När senast kunde man se en utställning i Norden som samlar så många konstnärer från Mellanöstern och Nordafrika? Och hur ofta presenteras konst som bearbetar Mellanösterns konflikter, flyktingströmmar och trauman utan att gapa och skrika?
I turbinhallen på Moderna Museet Malmö samsas konstnärer från Algeriet, Egypten, Jemen, Libyen, Marocko, Syrien och Tunisien. Jag kan bara föreställa mig vilket arbete som krävts för att få såväl ömtåliga och hantverksmässigt högklassiga verk som namnkunniga konstnärer till Sverige. Som gammal kritiker och curator frågar jag mig hur det ens varit möjligt att ta ett helhetsgrepp om de uppror och revolutioner som rasat genom regionen de senaste 15 åren. Svaret tycks vara nya frågor.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Trots en genomarbetad, elegant och snudd på stramt installerad utställning, är det både sinnligt och komplext. Revolutionsromantiken, som så ofta präglar den nordeuropeiska konstvärlden, är som bortblåst: Hos Khaled Hafez marscherar kvackande beväpnade hieroglyfiska pappfigurer med bollmagar. I Héla Ammars svartvita fotografier broderade med röd tråd, upplöses tiden när bilder från tunisiska upproret, arkivmaterial och personliga fotografier flyter samman. Hos Muhammad Ali har tiden stannat och blivit rumslig. Moataz Nasr bygger upp geometriska islamiska mönster av tändstickor med olikfärgat svavel, och i Selim Ben Cheikhs Arabian spider bildas en geometrisk dekor av taggtråd på mjölkig film som filtrerar allt dagsljus utifrån.
Oläkt lyckas nämligen med konststycket att inte falla för frestelsen att förvandla smärta och sorg till något annat.
Safaa Erruas fick i januari besked av samma kulturministerium som utsett henne till att representera Marocko vid årets biennal i Venedig, att hon inte längre var aktuell. På Moderna Museet återskapar hon sina vita Flags (2011/2023). Med vita pärlor på perforerat vitt bomullspapper broderar hon de 22 ländernas flaggor som ingår i arabförbundet. Stillsamt under turbinhallens stansade tak hänger dessa fredens, men också sorgens vita fanor och alstrar spöklika skuggoröver varandra och de vitmålade väggarna. Därunder finns Hadia Ganas installation Zarda (2011–2018) där produktnamn och innehållsförteckningar på matförpackningar bytts ut mot namn på personer som dött i den libyska revolutionen och slagorden skrivits med sand på golvet. Fethi Sahraoui berättar i sin film Youthtopia (2019) om den algeriska fotbollskulturens motståndskraft, och Rachid Koraichis makalösa väv Jardin d’Afrique (2021) tillägnas de migranter som omkommit i Medelhavet.
Det är egentligen bara den albanske konstnären Adrian Pacis suggestiva installation Broken Words från 2019 som, genom sitt rapporterande, nästan journalistiska tilltal skaver i sammanhanget. I den mörka kub som byggts mitt i det vitmålande utställningsrummet svävar skärmar med närbilder av olika ansikten. Lösryckta klipp av pauser, tystnader, harklande, ett darrande stämband eller en suck – det korta utrymme ur längre tagningar då traumatiserade migranter som precis delat med sig av uppslitande erfarenheter väntar på tolken. Uppgivenhetens tystnad vilar tungt över rummet.
Förutom de konstnärer och besökare som med självklarhet bär sin keffiyeh vid varje offentlig tillställning, är kriget i Gaza starkt närvarande. Jag tror det är bra. Oläkt lyckas nämligen med konststycket att inte falla för frestelsen att förvandla smärta och sorg till något annat. Den besvarar i stället varje fråga med en ny och låter mångfalden förbli motsägelsefull utan att sätta plåster på såren. Det gör ont. Se den!
