Under skohyllan i hallen har jag placerat morfars stövelknekt. Ser på den ibland och och tänker genast på de utdikade maderna nere vid bäcken. Där morfar tappert försökte odla havre. Vilket väl gick sådär enligt släktsagan. Hästen – stackars snälla Freja – försågs med skenor under fötterna när hon drog plogen genom blötjorden. Och morfars läderstövlar smordes in med lager av fett för att stå emot vätan. Detta var långt före de välsignade gummistövlarnas tid. Tillhör äldre släktingars nästan glömda berättelser. Om arbetets och odlingens vedermödor i förfluten tid. De kärva stövlarna skulle
ju tas av efter avslutat dagsverke och där kommer stövelknekten in. Tillverkad av min morbror runt förra sekelskiftet. Rejält träarbete under hans slöjdstudietid. Kan en stövelknekt bli antik? Den är ju över hundra år. Vilket ju skall vara gränsen för antikviteter!
Jag håller ifrån mig morfars dagar och morfars slit genom ett överseende leende kring torpets förflutna. Det blir fel. För arbetet i jorden och kvinnornas arbete i hushållet var så ofattbart hårt. Morfars och Frejas slit med plogen i den vattensjuka jorden och tvånget för mormor att delta i höstarnas skördearbete som tillsammans med mjölkningen och allt arbete inomhus utgjorde hårda dagsverken. Mäns arbete, kvinnors arbete.
En gång höll historieprofessorn föredrag för oss studenter om torpen som samhällsinstitution. Som företeelse i agrar ekonomi. Och underströk att det var ”omöjliga jordar” som överläts åt torparna. Snåla, näst intill infertila åkertegar. En akademikers historiska insikt och kunskap. Att erkänna förfluten tids missförhållande och förtryck. Ofarligt att ge uttryck för. De nutida nämns inte i den världen.
Morfars torp hade andra odlingslotter som var bättre än de vid bäcken. Men för små att räcka till. Morfar drabbades inte heller så illa som Väinö Linnas prästgårdstorpare som av prästfamiljen berövades sin utdikade myr när den väl gav skörd. Den berättelsen i ”Högt bland Saarijärvis moar” har fastnat i mitt minne. Mina rötter i torpens värld gjorde sig påminda vid den läsningen. Och att morfar endast arrenderade sina små åkrar.
Annan läsning när jag letar torpens historiska rötter: ”Under nio sekler har torpens status förändras flera gånger, från trälens bostad till dagens populära sommarboställe” (Local history Sigtuna). När trälarna frigavs fick de en möjlighet till försörjning – åkerlappen och torpstugan. Och fortsatte att genom dagsverken även försörja godsens och storgårdarnas ägare. Som de tidigare gjort som trälar. Den fullkomliga utsugningen: försörjer sig själv av odlingen på torpet, och utgör på samma gång arbetskraften hos jordägaren. Torpets jord ägde godsägaren. Och kunde återta den om torparen av någon anledning misshagade honom.
Fornminnena i ekdungarna runt stugan – ringar av stenblock och andra gravar från järnåldern – påminner mig även de om trälarnas historia. För mig gäller inte bondehövdingarna som gravarna en gång skapades för. Och stenarna ger fler tankar om torpens frigivna trälar. Juridiskt fria men ekonomiskt bundna.
En tid hade vi morfars torp som ”sommarställe”. Jag bor där nu, permanent. Ett litet hus, men ombyggt och moderniserat. När jag ser ut över mossarna vid bäcken där en gång odlingsförsöken med havren gjordes gläds jag under sommaren av fält med blommande älggräs. En vit sjö av älggräs. Det egendomliga är att inget sly har invaderat de forna åkerlapparna. Som slyet tvekar
att annektera gamla åkrar som kostat så mycken möda.
Torpens – torparnas – tid är förbi. I dag är vi anställda på ”callcentret” och liknande arbetsplatser. Anställda med slavarbetets villkor. Inga pauser tillåts under arbetsdagen. Fem minuters andrum skulle sänka företagets vinst. Ett sätt att behandla anställda som nu sprider sig i samhället. Dagens arbetsköpare lika hänsynslösa som de i förfluten tid. Men visar inte upp sig lika villigt som godsägaren den gången gjorde. Makten glider undan och maskerar sig.
Trädgården runt vårt torp minns fortfarande kvinnorna ur tidigare generationer. Hustrur, döttrar.
Hundraåriga rosenplantor, äppelträd. Lika gamla inplanterade blåsippsstånd. Trädgården berättar och jag lyssnar. Förstår att de ville skapa blommornas trädgård utanför allt vardagsslit. En tröst och tillflykt. Som fanns där och då. Den erbjuds ju inte i dagens förortsområden. Där prekariatet idag placerats.