DUBLIN Efter långdragna och svåra förhandlingar lyckades försöken att få till stånd ett avtal om att överföra makten över rättsväsende och polis från London till Belfast. Det var den sista delen i fullföljandet av det så kallade långfredagsavtalet från 1998, som sedan preciserades i St. Andrewsavtalet 2006. I flera år har unionistpartiet DUP gjort allt för att försena och fördröja avtalets genomförande.
Återigen var det hotet om att makten över det så kallade Nordirland skulle överföras till regeringarna i London och Dublin som pressade unionisterna att ge med sig. En paragraf i långfredagsavtalet klargör att om samregerandet bryter samman ska ”Nordirland” styras gemensamt av den brittiska och irländska regeringen. För unionisterna är tanken att delvis styras från Dublin outhärdlig eftersom det bevisar att de sex nordliga grevskapen på Irland inte är en integrerad del av Storbritannien.

Sinn Fein och DUP är nu överens om att makten över polis och rättsväsende ska överföras till den regionala regeringen och parlamentet Stormont från och med den 12 april. En annan viktig del av avtalet gäller Oranje-orderns årliga parader för att fira Kung Vilhelm av Oranien och protestanternas militära seger över katolikerna vid slaget om Boyne 1690. Dessa parader handlar i grunden om unionisternas emotionella och politiska behov av att markera överhöghet och makt över de irländska nationalisterna. Därför har unionisterna också avsiktligt provokativt lagt marschvägarna genom nationalisternas stadsdelar, vilket ofta lett till blodiga sammandrabbningar.

I långfredagsavtalet 1998 enades parterna om att en särskild oberoende ”paradkommission” skulle ha det avgörande ordet om marschvägarna. Men också här ska samregerandet nu ta över kontrollen. Man har enats om att en arbetsgrupp ska lägga fram ett lagförslag före jul om hur detta ska gå till. Här kan ny prestigefylld fördröjningstaktik förväntas från unionisterna. De irländska nationalisterna skulle helst se ett omedelbart slut på detta provokativa paraderande, men deras förhoppning är att politisk utveckling och en ny mentalitet kanske också får unionisterna att förändra sin syn på frågan. I överenskommelsen ingår också en punkt om att förbättra den exekutiva makten, det handlar framförallt om att ge mer inflytande till respektive sidas politiske lillebror, UUP på unionistsidan och SDLP på nationalistsidan.

Det nya avtalet har fullt stöd av den brittiska och den irländska regeringen. Avtalet har också stor uppbackning bland unionisternas och nationalisternas väljare, även om det finns mer tveksamhet bland unionistväljare. Men på bägge sidor finns avhoppare och extrema grupperingar som ser avtalet som en eftergift till motsidan. Avhoppargrupper från IRA har vid några tillfällen det senaste året dödat militärer och poliser, men hotet mot avtalet ligger trots allt inte i dessa små grupperingar i sig. Hotet för nationalisterna på längre sikt handlar om att Sinn Fein måste bevisa för sina väljare att samregerandet medför sociala förbättringar och nya arbetstillfällen. Lätt blir det inte, vänsterpartiet Sinn Fein samregerar med DUP, ett parti som ligger långt ut på högerskalan. Dialog på alla nivåer mellan unionister och nationalister är positivt. Men bara social rättvisa kan skapa bestående fred.