En ny skandinavisk mc-grupp hamnade i hetluften efter en uppmärksammad inbjudan till Jimmie Åkessons bröllop. Flamman ger sig ut i Comanches haschdoftande spår – från champagnemingel med vice statsministern till den danska landsbygdens inrökta bodegor.

Marieholms Restaurang är en plåtlåda med pizza, öl och Jack Vegas, vars innertak ramas in av led-slingor som lyser varmt i olika färger. Jag tar en flaska Karlovačko och en capricciosa men hoppar de enarmade banditerna. Jag är här för att undersöka hur denna skånska avkrok har blivit skådeplatsen för det märkliga giftermålet mellan svenska nationalister och danska mc-knuttar.

På 1900-talet var Marieholm ett stolt litet knegarsamhälle. Våren 2002 stängdes dock den lokala Yllefabriken och i riksdagsvalet ett halvår senare gick de ungefär 1 500 invånarna man ur huse för att rösta på Socialdemokraterna. Antagligen för sista gången. Under åren som följde växte Sverigedemokraterna lavinartat och är numera överlägset störst i valkretsen.

Runt 2017 började det vackra gamla fabriksområdet användas av ett par verkstäder, ett bageri och några loppmarknader, men sedan dök brandskyddsinspektionen upp och fick en panikattack. All verksamhet stoppades, förutom i panncentralen som inte blev inspekterad. Just där hade den Bandidoskopplade mc-klubben Southern Bikers Eslöv sin klubblokal sedan flera år.

I dag är klubben upplöst och ett antal kafé- och loppisverksamheter har flyttat in. Eslövs kommun vill nu förvandla fabriken till en oas för lanthipsters.

Knuttarna verkar dock fortfarande ha ett gott öga till området. I november 2023 höll det danska kriminella mc-gänget Comanches fest i panncentralen. Enligt uppgifter till HD/Sydsvenskan var den ett ”patch party” vilket innebär att klubben startar en ny avdelning som får bära klubbens märken.

Kanske krävs det mer än återbruk och kombucha för att driva bort dem? Om ett tag ska jag traska ned till panncentralen för att se med egna ögon. Men först vill jag veta hur stor risk jag tar, så jag lyfter näsan ur min capricciosa och ringer upp Peer Rexen som är utvecklingschef i danska Esbjerg kommun.

Uppslutning. Medlemmar i gruppen Loyal To Familia samlades 2017 utanför tingsrätten i Köpenhamn i samband med domen mot gängledaren Shuaib Khan. Foto: NTB Danmark STF/Ritzau Scanpix.

– I Danmark har vi en lag som säger att vi har rätt att stänga ned lokaler där det försiggår otrygghetsskapande aktiviteter. Vi kunde dokumentera att Comanches MC bedrev vaktverksamhet och hade monterat upp övervakningskameror. Det kördes fort där mitt i natten och bilar parkerades på grannarnas uppfarter.

Esbjerg ligger så långt västerut det går att ta sig i Danmark, vilket gör Peer Rexens danska betydligt mer begriplig än den som talas i Köpenhamn. Jag undgår därmed förnedringen att slå över till engelska.
Sommaren 2023 klev en handfull medlemmar från Comanches West End in på ett vattenpipskafé i centrala Esbjerg och överföll en 35-årig man från Århus. Knuttarna krossade en flaska Tuborg Classic i hans huvud och stack honom i låret med en kniv. Under tumultet kastade de också en metallplåt och en flaska handsprit på honom.

Offret pekade inte ut någon angripare men med hjälp av en övervakningsfilm dömdes fyra Comanchesmän till fängelse.

– Att vi lyckades stänga deras klubbhus hade ingen koppling till överfallet på Shisha Lounge. Vi måste kunna visa att de skapar otrygghet i området där lokalen ligger. Det krävde ett långt samarbete med både polisen och grannarna, säger Peer Rexens.

Hur ser du på Comanches?

– Jag har ingen särskild åsikt om dem. Än så länge är det en laglig förening och därför måste vi vara uppmärksamma på deras rättigheter.

Du låter svensk. Att man ska vara uppmärksam på kriminellas rättigheter…

– Det är inte svenskt, det är demokrati! Banditer har ju rättigheter. Vi var beredda att gå in tidigare men vi samtalade med justitiedepartementet som var noga med detta om deras rättigheter. Men alltså, det är klart att de är banditer.

När det blivit dags att promenera bort till panncentralen är det kväll i Marieholm. Efter att ha hört om krogbråket Esbjerg känns det inte supertryggt att snoka efter Comanches nystartade East End-avdelning.

Dessutom gjorde Eslövs kommun en fladdermusinventering i samband med kommande detaljplan som visade på hög aktivitet i närheten av fabriksområdet. Tre olika arter. Jag stärker mig med en flaska Carlsberg och blickar ut över den mörknande gatan.

