Regeringen svälter välfärden. Till följd av inflationen väntas underskotten i välfärdssektorn nästa år landa på totalt 28 miljarder kronor. Men regeringen skjuter bara till tio miljarder i generella statsbidrag och sex miljarder i riktade stöd. Runt tolv miljarder saknas.

Inte minst från vänsterhåll har kritiken mot regeringens agerande varit stenhård. Det har talats om den allvarligaste situationen för kommuner och regioner i modern tid.

Men hur ska progressiva krafter i kommuner och regioner hantera situationen som väntar? Här är det enda rimliga svaret: Höj kommunalskatten. Höj den rejält.

Men det steget har på många håll inte ens vänstern vågat ta. Det är ett allvarligt politiskt felslut.

Argumentet som förts fram mot höjd kommunalskatt är i grunden detta: Statlig skatt är progressiv. Den gör det möjligt att beskatta de rika hårdare – ju högre inkomst, desto högre skatt. Skatten i kommuner och regioner är platt, och en höjning innebär bara att slantarna flyttas från vanliga människors hårt ansträngda privata plånböcker till den gemensamma potten, utan att det sker någon ekonomisk omfördelning.

Det är sant att vi måste ta fajten för att få till en verklig ekonomisk omfördelning. Men med den regering vi troligen kommer ha i minst tre år framöver kommer en sådan med all sannolikhet inte att bli verklighet. Så vad gör vi då?

Om vi kraftigt underfinansierar det gemensamma, då är det något som vi i värsta fall kommer att behöva dras med följderna av i decennier framöver.

Det är här argumenten mot en kommunal och regional skattehöjning slår fel. För det första: Det är sant att skattesatsen inte stiger med ökande inkomst i kommuner och regioner. Men det betyder inte att skatten inte har någon omfördelande effekt. En familj med en totalinkomst på 100 000 kronor i månaden betalar, oavsett om vi räknar in det statliga jobbskatteavdraget eller ej, väsentligt mycket mer kommunalskatt i kronor och ören än en familj som drar in 30 000 i månaden. Välfärden som pengarna går till tillfaller dock båda familjerna i lika hög grad – om det skiftar åt något håll är det sannolikt den fattigare familjen som drar större nytta av en välfinansierad offentlig sektor. Hög kommunalskatt gynnar alltså netto de ekonomiskt svagare hushållen.

För det andra: Inte ens i ekonomiskt svåra tider kan vi utgå ifrån att pengarna gör lika stor nytta i människors privata plånböcker som i det gemensammas kassa. Om vi kraftigt underfinansierar det gemensamma – drar in på elevassistenter, nedrustar den sociala omsorgen och, som Sveriges kommuner och regioner förutsett, måste hårdspara på vård och kollektivtrafik – ja, då är det något som vi i värsta fall kommer att behöva dras med följderna av i decennier framöver.

Vill det sig illa skapar det en negativ spiral där människor helt tappar tilltron till de offentliga tjänsterna, så att de som kan söker privata lösningar och blir ännu mer obenägna att rösta för gemensam välfärd i framtiden.

Det vore oacceptabelt. För alla progressiva krafter i kommuner och regioner återstår ett tydligt alternativ: Höj kommunalskatten, och gör det med rak rygg.