilket inte bara drabbar dagstidningar. Samma sak gäller de gamla modeinstitutionerna.

Deras självbild som jetsettarnas oumbärliga stilpoliser har fått sig en knäck. Den nya oligarkklassen klär sig nämligen i sportig lycra och ger blanka fan i modeelitens kvasiintellektuella referenser till Napoleon, uteliggare eller gud vet vad på franska. Det enda som intresserar dem är en skulpterad kropp, proteindryck och kassaflöde.

Plötsligt befinner sig den strävsamma moderna Andrea och den gammeldespotiska Miranda på samma sida om världsläget. I den nya ekonomin är de överflödiga. Så nu gäller det: dö eller vinna.

Det enda som intresserar dem är en skulpterad kropp, proteindryck och kassaflöde.

Sedan följer ett bingo i samtidsspaningar från verkligheten. Här finns den oattraktiva uppkomlingen som inte kan något om mode men köper Dior-koncernen ena dagen och hela redaktioner den andra för att blidka sin gnälliga flickvän. Förstås en blinkning till Jeff Bezos nyfrälsta intresse för mode och hur han och frun köpt in sig i världens största modeevenemang: Metgalan som äger rum om ett par dagar.

Kampen mellan de nya skräpmiljardärerna och den utmanade tyst-flärd-klassen pågår här och nu i realtid. Kulturellt kapital handlas mot finansiellt vad-som-helst. När den gamla goda tidningspatriarken plötsligt dör och den ständigt mobilpratande stekaren till son tar över, låter han en kader av McKinsey-konsulter ”slimma organisationen”. Till Milanomässan får Miranda flyga ekonomiklass bland majonäsätande drägg och skrikande småbarn. Man förstår att slutet är nära.

Succén med den ursprungliga filmen byggde, förutom Streeps geniala tolkning av vidrig chef, mycket på hur väl den speglade modeindustrins maktpyramid med de glansiga magasinens roll som smakdomare, hackordningen på redaktionen, den mördande konkurrensen och lyxmärkenas grepp om konsumenterna.

Det sista främst ihågkommet i den ikoniska scenen där Andrea hånas för sin blågröna tröja som döms ut som ”restprodukten” i värdekedjan – upplockad i en fyndlåda. I dag är det främst denna fyndlåda som produktutvecklat: till en myriad av snabbmodeproducenter, secondhandsidor och leveranstjänster. Och ovanpå det, ett moras av gigarbetare utplacerade långt utanför konsumenternas synfält – och biotittarens.

Vad jag tycker om filmen? Jag älskar den! Det räcker med att vara lite utsvulten på en riktigt underhållande film med giftiga repliker: ”Låt de broar jag bränt lysa över min väg”, generösa tagningar inne i provrum och lyxbutiker som smeker vilket öga som helst med längtan efter lite skönhet och glamour.

Varenda por i mig gör sig redo att ta emot glansiga plagg från Dior, broderade tvådelsset från (svenska!) Totême, Fendi och Brunello Cucinelli. Skådespelarna briljerar med komisk tajming och syrliga cynismer, uppbackade av superkändisar i birollerna, såsom en rasande Lady Gaga (hon blir utnyttjad) och Donatella Versace (som får en väska kastad på sig).

Gör filmen mig till en bättre människa? Är den sublim? Kanske inte, men det är skönt att se att Hollywood fortfarande är en arena för (mild) maktanalys. Bland de oblyga produktplaceringarna sipprar det fram subtila rakblad riktade mot Vita huset. Den bortskämda oligarketten Emily vill ha en kampanj för sin person som ska gå ”i svartvitt”, en blinkning åt fru Trumps hiskeliga boklansering.

Eller när nyrika gossar håller en vulgär galamiddag inne i den kyrka där Leonardo da Vincis berömda Nattvarden finns som fresk, avslöjas den nya klassens ignorans mot kultur och kristen etik. Målningen från 1495 handlar om det ultimata sveket. Till sist är dock sensmoralen att det är den goda miljardärens pengar som kommer att rädda (mode)världen. Hur det gick för Andreas nedlagda tidning är en annan historia.

Och nu är vi här för att bara ha roligt, eller hur?