Partner vi lawa
Ingen lyddæmper, vi brager
Ingen ambulance, vi begraver
Fuck deres farver

Vi sitter tre svenskar i en bil över Öresundsbron och är på väg att göra en rundvandring i det danska mc-våldets spår. Först ut är byn Osted sydost om Roskilde. Strax efter bron susar Köpenhamn förbi kvickt men de såsiga vägarna i hjärtat av Själland ger oss extra tid att lyssna på Comanchesrapparen A’typisk.

Hans bästa låt heter ”LAWA” och blandar humor (”Fuck politi / Fuck Anna Pihl”) med skryt om det egna gängets våldsförmåga. För bara några månader sedan gjorde A’typisk besök i Sverige, närmare bestämt Lidköping, för att hedra en död medlem. På en gruppbild syns han några rader framför Robert Hedarv – den skånska Comanchesledaren som var hedersgäst på Jimmie Åkessons bröllop i september.

København motherfuck
Ingen af dem har ikke navne som os
Farver som os
Vil du brag eller slås?

Innehållet i låten skär sig mot omgivningarnas åkrar, kyrkor och bondgårdar.

– Det är sjukt raka vägar här, säger föraren.

– Det känns som Anderslöv, svarar sällskapet i baksätet.

Med drygt 2 000 invånare är Osted ungefär lika stort som Anderslöv i Trelleborgs kommun. En söndag i byn är sömnig men ändå klart levande. Ett oväntat inslag vid Landsväg 14 är familjen Svendsens solblekta ostmejeri. Ingen tapasdöd hotar denna glesbygd.

I Danmark har vi en lag som säger att vi har rätt att stänga ned lokaler där det försiggår otrygghetsskapande aktiviteter.

Veckan innan Jimmie Åkessons knuttebröllop blir en 44-årig man intvingad i en bil på huvudgatan i Osted. Förövarna sätter på mannen en huva och hotar honom med kniv och pistol. Han körs runt och får stryk på olika adresser på den själländska landsbygden, men lyckas fly efter tolv timmars misshandelsturné. Lagom till Åkessons vigsel sitter tre Comanchesmän häktade. Enligt den danska kvällstidningen Ekstra Bladet är en av männen provmedlem och de två andra fullvärdiga medlemmar.

Från ett frodigt buskage vid huvudgatans övergångsställe ser jag ett äldre par med en hund. Mannen har en brun halvzippad friluftströja och håller i hundkopplet. Kvinnan har en mörkblå jacka i kviltmönster och håller i bajspåsen.

Jag frågar om händelsen men den själländska danskan är tät. Dessutom skedde det en mer uppmärksammad kidnappning av en ung kvinna i Osted för ett par år sedan.

– Kidnappningen? Ja, det var förfärligt.

Jag tänker på en som skedde nyligen. Motorcykelgänget Comanches var inblandade. Känner du till dem?

– Jag känner ingen från Comanches! Det hände i alla fall i ett rött hus där uppe vid bensinmacken.

Kanske hade hundgubben koll. Kanske sker kidnappningar i Osted alltid uppe vid bensinmacken. Ett stenkast därifrån hittar vi i alla fall buskaget och cykelbanan där ett par danska polispatruller stod en måndagkväll i september och letade spår efter den försvunna 44-åringen.

Det är en intetsägande plats. På ena sidan vägen står trista radhus i grisrosa tegel och på andra sidan en skogsdunge som skyddar oss från vinden som börjat piska in över åkrarna. Till skillnad från Anderslöv har Osted inget anrikt gästgiveri och tapashaket öppnar först på tisdag. Vi hoppar in i bilen och kör till Köpenhamn.

2024 skakas Danmark av skjutningar där svenska barntorpeder rekryterats över internet för morduppdrag på andra sidan sundet, på beställning av den svenska gängbossen Jordgubben.

Enligt uppgifter till Flamman rör det sig om separata tvister där olika partier med droger som tillhört Jordgubben har stulits och hamnat i händerna på Comanches respektive gatugänget Loyal To Familia.

Vi parkerar på en sidogata till trånga Griffenfeldsgade, som löper längs en torgliknande park.

I ett hörn ligger en trendig ramenrestaurang bredvid den ekokooperativa grönsaksbutiken Spidsroden.

Parken, som är tapetserad med klibbor och Gazaaffischer, hör till Stengade Folkets Hus – ett legendariskt tillhåll för Köpenhamns bråkiga aktivistvänster. Det kan förklara varför en kille med jacka från italienska lyxmärket Stone Island dricker en flaska slemmigt hälsote på hippiebutikens uteservering.

Enprocentsmålet. Enligt en vanlig mc-devis är 99 av 100 laglydiga. Foto: Josef Nedstam.

Natten till den 11 september greps en svensk 18-åring här på gatan. En snaggad kille i grå hoodie, Parajumpers-jacka och med skarpladdad pistol. Dansk polis tror att han skickats av Jordgubben för att mörda någon ur Loyal To Familia. Bara ett kvarter bort ligger Blågårds Plads, som sedan länge betraktas som djupaste LTF-territorium.

