Lars-Erik Lövdén har vid en omvandling från stiftelseägda hyresrätter till bostadsrätter anmält sitt intresse för att köpa loss lägenheten. Därmed kan han, tack vare de hysteriska bostadspriserna i Stockholm, göra ett klipp den dag bostadsrätten ska säljas.
Som bostadsminister gjorde Lövdén en del tafatta försök att markera mot trenden med omvandling av hyresrätter till bostadsrätter, och försvåra utförsäljning av allmännyttans bestånd. Nu läggs just detta som grund för hämningslös hetsjournalistik. Populära ord är hyckleri och dubbelmoral.

Infallsvinkeln är principiellt farlig. Man bör akta sig för förväntningar på att politiska företrädare ska vara föredömen i moraliskt avseende, vad det nu är, eller krav som reses på att människor agerar i enlighet med hur de skulle önska att det var ordnat i samhället. Det om något bäddar för en märklig syn på politisk kamp – och för all del rejält med hyckleri. Ska förresten den som motsätter sig skattesänkningar föregå med något slags gott exempel och fortsätta betala högre skatt på sin lön?
En politisk rörelse på vänsterkanten ska bekämpa pampfasoner och systematiskt divergerande livsvillkor mellan företrädare och företrädda. Av flera skäl. Det är exempelvis troligt att ett parti med idel godsägare i ledningen blir sämre på att med kraft kämpa för hyresrätter. Men sådana resonemang försvinner i drevet.

De borgerliga opinionsbildare som lett kritiken mot Lövdén – politiker och journalister i kör, så gott som alla boende i bostadsrätter i Stockholms innerstad – tycker att bostadsutförsäljningar är bra. Efter ”århundradets skattereform” i början av 90-talet bör nämligen denna omvandling vara den viktigaste konkreta förklaringen till vidgade förmögenhetsklyftor i Sverige. För oss som ser dessa klyftor som något dåligt, bör problemet rimligen vara att Stockholm röjs på hyresrätter – inte att det är just Lövdén och inte någon annan som blir rik på affären. Genom hycklerimanövern undviks dock den politiska huvudfrågan. Borgerligheten lyckas äta någon annans kaka och ha sin egen kvar.

Lövdén är en före detta minister, som ingen hade brytt sig en sekund om, i fall han inte råkat vara socialdemokrat i valtid. Det bör stämma till eftertanke för den som betvivlar drevens syfte, eller tror att skandalerna kan bringas till ett slut någon gång före valet. När det mediala intresset för ”granskningar” inte ens begränsar sig till aktiva makthavare, utan i princip alla socialdemokrater och alla deras handlingar – lagliga eller ej – då är möjligheterna oändliga. De senaste månadernas utveckling i opinionen har visat att bara en mild förskjutning av samhällsdebattens fokus, från pseudo- och skandalhistorier till politiska alternativ, kraftigt missgynnar borgerligheten. Borgarna är desperata. Medierna är skamlöst högervridna. Resten kan man räkna ut själv. Förlorarna är inte människor i Lövdéns inkomstklass.

Samma dag som Lövdénaffären exploderade i medierna och Fredrik Reinfeldt indignerat kallade alla socialdemokrater för just hycklare, ägde för övrigt denna riksdagsperiods sista partiledardebatt rum. Där talade Leijonborg ömt om de förtidspensionärer som han vill försämra villkoren för, och Reinfeldt kunde måleriskt beskriva hur försäkringskassan ”i Göran Perssons Sverige” jagar sjukskrivna och arbetslösa, efter att han själv i flera år ha sökt framhetsa hårdare kläm mot just dessa grupper. Var det någon som läste krigsrubriker om hyckleri?