Utrikes 27 november, 2024

I Comanches hjulspår

I Danmark strider de om gatuknark – i Sverige minglar de med politikereliten. Foto: Emil Nicolai Helms/Scanpix/TT.

En ny skandinavisk mc-grupp hamnade i hetluften efter en uppmärksammad inbjudan till Jimmie Åkessons bröllop. Flamman ger sig ut i Comanches haschdoftande spår – från champagnemingel med vice statsministern till den danska landsbygdens inrökta bodegor.

Marieholms Restaurang är en plåtlåda med pizza, öl och Jack Vegas, vars innertak ramas in av led-slingor som lyser varmt i olika färger. Jag tar en flaska Karlovačko och en capricciosa men hoppar de enarmade banditerna. Jag är här för att undersöka hur denna skånska avkrok har blivit skådeplatsen för det märkliga giftermålet mellan svenska nationalister och danska mc-knuttar.

På 1900-talet var Marieholm ett stolt litet knegarsamhälle. Våren 2002 stängdes dock den lokala Yllefabriken och i riksdagsvalet ett halvår senare gick de ungefär 1 500 invånarna man ur huse för att rösta på Socialdemokraterna. Antagligen för sista gången. Under åren som följde växte Sverigedemokraterna lavinartat och är numera överlägset störst i valkretsen.

Runt 2017 började det vackra gamla fabriksområdet användas av ett par verkstäder, ett bageri och några loppmarknader, men sedan dök brandskyddsinspektionen upp och fick en panikattack. All verksamhet stoppades, förutom i panncentralen som inte blev inspekterad. Just där hade den Bandidoskopplade mc-klubben Southern Bikers Eslöv sin klubblokal sedan flera år.

I dag är klubben upplöst och ett antal kafé- och loppisverksamheter har flyttat in. Eslövs kommun vill nu förvandla fabriken till en oas för lanthipsters.

Knuttarna verkar dock fortfarande ha ett gott öga till området. I november 2023 höll det danska kriminella mc-gänget Comanches fest i panncentralen. Enligt uppgifter till HD/Sydsvenskan var den ett ”patch party” vilket innebär att klubben startar en ny avdelning som får bära klubbens märken.

Kanske krävs det mer än återbruk och kombucha för att driva bort dem? Om ett tag ska jag traska ned till panncentralen för att se med egna ögon. Men först vill jag veta hur stor risk jag tar, så jag lyfter näsan ur min capricciosa och ringer upp Peer Rexen som är utvecklingschef i danska Esbjerg kommun.

Uppslutning. Medlemmar i gruppen Loyal To Familia samlades 2017 utanför tingsrätten i Köpenhamn i samband med domen mot gängledaren Shuaib Khan. Foto: NTB Danmark STF/Ritzau Scanpix.

– I Danmark har vi en lag som säger att vi har rätt att stänga ned lokaler där det försiggår otrygghetsskapande aktiviteter. Vi kunde dokumentera att Comanches MC bedrev vaktverksamhet och hade monterat upp övervakningskameror. Det kördes fort där mitt i natten och bilar parkerades på grannarnas uppfarter.

Esbjerg ligger så långt västerut det går att ta sig i Danmark, vilket gör Peer Rexens danska betydligt mer begriplig än den som talas i Köpenhamn. Jag undgår därmed förnedringen att slå över till engelska.
Sommaren 2023 klev en handfull medlemmar från Comanches West End in på ett vattenpipskafé i centrala Esbjerg och överföll en 35-årig man från Århus. Knuttarna krossade en flaska Tuborg Classic i hans huvud och stack honom i låret med en kniv. Under tumultet kastade de också en metallplåt och en flaska handsprit på honom.

Offret pekade inte ut någon angripare men med hjälp av en övervakningsfilm dömdes fyra Comanchesmän till fängelse.

– Att vi lyckades stänga deras klubbhus hade ingen koppling till överfallet på Shisha Lounge. Vi måste kunna visa att de skapar otrygghet i området där lokalen ligger. Det krävde ett långt samarbete med både polisen och grannarna, säger Peer Rexens.

Hur ser du på Comanches?

– Jag har ingen särskild åsikt om dem. Än så länge är det en laglig förening och därför måste vi vara uppmärksamma på deras rättigheter.

