De första åren av 1900-talet nådde arbetarrörelsen flera framgångar. Sveriges arbetsgivareförening, SAF, erkände föreningsrätten i den så kallade decemberkompromissen 1906, i utbyte mot paragraf 23 i SAF-stadgarna, att arbetsgivaren fritt skulle få ”leda och fördela arbetet”.
Nya medlemmar anslöt sig till de allt slagkraftigare fackorganisationerna, som förde en framgångsrik kamp för att få upp lönerna. 1908 vek konjunkturen, arbetslösheten och priserna steg och antalet konflikter på arbetsmarknaden ökade kraftigt. Arbetsgivarna sänkte lönerna och inkallade ofta ”arbetsvilliga” – det vill säga strejkbrytare – på arbetsplatser som utsatts för stridsåtgärder. I Malmös hamn utförde tre unga socialister ett attentat mot de engelska strejkbrytare som befann sig ombord på fartyget Amalthea. En av strejkbrytarna dog och flera skadades.
Året därpå, 1909, förvärrades situationen.
Företagarna, som ville förhindra ”socialistmonopol” på arbetsmarknaden, insåg att detta var ett bra läge att gå till offensiv mot arbetarnas organisationer.
Många strejker pågick, men också många lockouter. I stället för detta ”gerillakrig” ville arbetsgivarna nå en enhetlig lösning genom öppen strid.
I juli fick Landsorganisationen, LO, ett ultimatum av SAF. Konflikterna skulle lösas på arbetsgivarnas villkor, annars skulle de i två etapper stänga ute över 160 000 personer från arbetsplatserna.
LO tolkade detta som ett försök att krossa fackföreningsrörelsen, men tvekade inför att svara med storstrejk.
De många konflikterna hade tärt på strejkkassorna, dessutom hade pengar lånats ut till Folkets hus-byggen och arbetartidningar runt om i landet. Trots att konfliktunderstöd inte skulle utbetalas var medlemmarna beslutsamma.
De, inte ledarna, drev fram strejken.
I ungdomsförbundets tidskrift Fram skrev ordföranden: ”Överallt rådde tillfredsställelse med att en gång få kämpa en stor avgörande kamp för arbetarklassens vitalaste intressen, att få visa ett hänsynslöst arbetsgivardöme att Sverges arbetare stå beredda att till det yttersta försvara mödosamt intagna positioner.”
Polis och militär ställdes i beredskap – manskapet i Stockholm tilldelades skarpa skott – och borgargarden bildades eftersom de härskande fruktade en samhällsomstörtning. Revolten uteblev – på en av de mest spridda bilderna från strejken sitter fredligt metande arbetare på rad vid Norrström i Stockholm.
Dagarna ägnades inte bara åt fiske. Massmöten med underhållning, föreläsningar och sång arrangerades också.
LO hoppades på en snabb lösning av konflikten, men högerregeringen var passiv och satte inte in någon förlikningsman. Möjligen förhalades ett statsingripande av högerledaren Arvid Lindman, som visste att LO:s läge var svårt.
Den 4 augusti svarade arbetarna på företagaralliansens stridsförklaring med en massiv arbetsnedläggelse.
I strejken – ”den väldigaste stridslinje proletariatets frigörelsekamp känner” som ungdomsförbundets ordförande uttryckte saken – deltog nära 300 000 arbetare, och av dem var omkring 100 000 oorganiserade.
Undantag gjordes bland annat för dem som arbetade med renhållning, belysning, vatten och vård av sjuka.
Typograferna, som inte var medlemmar i LO, hade enligt sitt gällande avtal fredsplikt, men ville delta i strejken. Strejksekretariatet tvekade, men typograferna drev ändå igenom att förbundet skulle sympatistrejka från och med den 9 augusti. Den borgerliga pressen rasade mot arbetarrörelsen, tvingades anlita strejkbrytare och ge ut improviserade tidningar, så kallade lockout-lappar.
Arbetarsidan hade helt plötsligt det mediala övertaget. På arbetartidningarna lades arbetet ner, men typograferna tillät utgivning av LO:s strejktidning Svaret. De borgerliga tidningarna gjorde vad de kunde för att desinformera, Stockholms Dagblad hängde ut stora plakat – ”lögnlakarn” – på sin fasad i centrala Stockholm, där de meddelade att de strejkande återgått till arbetet. Ryktet dementerades i Svaret.
Järnvägsmannaförbundet deltog inte i strejken. De vägrade liksom typograferna att erkänna paragraf 23 och stod därför utanför LO. Att tågen fortfarande rullade skulle visa sig förödande för strejkens verkningskraft. Produktionsbortfallet drabbade inte företagen så hårt eftersom de kunde sälja av sina välfyllda varulager.
Strejkens centrala ledning var Landssekretariatet, som hade direktkontakt med de 549 lokala strejkutskott som valts av arbetarekommuner runt om i landet.
Utskotten skulle se till att strejken efterlevdes, men också att ordningen upprätthölls och att nödvändiga transporter fick frikort.
