Vid Nobelbanketten i Oslo 2022 träffade Martin Uggla den ofrivilliga belarusiska oppositionsledaren Svjatlana Tsichanovskaja. Efter att hennes make Sergej Tichanovskij häktats kort före sista dagen för att anmäla sig som presidentkandidat i valet 2020 ställde Svjatlana upp i hans ställe. Häktningen förvandlades så småningom till ett långdraget fängelsestraff, och i dag tillåts han bara ta emot brev från barnen och sin mor.
Att svensken Martin Uggla (bilden) befann sig vid ett bord med belarusiska demokratiaktivister är inte märkligt. I snart 25 år har Martin Uggla engagerat sig i den belarusiska demokratirörelsens öde, och bjöds in av organisationen Vjasnas grundare Ales Bjaljatski när de tog emot fredspriset, tillsammans med ryska Memorial och ukrainska Center for Civil Liberties.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Genom sitt påverkansarbete mot politiker i Sverige och stöd för demokratirörelsen har Martin Uggla byggt ett nätverk och en insyn som få andra svenskar har. När Sveriges regering 2018 beslutade att förbjuda bistånd till statliga aktörer i Belarus, låg Martin Uggla bakom det.
Nu kommer han ut med boken Lukasjenkas land, som växlar mellan hans egna erfarenheter från påverkansarbetet i Sverige till storpolitiken och de enskilda aktivisternas öden i relation till kampen mot diktatorn Aleksander Lukasjenka.
Ett par dagar före valet i augusti 2020 i Belarus läckte en inspelning från en vallokal till pressen, där ordföranden hörs instruera rösträknarna om att memorera ”det verkliga resultatet”. När skandalen briserade väcktes stor ilska bland folket, och när det officiella valresultatet så uppenbart inte stämde överens med människorättsorganisationernas oberoende valobservationer, däribland från Vjasna, samlades allt fler på gator och torg.
De första dagarna efteråt blev blodiga. Lukasjenkas kravallpolis sköt en man till döds, andra misshandlades och av dem som häktades utsattes många för tortyr och förnedrande behandling. Den enorma våldsuppvisningen fick till och med de regimvänliga tv-kanalerna att rapportera om det, och Lukasjenkas grepp om propagandaapparaten försvagades.
Men det ögonblick då det var som värst var också stunden då allt vände.
Onsdagen den 12 augusti 2020 samlades ett par hundra vitklädda kvinnor i centrala Minsk. De bar röda blommor och tog varandra i hand. Tillsammans bildade de en mänsklig kedja som lockade till sig fler och fler. Efter ett par timmar var det tusentals av dem. De svartklädda poliserna, som bara dagen innan slagit ned fredliga demonstranter, visste inte vad de skulle göra när kvinnorna sakta men säkert tog över staden.
Sympatin för protesten växte så snabbt över sociala medier att deltagarna snart blev över hundra tusen. Men det viktigaste var inte antalet som anslöt sig, utan även att de som tidigare inte engagerat sig i politiska frågor nu vågade att tala högt om det.
”Avgå” skrek en arbetare vid traktorfabriken. Lukasjenka hade förstått att det var omöjligt att tala inför massorna i Minsk och begav sig till Belarus största fabrik. Arbetarna där är historiskt hans väljare. Det som i normala fall skulle ha varit ett propagandamöte visade sig bli något annat. Arbetaren som först skrek ”avgå” när Lukasjenka intog scenen framför dem fick snart bifall. Lukasjenka försökte lugna folkmassorna, men efter ett par minuter gav han upp. Arbetarnas rop om ”avgång” övergick snart i krav på att våldet skulle upphöra. Lukasjenka flydde tillsammans med livvakterna som motade bort massan som närmade sig.
De kommande månaderna samlades hundratusentals belarusier vecka efter vecka över hela landet för att demonstrera. Inte sällan gick demonstrationerna över i hoppfull folkfest. Kontrasten mellan de svartklädda och maskerade kravallpoliserna och de vitklädda kvinnorna var slående. Men efter demonstrationerna började gripanden.
Demokratikämparna föll inte för frestelsen att möta våld med våld, vilket har gett dem ett moraliskt övertag inför omvärlden.
Det blev tydligt att Lukasjenka aldrig skulle kunna vinna folkets gunst via propaganda. Det som efter tidigare val varit ett utmärkt tillfälle att visa upp sig för folket, blev tvärtom en manifestation för den rädsla han kände inför dem. I stället svors han in som president djupt inne i sitt palats skyddade lokaler. Den annars högtravande presidenten framstod som sargad och stressad. Bara ett par månader tidigare hade han sedvanligt besökt skolor och sportevenemang. Nu vågade han inte ta sig utanför sina egna grindar.
Ute på gatorna beordrade Lukasjenka om förföljelse och våld. Ett halvår efter valet hade tillräckligt många oppositionella gripits och torterats för att stävja situationen. Det krävdes fler än 1 500 politiska fångar för att så skulle ske.