Du låter svensk. Att man ska vara uppmärksam på kriminellas rättigheter…

– Det är inte svenskt, det är demokrati! Banditer har ju rättigheter. Vi var beredda att gå in tidigare men vi samtalade med justitiedepartementet som var noga med detta om deras rättigheter. Men alltså, det är klart att de är banditer.

När det blivit dags att promenera bort till panncentralen är det kväll i Marieholm. Efter att ha hört om krogbråket Esbjerg känns det inte supertryggt att snoka efter Comanches nystartade East End-avdelning.

Dessutom gjorde Eslövs kommun en fladdermusinventering i samband med kommande detaljplan som visade på hög aktivitet i närheten av fabriksområdet. Tre olika arter. Jag stärker mig med en flaska Carlsberg och blickar ut över den mörknande gatan.

Partner vi lawa
Ingen lyddæmper, vi brager
Ingen ambulance, vi begraver
Fuck deres farver

Vi sitter tre svenskar i en bil över Öresundsbron och är på väg att göra en rundvandring i det danska mc-våldets spår. Först ut är byn Osted sydost om Roskilde. Strax efter bron susar Köpenhamn förbi kvickt men de såsiga vägarna i hjärtat av Själland ger oss extra tid att lyssna på Comanchesrapparen A’typisk.

Hans bästa låt heter ”LAWA” och blandar humor (”Fuck politi / Fuck Anna Pihl”) med skryt om det egna gängets våldsförmåga. För bara några månader sedan gjorde A’typisk besök i Sverige, närmare bestämt Lidköping, för att hedra en död medlem. På en gruppbild syns han några rader framför Robert Hedarv – den skånska Comanchesledaren som var hedersgäst på Jimmie Åkessons bröllop i september.

København motherfuck
Ingen af dem har ikke navne som os
Farver som os
Vil du brag eller slås?

Innehållet i låten skär sig mot omgivningarnas åkrar, kyrkor och bondgårdar.

– Det är sjukt raka vägar här, säger föraren.

– Det känns som Anderslöv, svarar sällskapet i baksätet.

Med drygt 2 000 invånare är Osted ungefär lika stort som Anderslöv i Trelleborgs kommun. En söndag i byn är sömnig men ändå klart levande. Ett oväntat inslag vid Landsväg 14 är familjen Svendsens solblekta ostmejeri. Ingen tapasdöd hotar denna glesbygd.

I Danmark har vi en lag som säger att vi har rätt att stänga ned lokaler där det försiggår otrygghetsskapande aktiviteter.

Veckan innan Jimmie Åkessons knuttebröllop blir en 44-årig man intvingad i en bil på huvudgatan i Osted. Förövarna sätter på mannen en huva och hotar honom med kniv och pistol. Han körs runt och får stryk på olika adresser på den själländska landsbygden, men lyckas fly efter tolv timmars misshandelsturné. Lagom till Åkessons vigsel sitter tre Comanchesmän häktade. Enligt den danska kvällstidningen Ekstra Bladet är en av männen provmedlem och de två andra fullvärdiga medlemmar.

Från ett frodigt buskage vid huvudgatans övergångsställe ser jag ett äldre par med en hund. Mannen har en brun halvzippad friluftströja och håller i hundkopplet. Kvinnan har en mörkblå jacka i kviltmönster och håller i bajspåsen.

Jag frågar om händelsen men den själländska danskan är tät. Dessutom skedde det en mer uppmärksammad kidnappning av en ung kvinna i Osted för ett par år sedan.

– Kidnappningen? Ja, det var förfärligt.

Jag tänker på en som skedde nyligen. Motorcykelgänget Comanches var inblandade. Känner du till dem?

– Jag känner ingen från Comanches! Det hände i alla fall i ett rött hus där uppe vid bensinmacken.

Kanske hade hundgubben koll. Kanske sker kidnappningar i Osted alltid uppe vid bensinmacken. Ett stenkast därifrån hittar vi i alla fall buskaget och cykelbanan där ett par danska polispatruller stod en måndagkväll i september och letade spår efter den försvunna 44-åringen.

Det är en intetsägande plats. På ena sidan vägen står trista radhus i grisrosa tegel och på andra sidan en skogsdunge som skyddar oss från vinden som börjat piska in över åkrarna. Till skillnad från Anderslöv har Osted inget anrikt gästgiveri och tapashaket öppnar först på tisdag. Vi hoppar in i bilen och kör till Köpenhamn.

