När Vänsterpartiet nämns i media är det sällan goda nyheter. Så även denna gång, då ännu en vänsterpartist uppmanas att lämna sina uppdrag, efter att ha misslyckats med att hålla gränsen mot antisemitism i kritiken av Israel.
Det är märkligt, för på pappret är kriget i Gaza en jättelik möjlighet för partiet, som långt innan 7 oktober varit tydliga i sitt fördömande av Israels ockupation och krigsbrott.
Enligt en undersökning från DN/Ipsos (9/11 2024) har de dessutom befolkningens sympatier: 43 procent av svenskarna har fått en mer negativ syn på Israel under krigets gång, och en klar majoritet – 63 procent – tycker att landet inte gör nog för att skydda civila.
Att vinna debatter i frågan är barnsligt enkelt, som när jag sprang varv runt Israelvännen Mats Fält i SVT:s studio några veckor efter krigets utbrott.
Ändå har frågan lett till Vänsterpartiets största kris på åratal. Det finns flera skäl till det.
För det första rymmer partiet hållningar som är svåra att förena, vilket ställdes på sin spets den 7 oktober.
Den klassiska antiimperialistiska synen är att den rika världen inte har rätt att ha synpunkter om de förtrycktas kamp. Därför kan till och med en antisemitisk terrorgrupp som Hamas vara en del av det legitima motståndet, eller åtminstone ursäktas – medan kritiker systematiskt misstänkliggörs.
Synen är svår att förena med en demokratiskt socialistisk position, som säger att civila aldrig får vara måltavlor.
Det är svårt att förstå hur det är tänkt att palestinierna ska hjälpas av att vänstern i Sverige gräver så djupa inre skyttegravar.
Utan att prövas av yttre omständigheter har dessa hållningar länge kunnat leva sida vid sida i partiet. Men den 7 oktober 2023 stod partiet ännu mer handfallet än den 24 februari 2022, när Ryssland invaderade Ukraina.
Många hoppades nog på en upprepning av Irakrörelsens massprotester. På den tiden upprättades snabbt forum med tydlig struktur, och öppna planeringsmöten där deltagarna kunde rösta fram representanter och paroller. Demonstrationerna blev breda, och genomslaget enormt. Alla var överens om att invasionen kunde fördömas utan att man behövde stötta diktatorn Saddam Hussein.
Men sedan dess har sociala medier trätt fram som den dominerande platsen för organisering. Där har några få skickliga individer och grupper snabbt byggt upp stora Instagramkonton och Facebookgrupper, som blivit en maktfaktor utan att utsättas för ansvarsutkrävande eller insyn.
Resultatet blev att den perifera, radikala linjen tog oproportionerligt stor plats. Kunniga aktivister tog sig snabbt till toppen för att putta demonstrationerna i radikal riktning, och har visat sig oförmögna eller rentav ovilliga att hantera antisemitism i de egna leden. Samtidigt som ledande vänsterpartister vittnar om att de inte vågar delta i rörelsen.
Nu ställer samma aktivister krav på att Vänsterpartiet ska inta mer radikala positioner – ”Rättvisa för alla” hotar med att avråda från att rösta på Vänsterpartiet, medan utbrytarpartiet Solidaritet anklagar sin tidigare partiledare Nooshi Dadgostar för att vara medskyldig till folkmord.
Det är svårt att förstå hur det är tänkt att palestinierna ska hjälpas av att vänstern i Sverige gräver så djupa inre skyttegravar. Den nytta Vänsterpartiet kan göra för palestinierna är att föra deras talan i FN och EU, och bidra med vård och fristad till människor på flykt, i samma anda som Norges vänsterregering.
Men det är endast möjligt om vänstersidan vinner nästa val. Och om partiet ska vara en del av en vinnande koalition kan det inte ha ledande representanter som sprider antisemitiska nidbilder. Om de antirasistiska skälen nu inte räcker till. Det borde egentligen inte vara några problem, med tanke på hur allvarliga Israels krigsbrott är – ändå verkar rutinerade politiker ha problem med det.
Men det här är även Vänsterpartiets misslyckande. Med ena foten i aktivismen och den andra i parlamenten, står man inte stadigt på någon sida. De aktivistiska impulserna var inte starka nog, så initiativet slarvades bort. Och omvänt finns bland de mer aktivistiskt lagda inte sällan en individualistisk ovilja att följa majoritetsbeslut. Resultatet är att man varken lyckas med det ena eller andra.
Nu gissar jag att många vänsterpartister längtar tills konflikten i partiet är över. Inte bara för att man vill att palestiniernas lidande äntligen ska ta slut – utan även det egna partiets.
