Love language är det allra senaste inom pseudovetenskapliga psykologiska teorier med samma navelskådande isbrytarpotential som horoskop. Det är en konstig idé som går ut på att varje människa bara har ett specifikt sätt att uttrycka kärlek på, och inte kan ge eller ta emot omtanke på något annat vis. Men denna teori går alltså även att applicera som kritiskt analysverktyg på det digitala konsumtionssamhället. För Spotify förstår ju inte att jag hatlyssnat på Katy Perrys senaste album.

Poeten och kulturmannen Elis Monteverde Burrau döpte en gång en dikt till ”Hello Kitty har ingen mun utan talar från sitt hjärta”. Samma sak går att säga om oss som sociala medier-användare. Absolut, kommentarsfunktionen finns där för åldermän och sociopater, men vårt huvudsakliga kommunikationsverktyg är ju som bekant gilla-knappen, på Instagram än i dag i form av just ett barnsligt stiliserat rött hjärta. Och strömningar, klick, visningar och gillamarkeringar tolkas undantagslöst som kärlekshandlingar av de företag som samlar in vår användardata.

Visst, det finns algoritmer som arbetar mer sofistikerat och matar oss med innehåll som är avsett att trigga andra känslomässiga reaktioner. Men fenomenet Spotify wrapped är inte det enda exemplet på hur den uppmärksamhet som de digitala jättarna gjort till sin affärsidé att kvantifiera tas som intäkt för uppskattning och intresse, snarare än förströdd likgiltighet eller aktivt ogillande.

Visst, det finns algoritmer som arbetar mer sofistikerat och matar oss med innehåll som är avsett att trigga andra känslomässiga reaktioner.

2008 lanserade tidskriften Wireds grundare Kevin Kelly en teori som blivit mycket spridd. I en essä argumenterade han för att det bara krävs att en upphovsperson samlar tusen engagerade, betalningsvilliga fans för att kunna överleva ekonomiskt, och att tusen ”kvalitetsfans” av den anledningen också är att föredra framför en stor, men oengagerad, publik. Den här teorin har visat sig stämma åt ena hållet när det gäller företeelser som insamlingar och Substack-journalister. Men den är lika träffsäker åt andra hållet.

Mumblerap-stjärnorna Lil Durk och Lil Baby har över en miljard spelningar på sina största hits, de största låtarna på deras respektive senaste album har flera hundra miljoner lyssningar. Ändå behövde båda dessa artister i fjol ställa in halva sina USA-turnéer på grund av undermålig biljettförsäljning. Samtidigt som musikskapare måste förlita sig allt mer på turnéer för sin inkomst och biljettpriserna skjuter i höjden, tycks det alltså inte finnas några garantier för att de som gärna lyssnar på musiken nästan gratis faktiskt är tillräckligt intresserade av den för att betala för sig.

2019 försökte den Miamibaserade influeraren Arii med två miljoner instagramföljare lansera ett eget t-shirtmärke. Hon började med att på prov släppa 36 tröjor, men kunde inte förmå sina förmodade fans att köpa ens så många, och klädmärket lades ned.

Konstnären och skribenten Joanna Walsh har gjort poängen att de digitala plattformarna är binära till sin natur. Man kan som användare inte förhålla sig obrytt eller ambivalent utan uppfordras till att ta ställning: gillar jag det här eller gillar jag det inte? Samtidigt är det förstås inte så dikotomiskt vi faktiskt förhåller oss till innehåll, och plattformarnas mätverktyg är därför trubbiga och missvisande. Författaren och konstnären Jenny Odell skriver att ”vad uppmärksamhetsekonomin tar för given är kvaliteten på uppmärksamheten, eftersom den liksom alla moderna kapitalistiska system föreställer sig sin valuta som enhetlig och utbytbar. ’Enheter’ av uppmärksamhet antas vara odifferentierade och okritiska.”

Att först betrakta den varierade och svårdefinierade förnimmelsen uppmärksamhet som något mätbart, och därefter använda sina egna verktyg för att mäta den, säger alltså inte nödvändigtvis någonting alls om värdet av uppmärksamheten som mäts. Att passivt exponeras för en sak är inte detsamma som att aktivt uppmärksamma den, en effekt som förstärks av algoritmgenererade flöden och innehållsförslag.

Sociala fenomen som uppskattning, stöd och engagemang flyter via de digitala plattformarna allt mer samman med konsumtion. Uppmärksamhetsekonomins transaktionella syn på kärlek vill göra gällande att interaktion per automatik är positivt laddat därför att all interaktion är möjlig att omvandla till pengar. Men trots att Spotify förstås tjänar även på att jag strömmar Taylor Swifts ”The tortured poets department” enbart för att få mina fördomar om hur dålig den är bekräftade, kanske det i slutändan är till plattformskapitalismens nackdel att den begränsat sig till ett enda kärleksspråk.

Teknikskribenten Tim Hwang har hävdat att vi står inför en subprime-kris i uppmärksamhetsekonomin, där bubblan av lågkvalitativ uppmärksamhet som det handlas med på börsen för digital reklam är på väg att spricka. Tusen kärleksfulla fans kommer alltid att slå en miljon obrydda klick.