2024 skakas Danmark av skjutningar där svenska barntorpeder rekryterats över internet för morduppdrag på andra sidan sundet, på beställning av den svenska gängbossen Jordgubben.

Enligt uppgifter till Flamman rör det sig om separata tvister där olika partier med droger som tillhört Jordgubben har stulits och hamnat i händerna på Comanches respektive gatugänget Loyal To Familia.

Vi parkerar på en sidogata till trånga Griffenfeldsgade, som löper längs en torgliknande park.

I ett hörn ligger en trendig ramenrestaurang bredvid den ekokooperativa grönsaksbutiken Spidsroden.

Parken, som är tapetserad med klibbor och Gazaaffischer, hör till Stengade Folkets Hus – ett legendariskt tillhåll för Köpenhamns bråkiga aktivistvänster. Det kan förklara varför en kille med jacka från italienska lyxmärket Stone Island dricker en flaska slemmigt hälsote på hippiebutikens uteservering.

Enprocentsmålet. Enligt en vanlig mc-devis är 99 av 100 laglydiga. Foto: Josef Nedstam.

Natten till den 11 september greps en svensk 18-åring här på gatan. En snaggad kille i grå hoodie, Parajumpers-jacka och med skarpladdad pistol. Dansk polis tror att han skickats av Jordgubben för att mörda någon ur Loyal To Familia. Bara ett kvarter bort ligger Blågårds Plads, som sedan länge betraktas som djupaste LTF-territorium.

Precis hur den 18-årige svensken åkte fast är oklart. I många fall där yngre killar rekryterats för mord har uppdragen gått snett eftersom gossarna befunnit sig långt hemifrån och helt enkelt inte hittat. De har valt taffliga flyktvägar eller irrat runt i väntan på en måltavla tills de gripits.

Den 15 september griper dansk polis en 20-årig kvinna och en 25-årig man, båda med anknytning till dådet. De två danskarna ska ha försett den svenska artonåringen med en elcykel och en pistol av typen Springfield XD. Tillverkaren presenterar vapnet som perfekt för nybörjaren som vill bära sin pistol dold för omgivningen.

Enligt danska medier är mannen medlem i AK81. Namnet står för Alltid Klar Hells Angels och organisationen har använts dels som en rekryteringspool och dels för att göra smutsjobbet åt HA i Danmark.

I Sverige finns motsvarande stödgrupper till HA. En heter Bare Knuckle 81 Support Stockholm och arrangerar boxningsgalor. Två galor kopplade till gruppen har besökts av Sverigedemokraternas riksdagsledamot Tobias Andersson, som suttit exklusivt bordsplacerad vid ringen.

AK81-medlemmen sägs ha agerat i samråd med Jordgubben som anklagar LTF för att antingen ha stulit 700 kilo hasch från Jordgubbens danska nätverk eller för att ha köpt haschet efter stölden.

På en gruppbild syns han några rader framför Robert Hedarv – den skånska Comanchesledaren som var hedersgäst på Jimmie Åkessons bröllop i september.

En dansk kriminaljournalist som inte vill bli citerad med namn säger till Flamman att konflikten mellan Comanches och Jordgubben ska handla om ett parti kokain. Kokainbråket pågick under våren och sommaren 2024. Jordgubbens attacker på Comanches inleddes i april när en handfull svenska tonåringar hyrdes in för morduppdrag och fortsatte i juli genom Jordgubbens fasta nätverk i nordvästra Köpenhamn.

Jordgubbens danska nätverk antog namnet Unknown Team (UT) och till en början var det mycket riktigt oklart vilka som låg bakom attackerna. Detta ledde till ökad uppmärksamhet. UT lade ut videoklipp från sina attacker där de skjuter mot en bostad de påstår är kopplad till Comanches med hånfulla och konfrontativa bildtexter.

Comanches blir pressade. För att ta sig ur kokainbråket ska de ha betalat nära två miljoner svenska kronor till Jordgubben. De har nyligen bytt namn och ändrat i sin struktur. Något som lär hänga ihop med ledaren Nadim Khans personliga ambitioner men framför allt sägs bottna i en oro om att danska myndigheter ska klassa organisationen som olaglig.

