I vilken form detta ska ske, och med vilket innehåll, är inte klart. Inte heller tycks något av partierna vara villigt att satsa egna resurser på det man framställer som så vällovligt.
– Det vi vill ha är en lokal diskussion nära människorna, sade Maud Olofsson i Sveriges radio.
En diskussion om vad? Inte om konstitutionens innehåll, utan mera, som det så fint heter, förutsättningslöst. Kring vilket EU medborgarna vill se i framtiden. Kring synen på Ryssland, Turkiet, utom det konkreta förslag som nu ska trumfas igenom. Ja-partierna är fast beslutna att konstitutionsfrågan ska avgöras i riksdagen.
– Fem partier, livrädda för en offentlig debatt, gör allt för att slippa påverkan från det svenska folket, kommenterade miljöpartiets Peter Eriksson, som kallade fempartiinitiativet ”ett svenskt rekord i hyckleri”.
Liknande kommentarer har kommit från vänsterpartiet och Junilistan. Men sådana uttalanden förpliktar också.
Självklart öppnar ja-partiernas ”folkupplysningskampanj” för lokala initiativ, där kommunfullmäktigeledamöter och lokala nätverk kan utmana de fem ja-partierna på debatter. Chansen att vinna de debatterna är stor. Men risken är ännu större att ingen ställer upp. Tidigare i höst utmanade Folkomröstning.nu ja-sidan till debatt vid ett 30-tal tillfällen och platser – men fick nej på nästan samtliga.
Bluffen kan enkelt synas, och namn-insamlingskampanjen fortsätta. Vid det här laget har den fått ihop drygt 100 000 namn. Givet hur socialdemokratin och borgarna hittills behandlat såväl EMU som konventsförhandlingarna, vore det dock olyckligt om folkomröstningsmotståndarna låser sig vid enbart namnlistor. För att beveka socialdemokratin, fungerar bara maktspelet.
Här är den borgerliga alliansens utåt visade enighet snarast en hjälp. Regeringen blir mer beroende av sina stödpartier – chanserna att man skulle lyckas splittra upp borgarna och få ett annat regeringsunderlag, med exempelvis folkpartiet och centern, är små. Och det vet regeringen.
Om mp och v tar sin kritik mot konstitutionens innehåll på allvar, bland annat att den närapå omöjliggör demokratiskt beslutsfattande på hemmaplan, betyder det att dagens budgetsamarbete är så gott som tömt på innehåll om redan två år. I så fall finns ingen anledning att dra ut på det oundvikliga avbrytandet av charaden.
En kabinettsfråga skulle tvinga regeringen att slutligen välja sida – och riskera att väcka ett ramaskri bland sina egna väljare och EU-kritiska medlemmar.
Vårbudgetförhandlingarna är nog sista chansen. Budskapet till regeringen borde vara enkelt: Ge klartecken till folkomröstning – eller sök ett annat regeringsunderlag.