Världssamfundet är överrumplat av Hamas förkrossande valseger. Det paradoxala är att Hamas aldrig hade kommit till makten utan ett indirekt stöd från makthavarna i Israel, USA och EU. Hamas hämtar sin näring inte bara ur vardagen i förtryck och förnedring utan även i en tillvaro som genomsyras av hopplöshet, maktmissbruk, hyckleri och svek.
Israel har sedan tio år dödsförklarat fredsprocessen genom att förkasta en fred som bygger på att ockupationen upphör. Genom att systematiskt bryta mot internationella lagar och omintetgöra varje överenskommelse med palestinierna. Gaza är fortfarande ockuperat, palestinsk jord koloniseras alltjämt, och apartheidmuren trasar sönder de palestinska områdena liksom ekonomin.
USA har gett Israel grönt ljus för en fortsatt expansionspolitik i form av murbygget och konfiskeringen av palestinska landområden. USA har motarbetat varje försök att ställa Israel till svars för sina handlingar. Och USA har gjort det i egenskap av medlare i den sedan länge begravda ”fredsprocessen”.
EU har genom sitt tysta medgivande till Israels folkrättsbrott legitimerat denna utveckling, inte minst genom att utöka handeln med Israel (liksom Sverige utökat det militära samarbetet med Israel).
Den numer avgångne palestinske ledaren Mahmoud Abbas har därför inte kunnat visa upp några konkreta framsteg som en följd av ”fredsprocessen”. Det kunde inte Yasser Arafat före Abbas göra heller.
Bland de flesta palestinier identifieras den traditionellt största palestinska organisationen Fatah idag med beroendeskapet till USA, EU, Israel eller till en ickefungerande fredsprocess. Krasst beskrivet bygger Fatah sin politik på bistånd och på att invänta bättre tider. Antingen på
USA:s goda vilja eller som nu på att Sharon ska dö, eller som tidigare på att Israels förra ledare Barak ska försvinna eller att Peres ska ersättas eller att Bush ska förlora valet, och så vidare. Fatah har inget övertygande politiskt program som förmår konfrontera ockupationen. Bristen på strategi och organisering är påtaglig: Det finns inga svar på hur ockupationen ska konfronteras eller hur befrielsekampen ska mobiliseras och organiseras. Därtill präglas det palestinska ledarskapet av ett maktmissbruk som människor är förbannat trötta på.
Hamas identifieras på gatan med en svulstig retorik men också med handling. Hamas motståndskamp är ett exempel, ett annat exempel är organisationens erkända och lovordade sociala verksamhet bland de många behövande. Hamas styrka kan illustreras med deras valslogans som anspelar på huvudmotståndaren Fatahs svagheter:
”Vår historia är ren”.
”Våra händer är rena”.
”Vår väg mot Palestinas befrielse är rak och stabil”.
Andra vinnande slogans Hamas har är: ”Vi har prövat kapitalismen, den fungerar inte. Vi förlitade oss på kommunismen, det fungerade aldrig. Vi prövade panarabismen som visade sig vara en återvändsgränd. Låt oss för en gångs skull återvända till Islam.”
Ovanpå allt detta är Hamas idag mer disciplinerat och mer organiserat än någon annan palestinsk organisation idag.
Inför valet har det inte funnits någon utmanare till islamisterna utöver Fatah. Den tredje vägen eller den palestinska vänstern är politiskt desorienterade, de spretar och kan inte uppvisa något samordnat initiativ.
Till skillnad från PLO-organisationerna – som de allra flesta av vänsterns organisationer tillhör – är Hamas linje klar och tydlig: Islamismen har i sin dogmatism svar på allt i en tillvaro av hopplöshet och i en politisk omgivning av maktmissbruk, svek och brist på trovärdighet.
Till skillnad från islamisterna har den palestinska vänstern ingen initiativförmåga och har efter valet öppet deklarerat sitt kapitala misslyckande med att mobilisera ett alternativ. Alternativet till Fatah och islamisterna kan delas in i tre kategorier. Den första är en militant vänster som är fastlåst i strategier och retorik från 1960-talet. Den andra har sin plattform i NGO:er (vilket alltid implicerar utländska staters biståndsgivarintressen) som saknar de erfarenheter och den folkliga förankring som krävs för att kunna utgöra en utmaning. Den tredje kategorin har i stort och smått förknippats med det palestinska ledaretablissemanget och den USA-ledda fredsprocessen på ett sätt som urholkat dess oberoende och dess trovärdighet.
Men hur kommer då Hamas valseger att påverka utvecklingen? Israel, USA och EU kommer att få det mycket svårt att försvara sin nuvarande inställning att man bara kommer att acceptera valresultatet under förutsättning att rätt organisation vinner. Detta sätt att resonera är kriget mot terrorismen i ett nötskal. Det är precis samma koloniala förhållningssätt som uppvisades mot ”vildarna” i Latinamerika, Afrika, eller Asien som ansågs ha röstat fram fel ledare. Det visar hur mycket värd demokrati egentligen är för makthavarna i EU och USA. Och hur problematiskt Hamas tre stöttepelare – Israel, USA och EU – inför valet nu får det.
Det vi idag vet är att Hamas politiska gren är pragmatisk. Hamasledare har sagt sig villiga att erkänna Israel men vägrar spela ut erkänna-staten-Israel-kortet förrän de fått något i utbyte. Utvecklingen påminner lite om hur Sinn Fein idag helt överskuggar sin militära gren IRA i den politiska processen. Eller Hizbollah i Libanon som är högt respekterade och har stor makt i det libanesiska parlamentet. Islamisternas politiska gren tar över och förändrar strategier och program. Deltagandet i valet är ett sådant steg där Hamas särskiljer sig från Islamiska jihad som förkastar valet.
Samtidigt måste det slås fast att det alltid finns en överhängande fara med att sammanblanda stats- och samhällsbygge med religiösa dogmer. Många palestinier räds utvecklingen som komma skall med Hamas vid rodret. Iran är ett utmärkt exempel på hur sammanblandningen av statsbygge och religion kan gå riktigt illa. USA är ett annat exempel på hur den kristna högern är med och formar en skrämmande världsordning med hänvisning till bibliska profetior. Vi får aldrig glömma att kriget mot terrorism har kristet fundamentalistiska förtecken.
Kanske för ändå Hamas jordskredsseger något gott med sig. Valresultatet har inte bara skakat om det palestinska politiska landskapet rejält utan också världssamfundet. Kanske kan organisationerna i PLO nu bli mer lyhörda och ödmjuka inför sitt folk. Kanske kan den tredje vägens krafter nu få möjlighet att omgruppera sig på nytt och på allvar knyta an till folket på gatorna i Palestina och den växande globala solidaritetsrörelsen. Kanske kommer de allt högljuddare kraven på bojkott av Israel på lång sikt kunna häva den illegala ockupationen. För inte så länge sedan vädjade 170 palestinska organisationer i ett gemensamt upprop omvärlden om en bojkott av Israel till dess att ockupationen upphör.