Vi åker vidare till Værebroparken där allt började för Comanches. I bostadsområdet står ett stadsdelscentrum och 1 400 allmännyttiga lägenheter hopträngda på nio hus i hörnet mellan en motorväg och en ringled en mil utanför centrala Köpenhamn.

Værebroparken påminner om Blågårds Plads i det att det utgör ett gynnsamt läge för en lokal kraft som vill ha koll på vilka som rör sig in och ut genom området. Man kör in via Værebrovej eller inte alls, och ingen har ”vägarna förbi” Vaerebro Center.

På tidigt 00-tal uppstår en miljö i Værebroparken som blir en samlingspunkt för killar på glid, även sådana från det större och mer blandat bebyggda området Bagsværd på andra sidan motorvägen. I den miljön regerar bröderna Khan. Storebror Wasim är konfrontativ och brutal, och bakom sig har han mellanbrodern Nadim som hantlangare och strateg.

Den yngsta av bröderna heter Kaleem Khan. Han och ett par andra blir påkomna med att slå sönder rutor på en spelhall på andra sidan motorvägen. Ett par dagar senare får spelhallens ägares storebror, ”Mekaninern”, syn på en av grabbarna. Mekanikern säger till killen att det inte är okej att slå sönder rutor och de ska få se vad som händer om det upprepas.

Hemmaplan. Comanches uppstod i området Værebro, en mil utanför centrala Köpenhamn. Foto: Josef Nedstam.

Kort därefter bränner någon ned spelhallen och slår sönder Mekanikerns bilverkstäder. Mellanbrodern Nadim Khan ringer sedan upp Mekanikern och säger att det var ett misstag att hota hans lillebror och förklarar öppet krig.

Vid det här laget har killarna bildat ett gatugäng under namnet Værebros Hårde Kerne (VHK). De intar stadsdelscentrumets pub och använder den som bas i sin haschförsäljning. De försöker mörda en kille som fått nedsatt straff efter att ha samarbetat med polisen. Den äldsta brodern Wasim Khan döms till utvisning för ett annat mordförsök och tar ett kliv tillbaka. Mellanbrodern Nadim Khan tar över.

Relationen mellan VHK och lokalinvånarna återges på olika sätt i danska medier. Ekstra Bladet beskriver hur stadsdelscentrumet på denna tidpunkt kontrolleras av VHK och att lokalinvånarna i Værebroparken knappt vågade gå dit. Danmarks Radio berättar hur ledarna i VHK hade en viss ordningsskapande funktion och var noga med att behandla äldre respektfullt. Sanningen ligger nog någonstans mittemellan.

I dag är Værebro Center en kal men trivsam plats, med tvättstuga, bibliotek och mataffär. Barnfamiljer pendlar genom oändliga kakelkorridorer. En dörr leder oss ned till ett garageplan som luktar hasch och motorolja. Ett klurigt kringlande ställe som måste vara drömmen för ett tonårsgäng.

När Hells Angels låg i krig med gatugängen i LTF vid Blågårds Plads runt 2009 förhöll sig VHK neutrala. Det gjorde att gatugängen vände sig mot VHK när konflikten med knuttarna ebbat ut. Ett tag låg VHK i förhandlingar om att tas upp i Hells Angels men valde bort detta, bland annat eftersom Hells Angels inte tillåter svarta medlemmar.

I stället fick Nadim Khan upp VHK i det holländska MC-gänget Satudarah. Andra danska gatugäng hade tidigare försökt bli upptagna i europeiska mc-gäng, men det skakade ändå om den danska kriminella mc-scenen där bara Hells Angels och Bandidos erkändes som tillåtna.

Nadim Khan och hans danska Satudarah-avdelning gick ett par hårda rundor med Hells Angels innan de lyckades komma ur konflikten som en tung spelare. I dag leder han ett globalt kriminellt nätverk och beskrivs som en mytomspunnen karaktär som inte gör medieframträdanden eller syns på bild. Nadim Khan gillar inte uppmärksamhet, bråkar inte i onödan och sägs arbeta enligt devisen ”den som lever stilla lever gott”.

När vi kliver in på puben Værebro Pizza Steakhouse verkar vi ha lämnat offentligheten bakom oss för att kliva in i någons vardagsrum. Gästerna tittar på oss som om vi var utomjordingar.

