När Eden Golan gick upp på scenen i bandageklänning framför en brinnande sol och sjöng om att överleva en orkan tänkte jag att hon kunde vinna, även om inramningen var lite väl normporrig. När hon väl stod där förtjänade hon, precis som Hynek Pallas påpekar, ett respektfullt bemötande och en branschmässig bedömning. Inte ens det faktum att hennes medborgarskap är israeliskt är ett problem.
Men anledningen till att det samlades tusentals människor i Hyllie i helgen handlade inte om en kulturell bojkott av en enskild kulturutövare, utan om en moralisk – för att hon tävlar för ett land. Ett budskap om att man inte kan sjunga för ett land som samtidigt fängslar, tystar och dödar palestinska artister och andra civila.
Att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör.
Bara dagar efter 7 oktober arresterades den populära artisten Dalal Abu Amneh efter att hon postat orden ”Bara Allah är segraren” på X tillsammans med en palestinsk flagga. Efter att hon släpptes och nyheten läckte ut har hon haft 85 demonstrationer utanför sitt hem. Något brott gick inte att styrka, men artistens och hennes familjs liv slogs i spillror. Abu Amnehs fall är bara ett i raden. Som en artikel visar i magasinet 972 kränks artisters yttrandefrihet återkommande, deras låtar stryks från radiostationer och de utsätts för polisens hembesök ofta bara för att de uttryckt solidaritet med folket i Gaza eller mot Israels brutala angrepp. Men att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör.
I Göteborgs-Posten 12 maj skriver Hynek Pallas att det under ytan i Palestinarörelsen finns en ständigt lurande antisemitism. Det är förvisso riktigt att man aldrig och ingenstans kan slappna av inför lockelsen i att peka ut och demonisera de evigt nomadiserande judarna, något som ligger nära till hands för makthavare som medel för att avleda uppmärksamheten från dysfunktionellt ledarskap. Men när Pallas liknar Nooshi Dadgostars påpekande om den israeliska arméns brutalitet vid antisemitiska föreställningar om blodtörstiga judar, riskerar det att tömma begreppet antisemitism på dess innebörd. Frontalangrepp av det här slaget blir ett verktyg för att skrämma samtalet om folkrätt till tystnad. Det sker redan i full skala i Tyskland, där ett klimat utvecklats i vilket judiska fredsaktivister anklagas för antisemitism av nazisternas barnbarn. Ska det bli så här nu också? Dessutom undrar man vem det egentligen är som skrämmer svenska judar till att stanna inomhus, med tanke på att protesterna blev så fredliga. Är det inte dags att ställa frågan om vilket ansvar den borgerliga pressen bär för att människor är rädda?
Upplevelser av antisemitism och rasism får aldrig förminskas. Därför känner jag en lättnad över att schlagerhelgen tycks ha gått lugnt till och även om vissa röster från höger velat ge en annan bild. Trots L-politikern Gulan Avcis varning om att ”vi kommer att få se den värsta sortens antisemitism”, KD:s EU-valskandidat Alice Teodorescu Måwes ord om att hon ”får ont i magen av alla incidenter”, eller ledarskribenten Tove Lifvendals armageddon-profetior, så hittar jag ingen substans för det i nyhetsflödet. Själv har jag inte gjort någon hemlighet av mitt ursprung och jag bär också min davidsstjärna tydligt och är ordentligt insyltad i den anklagade vänstermiljön. Någon antisemitism har jag gudskelov inte drabbats av, bortsett från obehagliga påhopp från israelflaggsförsedda konton som anklagar mig för självhat och för att vara en ”kapo”, det vill säga en jude som vaktar andra medjudar i ett koncentrationsläger och som därför åtnjuter en något högre status, men som till sist också mördas. En form av antisemitism så god som någon.
I brist på bevis för det påstått massiva hatet mot Malmös judar vänds i efterhand blickarna mot juryn. Här kan man bli konfunderad över en musikaliskt helt omotiverad nolla, vilket inte kan tolkas som något annat än en markering. Här har nog juryn ändå misstolkat sitt uppdrag. Det går helt enkelt inte att först acceptera villkoren för tävlingen, det vill säga att ett krigförande land representeras i en musiktävling, för att sedan passivt-aggressivt signalera med en rätt så ickediskret gest. Universalexperten Magnus Ranstorp var snabb med att uppmärksamma och sprida den politiska undertonen, försedd med namnen på alla jurymedlemmar, till sina drygt 100 000 följare. SVT:s strategi om politikfri musikfest blev i stället en enda Pang i bygget-sketch om att inte nämna kriget.
Jag blir inte förvånad om många i framtiden kommer att minnas det som att de våren 2024 stödde eller deltog i protesterna mot eurovisionstävlingen och att det fredliga motståndet i backspegeln kommer att ses som en hyllning till den fria konsten och musiken och dess obändiga kraft att vara gränslös och outtröttligt illojal mot makthavare. Ändå är skadan som den ser ut måndagen efter större än den goda viljan. Det var ett felaktigt beslut av Sveriges television att inte följa sin policy och inte inkludera krigförande länder. Det är mördandet av civila som dödar musiken, inte de som protesterar.
Jag förstår dem som kallar Eden Golan modig. Men jag tycker att det hade varit modigare att avstå.
