Till skillnad från Mövenpick resort intill Medelhavet i Beirut, där lamporna lyser, ligger stora delar av Libanon i mörker och kyla. I bergen fryser människor ihjäl. På hotellet glider spa-gästerna ner i varma bassänger.
Det är första dagarna 2015 och stormen Zina drar in. Hotellkomplexet, som drivs av den internationella jättekoncernen mest känd för kulglass, bygger sin verksamhet på ”traditionella schweiziska värden, så som kvalitet, pålitlighet och omtanke med personlig touch”. Den personliga touchen just nu består framför allt av de egna el-aggregaten.
Lika personlig är inte omsorgen som stora delar av landets invånare möts av. Med en elproduktion som redan utan oväder svajar – underkapaciteten gör att strömmen ständigt ransoneras – innebär Zina på vissa håll sammanbrott. Flera syriska flyktingar på andra sidan bergen dör i lägren under den snöiga natten.
Och även om extraaggregat puttrar på i Beirut, som i stadsdelen Gemmayze där jag och några vänner hyr en lägenhet, är delar av staden nedsläckt.
Någon kilometer från Mövenpick resort – inne i det palestinska flyktinglägret Shatila där vatten och el är bristvaror – rasar under stormens andra dag en balkong till marken. Som tur är träffar den ingen, och de boende befinner sig inomhus.
Den fysiska geografin i Libanon är en berättelse. Bankpalats, corvetter och hotell intill baracker och skjul. Det är som om någon bad verkligheten att visa vad som händer när kolonialism, sekterism, totalitarism, korruption, patriarkat, kapitalism och krig tillåts blanda sin cocktail.
Bland forskare är det vanligt att prata om resiliens, förmågan hos ett system att klara av chock och anpassa sig. Men att förstå resiliensen i dagens Libanon är inte lätt. Trots att befolkningen ökat med drygt en fjärdedel – minst 1,5 miljoner syriska flyktingar har anlänt – tycks vardagslivet funka för de syrier i exil och de libaneser jag träffar. Men för vem funkar det? Vem klarar sig när skiten verkligen träffar fläkten?
Med ett energisystem beroende av utländsk olja – turkiska skepp i hamnarna funkar som kraftverk; med en ekonomisk ojämlikhet större än de flesta länders; med en syrisk konflikt som kryper allt närmare; och med ett ekonomiskt system byggt på kris och skuld – hur illa kommer det ha gått för det stora flertalet i Libanon den dag ordningen blir sådan att inte ens Mövenpick kan leverera sin omtanke med personlig touch?