En handfull killar i mjukisbyxor och dyra jackor står bredvid och stirrar när vi beställer dryck i baren. Jag fipplar nervöst med kortet och ber den luttrade barmannen om ”øl, bajer, öl, beer”. En av killarna eldar oblygt med en tändare på en klump hasch som han gnider ned i ett XXL-rullpapper. Efter en lång väntan kvitterar vi ut två Carlsberg på fat och en läsk till föraren.

Vi slår oss ned i rökrummet. Några bleka danska alkisar konstaterar för varandra att vi är svenskar. Værebroparken är inte samma område som för tio år sedan men den lokala puben sög mer än jag trodde.

Jag hade velat bjuda alkisarna på en runda Gajol för att se om de hade bjudit igen med några rövarhistorier. Kanske hade de bett oss dra åt helvete och sagt åt oss att gå och slumma i någon annans område. Det hade det varit värt. Kanske hade killarna i baren gjort med oss som Frank gjorde med Golar-Tonny i första Pusher-filmen. Det hade varit ovärt.

Några av grabbarna i baren går ut för att tända sin monsterjoint. Ungefär samtidigt börjar de slitna danskarna gasta om vad fan svenskarna gör här egentligen. Bra poäng. Vi går mot bilen.

Drygt tjugo minuter senare når bilen Öresundsbron. Ljusen från Malmö blinkar i mörkret.

Fy fan för banditer och fladdermöss. När jag går ensam ned för Storgatan mot Marieholms Yllefabrik har det har blivit mörkt av bara helvete. De röda signalljusen från ett par vindkraftverk stirrar elakt i den skånska natten och det slår mig att landsbygden är chockerande dåligt upplyst. Vägen in till Yllefabriken går över Saxån, där läderlapparna gillar att jaga. Jag vet inte hur en fladdermus låter, men om det är ungefär som en kråka lär det snart vara över för mig.

Inne på fabriksområdet möts jag av skarpa fasadlamporna som bländar och kastar långa skuggor. Det är tomt och mörkt. Längs väggarna hänger luftvärmepumpar som brölar varje gång de slås av och sätts igång igen. Något skräp blåser runt på marken så att det knarrar och skrapar. Det är inte en käft här. Vill jag stöta på någon eller vill jag absolut inte det?

Läs mer

Efter att ha fastnat i en återvändsgränd vänder jag om och går ut igen och når till slut en tom husvagn, ett par rostiga oljetunnor och två breda faluröda ståldörrar. Panncentralen!

Precis här höll Comanches MC sin lanseringsfest hösten 2023, ett knappt år innan den lokala mc-bossen drack bubbel med vice statsministern på Jimmie Åkessons bröllopsfest. I kväll är det lika folktomt som resten av fabriksområdet. Jag borde knacka på men har ingen lust. Jag vill åka hem.

Enligt researchföretaget Acta Publica är det oklart var den skånska Comanchesavdelningen håller till och om de har något regelrätt klubbhus. Kanske behövs inget sådant om man lyckats nå fram till den absoluta toppen av svenska politiska makthavare?

Utrikes 25 februari, 2026

”Regeringen är för pigga på att ge pengar till islamister”

Den tidigare V-ledaren framför en väggmålning med det kurdiska slagordet ”jin, jiyan, azadi” (kvinna, liv, frihet) i norra Syrien. Foto: Privat.

Socialistiska Rojava är under angrepp från den syriska regeringen. Nu har vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Yekbun Alp besökt området. ”Kurderna är inga duvungar heller”, säger Sjöstedt till Flamman.

Förra veckan besökte Jonas Sjöstedt Rojavaområdet i norra Syrien, tillsammans med riksdagsledamoten Yekbun Alp. Besöket sker bara veckor efter den syriska regeringens offensiv, som tryckte tillbaka de socialistiska styrkorna till en smal remsa längs den turkiska gränsen.

– Det finns en stor oro över framtiden. Vägspärrar och vapen är en del av vardagen, och varje skola har förvandlats till ett läger för de tiotusentals internflyktingarna. Staden Kobane, som belägrades av Islamiska staten 2014, är återigen isolerad mellan de syriska regeringsstyrkorna och Turkiet som stängt gränsen. För många väcker det otäcka minnen till liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 25 februari, 2026

Israeliska soldaterna: ”Vi använde mänskliga sköldar”

Den israeliska armén raserade ibland byggnader för att hedra fallna soldater, enligt vittnesmål från Breaking the silence. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT.

