Efter 7 år i bostadskön fick mina vänner äntligen sitt första förstahandskontrakt på en lägenhet. De är i 35-års åldern och har två små barn. Deras nya hem består av två rum, ett badrum och en hall, allt som allt 48 kvadratmeter. Det mindre rummet delar de två barnen på. I det andra är det kombinerat kök, vardagsrum och sovrum för de vuxna. Köksbordet görs stort när de äter och litet under resten av dagen så att man kan passera till TV-soffan som på kvällen blir till en mindre dubbelsäng. De har gjort det bästa man kan göra av ytan. Allt är välstädat och genomtänkt – det är deras hem. Månadshyran är på 9 500 kronor. Ändå har de klarat sig relativt väl. Det finns tvåor med månadshyror uppemot 12 000 kronor.
Det är inte billigt att bo trångt i Sverige idag. Saken är den att kostnaderna för att låna till en villa som kostar 4 000 000 kronor inklusive amortering på lån landar strax under deras månadshyra på 9 500 kr. Hur kan det vara så dyrt att bo så litet?
Samtidigt som hårt arbetande människor får betala hutlösa summor har byggindustrin sin gyllene era. Pengarna rullar in. Riskerna är små för bolagen på en bostadsmarknad där alldeles för många inte har ett vettigt boende, inte minst i de större städerna. Utrymmet finns att reglera med personalen och välja och vraka om företaget vill bygga eller inte. Går det lite trögt låter man en del av byggarna gå hem och invänta, för de vet att nya projekt kommer. Folk måste ha någonstans att bo och den rättigheten har blivit en ren marknad. Men vinsten är säkrad. 2016 ökade exempelvis Skanska sin vinst med 5 procent jämfört med föregående år. De gick från en vinst efter skatt på 4,9 miljarder kronor till en vinst på 6,5 miljarder.
Bristen gör att de som kan tvingas köpa sig en bostad på en överhettad bostadsmarknad och de övriga tvingas att tacka ja till det fösta bästa erbjudandet om en hyresrätt även när den är liten och dyr
SVT:s Rapport gjorde för ett par år sedan en granskning där de jämförde de svenska byggpriserna med resten av EU. Då slog de fast att Sverige var dyrast. Den höga prislappen berodde inte på de faktiska byggkostnaderna utan på de oerhört höga vinstmarginaler de svenska byggbolagen unnade sig på den krisande svenska bostadsmarknaden. För det har under så många år varit en bostadsbrist, inte minst i de svenska städerna. Samtidigt som hyresrätterna har sålts ut har det inte byggs nya i tillräckligt stor utsträckning. Bristen gör att de som kan tvingas köpa sig en bostad på en överhettad bostadsmarknad och de övriga tvingas att tacka ja till första bästa erbjudande om en hyresrätt även när den är liten och dyr.
Detta är inget annat än ett politiskt haveri där bolagen drar maximal nytta av situationen. Politiken måste ta ett mycket större ansvar och återigen se bostaden som en rättighet och inte bara en marknadsvara. Detta går att styra. När kommunerna upplåter mark för exploatering kan de exempelvis ställa krav på vad kostnaden per kvadratmeter maximalt får vara eller vad för slags bostäder som skall byggas. Eller varför inte bygga offentliga kommunala eller regionala byggbolag för att säkerställa att vinsten inte drar upp hyran? I vilket fall som helst så måste kommunerna sluta göda marknadsaktörerna. De bygger sina företags höga vinster på invånarnas desperation. Kommunerna måste istället bli bättre på att använda konkurrensen på marknaden för att pressa ner priserna och leverera vettigare bostadslösningar för alla invånare.
Därför är det synd för stockholmarna att det tillträdande moderata bostadsborgarrådet har som sitt första budskap att sälja ut det lilla som finns av allmännyttan i Stockholms kommun. En får hoppas på mer invånarvänliga politiska ställningstaganden i andra kommuner.
