När jag skriver det här känner jag mig fortfarande sjösjuk. För en dryg timme sedan var jag en av de allra första att störta 15 meter ner i en brant spiral mot marken i ”Stockholm slide”. Min kropp känner igen barndomens anspänning inför den korta accelerationen och tjoho så är man framme med fötterna på jorden. Tänkte jag.
Men Carsten Höller (bilden), konstnären bakom Stockholms största offentliga skulptur som ska invigas imorgon lördag, har en annan överraskning i åtanke för den som vågar utmana sin vuxenvärdighet, ta de smala spiraltrapporna upp på Moderna museets tak och kliva i den grova säcken som ska upphäva friktionen. Efter den harmlösa starten börjar den riktiga resan, den i fritt fall. Någonstans där nedanför mig finns havet och den välbekanta skylinen, höstluften är klar och doftar rymd, men inom ett ögonblick blir allt omkring mig ett virvarr, banans låga fogar slår mot mitt bakhuvud i sådan hastighet att hela hjärnan sätts i vibration och under några mikroögonblick förlorar jag faktiskt medvetandet. Väl nere plockar jag ihop mig själv och hoppas att jag ser normal ut. Men på mobilbilder som en annan konstkritiker tagit på mig ser jag att jag ser precis lika fånig ut som alla andra vid landning: leende, sårbar och generad. Jag är tillbaka i verkligheten och allt är som vanligt. Förutom det där illamåendet då, som sitter kvar i mellangärdet. Det är med andra ord inte en lögn att säga att ett konstverk fått mig att tappa fattningen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jag har precis upplevt något betydligt mer omskakande än lek.
”Stockholm slide” är ett konstverk, en kromblänkande dubbelrutschkana, en blänkande jätteskulptur med utsikt mot Ladugårdsviken och Djurgården som kostat museet elva miljoner kronor. Nej, men självklart finns inte en sådan budget liggande för extravaganta inköp. Till pressreleasen bifogas en lista på donatorer, ett genomsnitt av Stockholms glitterati av juvelimperier, hotellkedjor och ägarna bakom det intetsägande lyxklädmärket Toteme. Ett snudd på klichéexempel på vattentätt, icke-kontroversiellt sponsorprojekt i marknadsliberalismens och upplevelseekonomins högsta duktighetsklass. Precis som Tidöregeringen och Handelshögskolans rektor Lars Strannegård talat sig varma för. Kan det bli mer förebildligt? Jag hör redan någon andfådd Visit Sweden-representant flåsa något om hur ”Stockholm slide” ”visar hur viktig konsten är för turismen”. Lika mycket försöker jag motarbeta min inre surkritiker som vill flyga upp ett pekfinger och fråga om inte det här påminner om den sista marsipantårtan i Versaille före franska revolutionen.
Rutschkanan på Moderna Museet är varken Carsten Höllers första, eller högsta, utan har utförts ett tiotal gånger och utföranden runtom i världen. Så varför nu? Det förblir oklart. Museichefen Gitte Örskou som tagit initiativet till det avancerade inköpet, vill peka på museets tradition av lek, dels den legendariska utställningen “Rörelse i konsten” 1961 då museisalarna förvandlades till en surrande och knäppande makapärverkstad eller ”Modellen“ då en av salarna upptogs av ett enda stort och mjukt skumgummihav för barn att hoppa. Till den historien ska ”Stockholm slide” fogas.
Jag känner mig inte övertygad om det – jag har precis upplevt något betydligt mer omskakande än lek. Ett fritt fall mot avgrunden, en fysisk instablitet som frikopplat tyngdlag och kontroll och för några mikrosekunder kastat ut mig i kosmos. En fysisk förnimmelse motsvarande den ickegripbara insikten om mänsklighetens och livets gränser. ”Stockholm slide” är i så fall mer intressant i relation till en helt annan händelse för snart hundra år sedan inte långt från Moderna museet, nämligen Stockholmsutställningen 1930, som lanserade modellen för det genomfunktionella och hygieniska samhället och vars saluförda strömlinjeformer stöpt varje självmedvetna svensks estetiska kanon. En dubbelrutchkana som skakar skiten ur en helt utan mening – inget kunde förkroppsliga en mer passande pendang. Det är kanske exakt det som behövs i ett konstliv som harvar i motvind i gnetig präktighet.
Carsten Höller är själv på plats, sobert klädd med ett inåtvänt leende likt en konstens Karl Lagerfeldt. Han skrattar åt mig när jag frågar honom om det är den samtidens avgrunden han vill påminna om med sitt verk. ”Jamen det är som livet”, säger han. Man far med en väldig fart och, ja, sedan är man framme”. Men så blir han allvarlig. ”Känslan av osäkerhet är mer påtaglig i dag än när jag gjorde den första skulpturen för 20 år sedan”.