Genom organisationen Breaking the silence vittnar israeliska soldater om en krigföring där nästan allt kan ges militär legitimitet – från att bränna ned civila hem till att använda mänskliga sköldar. Flamman träffar fyra veteraner vars berättelser gjort dem till måltavlor i det egna landet. – Det gör ont att se den judiska identiteten kapad av det här projektet, säger Yair.

Jehuda Shaul tillhörde den mest vänsterlutande enheten i Israels armé.

Den 50:e bataljonen i Nachalbrigaden bestod främst av unga män från socialistiska kibbutzer. Deras kulturkommitté gav ut ett litterärt månadsmagasin, och på fredagens kulturkvällar läste man Karl Marx och Primo Levi.

– Jag levde i en vänsterbubbla, förklarar han när vi ses i Stockholm.

–  Och jag tänkte: bättre om människor som jag tjänar i militären, eftersom vi kommer att bete oss mer humant mot palestinierna.

2004 placerades han i Hebron, den enda platsen på Västbanken med israeliska bosättningar mitt i stadskärnan. Mitt bland 180 000 palestinier bodde några hundra bosättare som vaktades av 600 soldater.

Den israeliska armén hade en strikt policy för separation. Ju närmare bosättningen, desto större restriktioner för palestinierna.

Vittne. Yehuda Shoal var med att grunda Breaking the silence, som samlar in vittnesmål från israeliska soldater om sin tjänstgöring. Foto: Oded Balilty/AP.

De fick inte köra på vägarna, och i vissa fall inte ens gå på dem. I vad som varit palestiniernas största kommersiella centrum fick de inte längre öppna affärer.

Jehuda Shauls uppgift var att svetsa igen dörrar för palestinska familjer. Snart såg han graffitin som prydde väggarna: ”Araber till gaskamrarna.” ”Araber är råttor.” ”Araber ut med Davidsstjärnor.”

– Du vet, fina liberala idéer, säger han torrt.

Han beskriver en vardag där bosättare attackerade palestinier flera gånger per dag.

– Våra order var att försvara bosättarna. Vi skulle inte ingripa om de attackerar palestinier, det var polisens jobb.

Det här var under kulmen för den andra intifadan, ”svarta mars”, den dödligaste månaden för israeler där bland annat 23 människor dödades av en självmordsbomb på en buss.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

Palantir tar schweizisk tidskrift till domstol

Palantirs vd Alex Karp donerade en miljon dollar till Donald Trumps installation förra året. Foto: Markus Schreiber/AP/TT, adobe stock.

Övervakningsbolaget Palantir stämmer nättidningen Republik efter en granskning av företagets lobbyism mot den schweiziska försvarsmakten. Nu tas ärendet upp i domstol – medan tidningen beskriver sitt arbete som ”centralt för demokratin”.

I december publicerade schweiziska Republik en granskning av teknikbolaget Palantir och deras försök att sälja in sin plattform till landets försvarsmakt – ett försök man i slutändan misslyckades med. 

Bland materialet man baserat granskningen på fanns en 20-sidig rapport från den schweiziska armén, som lyfte flera risker med ett eventuellt samarbete med bolaget. Rapporten tar upp farhågor om dataflöde till amerikanska myndigheter, framtida beroende av bolaget och etiska aspekter kopplat till hantering av data.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 februari, 2026

Leninland vandaliserat av nazistiska Aktivklubb: ”Hot mot det fria ordet”

Foto: Anders Wiklund/TT, Gustaf Erling

Leninland i Varberg vandaliserades nyligen med vitmaktbudskap från våldsamma Aktivklubb Sverige. ”Jag betraktar dem inte som farliga för mig”, säger den socialistiska hotellentreprenören Lasse Diding till Flamman.

På måndagsmorgonen möttes Gustaf Erling, föreståndare vid Leninland, av att ingången till stipendieboendet i Varberg vandaliserats. Leninland beskrivs av ägaren Lasse Diding som en ”kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster”, och erbjuder stipendier för författare och journalister.

