Konflikten i Göteborgs hamn har bland annat handlat om rätten att sluta avtal. Stundtals framstår det som om Transportarbetareförbundet står på samma sida som arbetsgivaren, mot Hamnarbetarförbundet. I dessa tider av försämrade anställningsvillkor kan Transports maktfullhet nästan framstå som en nostalgitripp från rekordåren. Kollektivanslutningen av LO-medlemmar till Socialdemokraterna var länge ett hatobjekt inom både vänstern och borgerligheten. Kollektivanslutningen liknade på ett bisarrt sätt kollektivanslutningen till kyrkan, som tog ännu längre tid att avskaffa. LO:s kollektivanslutning till SAP hade ett berättigande i arbetarrörelsens barndom. Arbetarnas kamp för bättre livsvillkor hörde ihop med kampen för demokrati, som bara kunde vinnas om arbetarrörelsen fick politiskt inflytande. Ingen kan ta ifrån LO och SAP äran av att ha skapat ett samhälle där ingen svalt ihjäl och ingen satt i fångläger för sina åsikter, ett samhälle där ingen behövde fasa för att ställas på gatan vid sjukdom eller hög ålder. Nu ser vi välfärden urholkas mer och mer.
Under rekordåren kritiserades välfärdsstaten ofta från vänster. Facket och Hyresgästföreningen kritiserades – ofta med rätta – för ombudsmannavälde och brist på medlemsinflytande. Men det fanns också en mer övergripande samhällskritik; vi sövs ner med bidrag, packas in i höghus, tystas ner med populärkultur, vingklipps i skolan… Det paradoxala är att samma kritik snart hördes från nyliberalt håll. Boken Reinfeldt skrev i sin ungdom heter som bekant Det sovande folket. Bidrog kritiken mot den maktfullkomliga välfärdsstaten till att bana väg för nyliberalismen, vars förödande konsekvenser vi nu lider under på alla områden i samhället, från sjukvård till järnvägsunderhåll?
Ordet ”egenmakt” har använts av både vänstern och nyliberalerna – givetvis med helt olika innehåll. På senare tid har många fäst uppmärksamhet på folkhemmets mörka sidor, tvångssteriliseringar, behandlingen av romer och samer, strukturrationaliseringen av jordbruket. Det är en viktig del av historien som synliggörs, till exempel i Majgull Axelssons romaner, filmen Sameblod eller Malin Sundins lysande roman Spilld mjölk. Men vi får inte låta berättigad kritik stämma in i högerns ståndskall mot välfärdssamhället. För i likhet med alla andra mänskliga institutioner står inte välfärdsstaten pall för vad som helst. Vi kan tvingas göra samma erfarenhet som en hårt utagerande, missbrukande tonåring i massivt uppror mot föräldrarna – till slut rasar väggarna jag sparkar på, det blåser rätt igenom och jag är ensam kvar.
