Carsten Höller får mig att svimma

När jag skriver det här känner jag mig fortfarande sjösjuk. För en dryg timme sedan var jag en av de allra första att störta 15 meter ner i en brant spiral mot marken i ”Stockholm slide”. Min kropp känner igen barndomens anspänning inför den korta accelerationen och tjoho så är man framme med fötterna på jorden. Tänkte jag. 

Men Carsten Höller (bilden), konstnären bakom Stockholms största offentliga skulptur som ska invigas imorgon lördag, har en annan överraskning i åtanke för den som vågar utmana sin vuxenvärdighet, ta de smala spiraltrapporna upp på Moderna museets tak och kliva i den grova säcken som ska upphäva friktionen. Efter den harmlösa starten börjar den riktiga resan, den i fritt fall. Någonstans där nedanför mig finns havet och den välbekanta skylinen, höstluften är klar och doftar rymd, men inom ett ögonblick blir allt omkring mig ett virvarr, banans låga fogar slår mot mitt bakhuvud i sådan hastighet att hela hjärnan sätts i vibration och under några mikroögonblick förlorar jag faktiskt medvetandet. Väl nere plockar jag ihop mig själv och hoppas att jag ser normal ut. Men på mobilbilder som en annan konstkritiker tagit på mig ser jag att jag ser precis lika fånig ut som alla andra vid landning: leende, sårbar och generad. Jag är tillbaka i verkligheten och allt är som vanligt. Förutom det där illamåendet då, som sitter kvar i mellangärdet. Det är med andra ord inte en lögn att säga att ett konstverk fått mig att tappa fattningen. 

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.