Två klistermärken med budskapet ”svenskar är vita” satt uppklistrade på informationsskylten utanför, och masker med den sovjetiska ledaren Vladimir Lenins ansikte hade rivits ut på gatan från Leninlands ”presentskåp”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (1 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Dousas fossilfjäsk ger mig kalla kårar

Benjamin Dousa har avslöjats med att smygöka fossilexporten, efter en lobbykampanj från energibolaget Siemens Energy AB. Foto: Jessica Gow/TT.

Samtidigt som regeringen stoppar stöd till omställningen, har de i tysthet återinfört statligt stöd till fossilteknik. Man undrar om de vill att glaciärerna ska smälta.

Jag tror att regeringen kallt räknat med att ingen skulle lägga märke till deras fossilfjäsk. Och jag börjar bli orolig för att de har rätt i det.

Med ena handen har regeringen nu tagit beslut om att införa stöd – exportkrediter – till fossil exportverksamhet. Krediterna förbjöds av den förra regeringen, vilket inneburit att fossil teknik helt blivit utan ekonomiskt stöd inom exportbranscher. Nu är krediterna tillbaka, efter en lång påverkanskampanj av Siemens Energy AB, som DN rapporterat om.

Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter.

Jag minns när jag själv satt i en av de mäktiga salarna i Arvfurstens palats, som utrikesdepartementets byggnad så fint heter. På andra sidan bordet satt handelsministerns statssekreterare (S) och två ledamöter från Liberalerna och Centerpartiet. Vårt uppdrag var att förhandla fram en uppdatering av regeringens exportstrategi. 

Partierna framför mig hade i valet 2018 lovat att förbjuda fossila exportkrediter. Men nu lät det annorlunda. De hade nämligen pratat med Siemens. Den gången lyckades dock inte Siemens lobbykampanj, men med Tidö vid makten hade man större framgång. 

Fossilbranschen beställde – regeringen utförde. 

Men, det blir extra spektakulärt när man samtidigt tittar på vad regeringen gjort med andra handen. Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter. Tanken med garantierna är att bolag som ska göra stora tekniksprång in i framtiden kan få tillgång till bra lån, garanterade av staten. Det rör sig exempelvis om helt ny teknik för stålproduktion eller helt nya bränslen – tekniker som globalt kan få ned utsläppen rejält. 

Skattebetalarnas pengar ska alltså, med regeringens logik, absolut inte användas till det som ställer om svensk industri och tar ned utsläppen. I stället ska de användas till det som exporteras till u-länder för att förpesta deras luft, ge deras barn astma och höja de globala utsläppen. 

DN har gjort en jättebra granskning av Dousas fossilstöd, men just nu finns det inget som talar för att artikeln inte blir en i raden av klimatjournalistiska tomtebloss som snabbt brinner och lika snabbt slocknar. Och så kommer det att förbli om inte regeringens agerande får reaktioner från antingen oppositionen eller från opinionen. 

Läs mer

Nyheten om de återtagna exportkrediterna har nämligen bara kommenterats av en partiledare, Daniel Helldén, den mest väntade. De andra tre oppositionsledarna har varit tysta. Så som de ofta är, när regeringen presenterar ambitionssänkningar inom klimatpolitiken. 

Faktum är att oppositionsledaren Magdalena Andersson under senaste årets nio offentliga tal endast mäktat med att nämna klimatet en enda gång. Med en sådan oppositionsledare kan man komma undan med det mesta i klimatfrågan om man är sittande regering. 

Om det fortsätter såhär så är jag helt enkelt rädd att statsråden Dousa och Wykman får rätt. Deras plan var att i tysthet byta världens mest ambitiösa klimatpolitik till en svensk fossilrenessans. Och med en initiativlös och rädd opposition och svaga folkrörelser ser de ut att kunna göra det ifred. Omläggningen går oss obemärkt förbi. Och jag sitter här med mina kalla kårar. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 februari, 2026

Rojava: Hopp är inte bara optimism, utan kollektiv handling 

Rojava var ett radikal-demokratiskt experiment, menar skribenten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Revolutionen är inte ett löfte som infrias vid historiens slut. Den uppstår i ögonblick av kris, när människor tvingas handla. Filosofen Ernst Bloch beskrev hoppet inte som en känsla riktad mot framtiden, utan som en kraft som verkar i nuet. Hopp är inte passiv förväntan – det är kollektiv handling.

Rojava i nordöstra Syrien är ett av de tydligaste exemplen. Mitt i krig, regionala maktspel och ekonomisk isolering, har människor under mer än ett decennium försökt att bygga något annat: ett självstyre baserat på direktdemokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan etniska och religiösa grupper.

