De ser inte kloka ut, populisterna som vänder upp och ned på våra politiska system.
Argentinaren Javier Milei vevade motorsåg i varulvsliknande 70-talspolisonger på sina valmöten och lovade bränna ned centralbankerna. Det nederländska valets överlägsna segrare Geert Wilders ser mer ut som att den peroxidblonda vampyren Spike i Buffy och vampyrjägarna har åldrats och börjat hata muslimer.
Donald Trump verkar med sin valseger 2016 ha grundat en hel international av märkliga hårsvall. Och nog fyller kostymeringen en funktion – för kandidaterna är ju inte som alla andra. De gör uppror mot tjuvarna, Haageliten, träsket, eller det liberala etablissemanget. Då kan man förstås inte se ut som dem.
I stället älskar de frihet. Deras rörelser heter Libertarianska partiet och Frihetspartiet, medan Trump under valrörelsen har lovat bygga tio nya ”frihetsstäder” i USA med flygande bilar och en ny ”babyboom” stimulerad av skattelättnader för föräldrar.
Vi är inte som eliten, försäkrar de. Men som Freud har lärt oss: ju mer man insisterar, desto mer har man att dölja.
Sverigedemokraterna har använt en liknande retorik om ”sjuklövern” här i Sverige. De har skickligt pendlat mellan uppror och regeringsduglighet, oborstade nog för att kampanja som rebeller, men tillräckligt välkammade för att duga som regeringsunderlag. Björn Söder var därför länge en paradoxal tillgång för partiet, då hans infantila utfall påminde om den våldsamma 90-talshistoria som partiet vill förflytta till utkanten av våra medvetanden, men definitivt inte utradera.
För all denna regalia, alla stålrör, sillamackor och Buttericks-folkdräkter, har ett syfte. Nämligen att dölja att de är ett högerparti i mängden.
Den senaste bekräftelsen på detta dubbelspel kom den 21 november, när regeringen presenterade två förslag ämnade att chockera. Den ska utreda utvisning för avsteg från ett ”hederligt levnadssätt”, där ”yttranden som allvarligt hotar grundläggande svenska demokratiska värderingar” – så mycket för att älska frihet – och vill dessutom kunna göra människor statslösa.
Under den populistiska peruken gömmer sig nämligen en benhård lydnad under de senaste decenniernas ekonomiska högerkonsensus.
Samma dag berättade Sverigedemokraternas bostadspolitiska talesperson Mikael Eskilandersson för Altinget att partiet är redo att förhandla om marknadshyror med regeringspartierna. Ingen kan väl bli förvånad. Detta ”Sverigevänliga” parti har hårdnackat försvarat en marknadsskola som använder obehöriga lärare som inte behärskar svenska för att dra in pengar till utländska investerare, sålt ut vital infrastruktur, och monterad ned de museer och studieförbund som för vidare det svenska kulturarvet.
Under den populistiska peruken gömmer sig nämligen en benhård lydnad under de senaste decenniernas ekonomiska högerkonsensus.
Sverigeaktuella ekonomen Clara Mattei, intervjuad av Jonas Elvander i veckans Flamman, skriver i sin nya bok Kapitalets ordning (Verbal, 2023) att liberalismen och fascismen trots sina olikheter har en viktig sak gemensamt – passionen för åtstramningar. Hon visar att den italienska fascisten Mussolini och den brittiska liberalen Lloyd George bedrev en nästan identisk ekonomisk politik efter första världskriget, med udden riktad mot arbetarklassen.
Hon hade lika gärna kunnat skriva om 2023.
För Javier Milei är knappast någon utböling, utan en professor i makroekonomi med fler än 50 akademiska artiklar i meritlistan. Han har varit chefsekonom på flygplatsoperatören Corporación América, senior ekonom på banken HSBC i Argentina, och är ekonomisk rådgivare hos både World economic forum och Internationella handelskammaren.
Om någon tillhör kasten så är det han.
Sedan 2014, när Sverigedemokraterna vann Svenskt Näringslivs gunst genom att lova försvara utförsäljningarna av den svenska välfärden, tillhör de också eliten. Visst låtsas de försvara sociala insatser ibland, men då endast i samma chauvinistiska ordalag som Geert Wilders, för att motsätta sig att ”Henk och Ingrid betalar för Ali och Fatima”. På så sätt presenteras välfärdssystemets uppluckring som dess försvar.
Det är också därför Liberalerna samarbetar högerut. Det handlade aldrig om värderingar eller ”gal/tan”, utan om att till varje pris bevara 90-talets åtstramningspolitik. Kapitalet, den verkliga kasten, kan bara jubla åt teatern.