Under några få veckor hade den arbetarklass som inte fick rösta i valen makten över samhället.
Den internationella solidariteten visade sig också, från Tyskland skänktes över en miljon kronor, från Danmark en halv miljon, även från Norge, Ungern och Frankrike skickades pengar.
Agitatorer reste bland annat till USA för att informera om strejken och svenskamerikaner bidrog med 200 000 kronor för att upprätthålla striden.
Några hundratusen kronor kom också från Sverige, inbetalade av bland andra järnvägsmän och fackliga funktionärer som uppmanats att ge en del av sin lön till de strejkande. Totalt mottogs 2,7 miljoner kronor, vilket är omkring 110 miljoner i dagens penningvärde. Bidragen hjälpte en bit på väg, och från den 12 augusti betalades strejkunderstöd.
Nöden var stor i arbetarhemmen, trots att fackföreningarna och ungdomsförbundet deltog i proviantinsamling bland bönder och andra som hade arbete. Snart tvingades strejkledningen bittert konstatera att kassorna var tömda. Striden var förlorad, motståndaren var alltför övermäktig.
Efter en månads konflikt föreslog LO:s ordförande Herman Lindqvist den så kallade rationella klyvningen, som innebar att man uppmanade medlemmar vid företag som inte var knutna till SAF att återgå till arbetet den 6 september. Efter delningen strejkade fortfarande 125 000 arbetare, men antalet minskade under hösten. I slutet av november var omkring 25 000 lockoutade och på vissa orter nåddes ingen formell lösning förrän i december nästföljande år.
Det skulle dröja ända till Saltsjöbadsavtalet 1938 innan LO och SAF skulle sluta ett huvudavtal.
De som tilläts återgick till arbetet, helt på arbetsgivarnas villkor. Vissa tvingades utstå företagarnas utstuderade förnedring för att återfå jobbet, exempelvis att skriva under löften om att inte tillhöra en fackförening, att aldrig, under några omständigheter delta i en strejk eller att acceptera att bli strejkbrytare under kommande konflikter. Andra måste avge löften om att inte delta i möten eller besöka Folkets hus. Ibland publicerade tidningarna namnen på dem som tvingats till underkastelse.
De radikalaste arbetarna var naturligtvis inte välkomna tillbaka, de svartlistades, vilket gjorde det omöjligt för dem att få andra anställningar.
Det var inte ovanligt att arbetare bodde i företagarägda bostäder, och i dessa fall vräktes de också från sina hem. Vissa fann situationen så hopplös att de emigrerade, vanligen till USA eller Brasilien.
Strejken fick också ett rättsligt efterspel.
Närmare 500 domar kopplade till konflikten utdelades. En talare som vid ett massmöte uppmanat typografer och järnvägsmän att ansluta sig till strejken dömdes till två månaders straffarbete. Samma påföljd fick en sågverksarbetare som puttat ner en strejkbrytare i ett dike. Samtidigt friade rättsväsendet ofta motparten.
Många människors drömmar och förhoppningar om ett rättvisare samhälle grusades. ”Storstrejken har ånyo blottat vilken ömkligt löst påsmetad fernissa de demokratiska idealen äro för liberaler och andra borgerligt frisinnade”, rasade de unga socialdemokraternas ledare.
Han menade också att strejken var ”en läromästare och agitator”, som hade ”väckt mången slö och likgiltig till medvetande om sitt människovärde och plikten mot sin kämpande klass”.
Trots ungdomsförbundets glada tillrop kvarstod faktumet att arbetarrörelsens organisationer skadats allvarligt av storstrejken.
I fackföreningarna sjönk antalet medlemmar katastrofalt, och det socialdemokratiska partiet förlorade över hälften av sina medlemmar, av partiets 112 000 medlemmar år 1908 återstod 1910 bara 55 0000.
Inte förrän i slutet av första världskriget skulle arbetarrörelsen ta igen tappet. En del lämnade också LO för att ansluta sig till syndikalisterna, som behöll tron på generalstrejken. Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC, bildades sommaren 1910, på initiativ av de anarkistiska ungsocialisterna som uteslutits ur Socialdemokraterna 1906.
Bara motvilligt och efter många år erkände arbetarrörelsen att storstrejken var ett stort nederlag. Arbetsgivarna klarade sig bra både ekonomiskt och organisatoriskt, men lyckades inte krossa arbetarnas organisationer.
”Borgerskapets ekonomiska intressen äro andra än och motsatta arbetarnas. Och i det kapitalistiska samhället är det de ekonomiska intressena som draga gränslinjerna. Detta har storstrejken bekräftat. Och den har lärt arbetarna, att rusta sig för framtidens hårdare strider mot ett förtryckande kapitalistiskt borgerskap, rusta sig för dettas störtande och för en ny framryckning från position till position mot målet: socialismen.”
Så skrev socialdemokratiska ungdomsförbundets ordförande i september 1909. Han hette Per Albin Hansson och skulle några årtionden senare göra sig känd som folkhemmets landsfader.