Projektet föddes inte ur stabilitet, utan ur sammanbrott. När den syriska staten drog sig tillbaka 2012 fylldes tomrummet inte bara av miliser utan också av lokala råd, kooperativ och självorganisering. Det var ett experiment – bräckligt, motsägelsefullt, men verkligt.

Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism.

I dag står Rojava återigen under hårt tryck. Islamistiska väpnade grupper och regionala maktintressen hotar den politiska och sociala struktur som byggts upp. Samtidigt används ekonomisk blockad och diplomatiskt utanförskap som verktyg för att försvaga projektet.

Frågan är dock större än regionens gränser. Den handlar om huruvida radikaldemokratiska alternativ överhuvudtaget kan överleva i en värld där auktoritär nationalism och cynisk realpolitik dominerar.

Walter Benjamin skrev att historien ”blixtrar till i ett faromoment”. I sådana ögonblick blir det förflutna en källa till politisk energi. För det kurdiska folket är detta minne närvarande – från Mahabadrepubliken 1946 till årtionden av organisering och motstånd. Det kollektiva minnet fungerar inte som romantisering, utan som en påminnelse om att kamp är möjlig även under svåra villkor.

En avgörande dimension av Rojavas projekt är kvinnorörelsens centrala roll. Genom principen om delat ledarskap, kvinnokooperativ och självförsvarsenheter, har patriarkala strukturer utmanats i praktiken. I en region där kvinnors rättigheter systematiskt begränsats har detta haft djup symbolisk och materiell betydelse. Det betyder inte att motsättningar saknas. Inget samhällsprojekt som formas under krig är fritt från problem. Men det som gör Rojava relevant är just försöket att institutionalisera jämlikhet och folkligt deltagande under extrem press.

Det är också därför projektet väcker starka reaktioner. Att slå mot Rojava är inte enbart en militär strategi; det är ett sätt att signalera att alternativa samhällsmodeller inte ska tillåtas. Rädsla och instabilitet används som politiska verktyg. Men historien visar att repression inte automatiskt leder till nederlag. Ofta fördjupar den organiseringen. Motståndets platser – från Kobanê till mindre byar i regionen – är inte bara militära frontlinjer, utan också rum där nya sociala relationer formas.

Den internationella solidariteten är en del av detta. När människor i Stockholm, Berlin eller Paris demonstrerar till stöd för Rojava handlar det inte bara om geopolitik. Det handlar om en principiell fråga: kan demokrati reduceras till nationella institutioner, eller måste den också förstås som en levande, social praktik?

Läs mer

I en tid då den europeiska högern stärker sina positioner och auktoritära ledare normaliseras blir frågan akut. Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism. Samtidigt utmanar det Europa genom att visa att demokrati inte nödvändigtvis är beroende av nationalstatens traditionella form. Bloch talade om det ”ännu-icke-varande” – det som ännu inte blivit verklighet men som redan existerar som möjlighet i människors handlingar. Rojava kan förstås som ett sådant försök.

Att försvara revolutionens landvinningar handlar därför inte enbart om territorium. Det handlar om att försvara möjligheten att experimentera med demokrati underifrån. Det handlar om att hävda att människor, även i krigets skugga, kan forma sina egna liv.

Oavsett hur framtiden ser ut, har Rojava redan lämnat ett avtryck i den politiska fantasin. Det har visat att alternativ inte bara är teoretiska konstruktioner, utan kan ta konkret form.

Och kanske är det just detta som gör hoppet farligt för makten: att det inte väntar – utan handlar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Äventyret pratas bort när ”Moby Dick” görs till feminism

Klassikern ”Moby Dick” är ramberättelsen i Xiaolu Guos politiskt uppdaterade äventyrsbok.

Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av "Moby Dick" är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Därför finns det inga palestinska astronauter

Larissa Sansours verk är en fantasi över en möjlig flykt bort. Bild: Larissa Sansour, ”A space exodus”, 2009.

En palestinsk månlandning, en tvåstatslösning i parallella dimensioner och olympiska spel i Gaza City. När Israels ockupationspolitik blir allt mer brutal, vänder sig den palestinska konsten till sci-fi för att föreställa sig det obegripliga.

En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart. 

Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)