Lika mycket som Martin Ugglas bok är en historisk dokumentation av Belarus civilsamhälle är det en skildring av hur en auktoritär stat fungerar. Martin Uggla konstaterar att ickevåldsrörelsens moraliska övertag är vad som kan få regimer att falla, men att problemet är att en ickevåldsrörelse aldrig kommer att kunna mäta sig med en diktaturs våldskapital. Den regim som brukar obegränsat våld, som Belarus gjorde mot demonstranterna 2020, kommer aldrig att kunna backa ifrån att avstå från våldet igen.
Liksom demokratiaktivister lär sig av varandras metoder, så lär sig även diktatorer av andra våldsbejakande regimer. Det skräckvälde som Aleksander Lukasjenka skapat i Belarus fungerar således som inspiration för andra diktaturer som Azerbajdzjan och Ryssland. I februari 2022 använde den ryska säkerhetspolisen liknande strategier för att slå ned proteströrelserna som uppstod mot kriget över hela Ryssland. Azerbajdzjan fördjupade å sin sida samarbetet med den ryska säkerhetspolisen och snart därefter kopierades metoderna i repressionen mot det azerbajdzjanska civilsamhället under hösten 2023.
Boken lyfter även en större fråga: hur ska omvärlden förhålla sig till auktoritära ledare?
När EU införde sanktioner mot Belarus i början av 2010-talet som en följd av bristande mänskliga rättigheter, varade de inte länge. Efter presidentvalet 2015 lyftes de ekonomiska sanktionerna. EU ställde visserligen krav på att samtliga politiska fångar ska släppas, men Lukasjenka lyckades stoppa EU:s krav på att Belarus mänskliga rättigheter ska förbättras över tid. EU:s nya politik ställde inga krav på att Belarus skulle verka för demokrati.
Att släppa ett par politiska fångar något år eller två i förtid var ingen stor eftergift, menar Martin Uggla. Den stora vinnaren blev, som så ofta, diktatorn.
Vänner från hela världen samlades i Litauens huvudstad Vilnius när Ales Bjaljatski frigavs från fängelset 2015. Han var en av dem som släpptes till följd av EU:s förhandlingar. Visserligen firade vännerna frigivningen, men det fanns samtidigt något ödesmättat över festen. Bjaljatski var trots friheten missnöjd med hur det gått till. Situationen var densamma som innan han blev fängslad ett par år tidigare och Lukasjenka hade lyckats undvika att lova EU att de mänskliga rättigheterna skulle förbättras. Med facit i hand skulle Ales Bjaljatskis farhågor besannas: efter proteströrelsen 2020 fängslades han återigen.
Den västerländska diplomatin misslyckades i det avseendet, och verkar ha misslyckats i så många andra fall också. Det är dilemmat som den demokratiska världen står inför gentemot en allt slutnare auktoritär värld. Är det demokratiernas uppgift att hålla dörren öppen gentemot dem, eller ska den stängas? Med facit i hand verkar det senare ofta leda till att de icke-demokratiska staterna i Europas närhet blir ännu mindre demokratiska.
Huruvida ekonomiska sanktioner ska införas eller inte handlar alltid om att hitta en balans. Ofta medför sanktioner att diplomatins dörrar stängs, vilket gör att diplomater är ovilliga att använda verktyget som en piska. I Belarus fall har EU-politikernas rädsla för att landet ska närma sig Ryssland varit ständigt närvarande.
Och visst har relationen till Ryssland varit mer lönsam för Lukasjenka. Ryssland är den största köparen av fordon från de belarusiska traktorfabrikerna och av konstgödsel, som Belarus är en av världens största producenter av. Därtill har landet länge fungerat som en mellanhand för rysk handel mot Europa. Dessutom ställer Ryssland inte besvärliga frågor om politiska fångar.
Å andra sidan har Belarus haft gynnsamma affärsavtal med EU inom jordbruk, IT och transportleder för rysk olja med EU. De har bidragit till en modernisering av ekonomin, samtidigt som de har kunnat blidka den unga generationens önskan om att närma sig Europa. Lika mycket som EU försökt att orientera sig i dessa motsättningar, så har det varit en ständig och ofta lyckosam möjlighet för Lukasjenka att tänja på gränserna för EU-ledarnas tålamod. Åtminstone fram till presidentvalet 2020.
Trots Lukasjenkas våld, eller kanske på grund av det, menar Martin Uggla att det finns hopp. Demokratikämparna föll inte för frestelsen att möta våld med våld, vilket har gett dem ett moraliskt övertag inför omvärlden. Tack vare det har EU och flera västerländska stater erkänt Svjatlana Tsichanovskajas valseger över Lukasjenka.
Det är också därför organisationen Vjasna med Ales Bjaljatski i spetsen belönades med Nobels fredspris. Även om de belönade uttryckte rädsla och sorg inför Martin Uggla vid Nobelmiddagen, så ingav de också hopp. Det är den lärdomen som den västerländska diplomatin bör ta med sig när de arbetar i auktoritära stater: att aldrig legitimera ledarskapet, och alltid hylla den som vill stå upp mot de mustaschprydda diktatorerna.
