Industriavtalet har prisats för sin förmåga att garantera stabila löneökningar utan att äventyra industrins lönsamhet. Men en ny rapport från Katalys menar att avtalets roll överdrivits, och att det är svårt att hitta konkreta bevis för några positiva effekter.
Höjda reallöner, starkare industri och låg inflation. Så beskrevs fördelarna med industriavtalet i en debattartikel i Dagens Nyheter våren 2022.
Artikeln, som var undertecknad av fem fackliga företrädare, publicerades på 25-årsdagen av det samarbetsavtal som slöts 1997 mellan arbetsmarknadens parter. Inte bara tidpunkten var väl uttänkt, utan även platsen för publiceringen: på samma debattsida såg det första embryot till avtalet dagens ljus, i form av en artikel där företrädare för åtta fackförbund bjöd in näringslivet till samarbete.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Även om själva avtalet blev klart först ett år efter artikeln hade tonen egentligen satts redan i första meningen. Där skrev de fackliga företrädarna att ”låga nominella löneökningar, i takt med övriga Europa, är en förutsättning för tillväxt i framtiden”.
Avtalet följde på ett par år av hög, lönedriven inflation, och den nya, återhållsamma synen på löneökningar blev en succé. I dagsläget sätts lönerna för 2,2 miljoner människor i Sverige i relation till industriavtalet. I artikeln från 2022 beskriver undertecknarna hur industriavtalet överlevt konjunktursvängningar och pandemier – samtidigt som reallönerna ökat och den svenska industrin stärkts. Som förklaring pekar de på den stabilitet och förutsägbarhet som avtalet lagt grunden för.
Men är det verkligen industriavtalet som ligger bakom de framgångarna? Det antagandet ifrågasätts i en rapport som i veckan gavs ut av tankesmedjan Katalys. Den 82 sidor långa undersökningen – som har titeln Luftslott eller riksintresse? – ställer frågan om hur viktig industriavtalets roll egentligen varit, oavsett om det gäller löneökningar eller den bredare ekonomiska utvecklingen i Sverige.
Författaren Lennart Erixon (bilden)menar att många av de positiva effekter som tillskrivs avtalet troligtvis hade existerat även utan det, och att de snarare beror på makroekonomiska faktorer utanför arbetsmarknadens parters kontroll.
– Man har blåst upp sig lite, och för den fackliga legitimiteten är det ett problem. Det kan vara en fördel för fackens interna legitimitet att framhäva det positiva värdet av en mer aktiv facklig strategi, säger han till Flamman.
Utgångspunkten i avtalet är att alltför höga löneökningar riskerar att dra in ekonomin i en så kallad prislönespiral, där inflationen tillåts skena iväg. Kritiker har menat att återhållsamheten missgynnat arbetarklassen i LO.
Lennart Erixon är inte den förste som kritiserar industriavtalet. I en rapport från den fackliga samarbetsorganisationen 6F hävdade man 2018 att avtalet gynnat tjänstemän på bekostnad av arbetare. Lennart Erixon menar att fördelningen av de ökande lönerna hade kunnat se annorlunda ut utan industriavtalet.
– Vi hade kunnat skapa en annan fördelningsprofil om vi varit mer samordnade. Man kan tänka sig att en annan central förhandlingslösning hade kunnat kompensera för den ökade förmånen som tjänstemännen fått, säger Lennart Erixon.
Flamman har sökt Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo.