Precis hur den 18-årige svensken åkte fast är oklart. I många fall där yngre killar rekryterats för mord har uppdragen gått snett eftersom gossarna befunnit sig långt hemifrån och helt enkelt inte hittat. De har valt taffliga flyktvägar eller irrat runt i väntan på en måltavla tills de gripits.

Den 15 september griper dansk polis en 20-årig kvinna och en 25-årig man, båda med anknytning till dådet. De två danskarna ska ha försett den svenska artonåringen med en elcykel och en pistol av typen Springfield XD. Tillverkaren presenterar vapnet som perfekt för nybörjaren som vill bära sin pistol dold för omgivningen.

Enligt danska medier är mannen medlem i AK81. Namnet står för Alltid Klar Hells Angels och organisationen har använts dels som en rekryteringspool och dels för att göra smutsjobbet åt HA i Danmark.

I Sverige finns motsvarande stödgrupper till HA. En heter Bare Knuckle 81 Support Stockholm och arrangerar boxningsgalor. Två galor kopplade till gruppen har besökts av Sverigedemokraternas riksdagsledamot Tobias Andersson, som suttit exklusivt bordsplacerad vid ringen.

AK81-medlemmen sägs ha agerat i samråd med Jordgubben som anklagar LTF för att antingen ha stulit 700 kilo hasch från Jordgubbens danska nätverk eller för att ha köpt haschet efter stölden.

På en gruppbild syns han några rader framför Robert Hedarv – den skånska Comanchesledaren som var hedersgäst på Jimmie Åkessons bröllop i september.

En dansk kriminaljournalist som inte vill bli citerad med namn säger till Flamman att konflikten mellan Comanches och Jordgubben ska handla om ett parti kokain. Kokainbråket pågick under våren och sommaren 2024. Jordgubbens attacker på Comanches inleddes i april när en handfull svenska tonåringar hyrdes in för morduppdrag och fortsatte i juli genom Jordgubbens fasta nätverk i nordvästra Köpenhamn.

Jordgubbens danska nätverk antog namnet Unknown Team (UT) och till en början var det mycket riktigt oklart vilka som låg bakom attackerna. Detta ledde till ökad uppmärksamhet. UT lade ut videoklipp från sina attacker där de skjuter mot en bostad de påstår är kopplad till Comanches med hånfulla och konfrontativa bildtexter.

Comanches blir pressade. För att ta sig ur kokainbråket ska de ha betalat nära två miljoner svenska kronor till Jordgubben. De har nyligen bytt namn och ändrat i sin struktur. Något som lär hänga ihop med ledaren Nadim Khans personliga ambitioner men framför allt sägs bottna i en oro om att danska myndigheter ska klassa organisationen som olaglig.

Vi åker vidare till Værebroparken där allt började för Comanches. I bostadsområdet står ett stadsdelscentrum och 1 400 allmännyttiga lägenheter hopträngda på nio hus i hörnet mellan en motorväg och en ringled en mil utanför centrala Köpenhamn.

Værebroparken påminner om Blågårds Plads i det att det utgör ett gynnsamt läge för en lokal kraft som vill ha koll på vilka som rör sig in och ut genom området. Man kör in via Værebrovej eller inte alls, och ingen har ”vägarna förbi” Vaerebro Center.

På tidigt 00-tal uppstår en miljö i Værebroparken som blir en samlingspunkt för killar på glid, även sådana från det större och mer blandat bebyggda området Bagsværd på andra sidan motorvägen. I den miljön regerar bröderna Khan. Storebror Wasim är konfrontativ och brutal, och bakom sig har han mellanbrodern Nadim som hantlangare och strateg.

Den yngsta av bröderna heter Kaleem Khan. Han och ett par andra blir påkomna med att slå sönder rutor på en spelhall på andra sidan motorvägen. Ett par dagar senare får spelhallens ägares storebror, ”Mekaninern”, syn på en av grabbarna. Mekanikern säger till killen att det inte är okej att slå sönder rutor och de ska få se vad som händer om det upprepas.

Hemmaplan. Comanches uppstod i området Værebro, en mil utanför centrala Köpenhamn. Foto: Josef Nedstam.

Kort därefter bränner någon ned spelhallen och slår sönder Mekanikerns bilverkstäder. Mellanbrodern Nadim Khan ringer sedan upp Mekanikern och säger att det var ett misstag att hota hans lillebror och förklarar öppet krig.

Vid det här laget har killarna bildat ett gatugäng under namnet Værebros Hårde Kerne (VHK). De intar stadsdelscentrumets pub och använder den som bas i sin haschförsäljning. De försöker mörda en kille som fått nedsatt straff efter att ha samarbetat med polisen. Den äldsta brodern Wasim Khan döms till utvisning för ett annat mordförsök och tar ett kliv tillbaka. Mellanbrodern Nadim Khan tar över.

Relationen mellan VHK och lokalinvånarna återges på olika sätt i danska medier. Ekstra Bladet beskriver hur stadsdelscentrumet på denna tidpunkt kontrolleras av VHK och att lokalinvånarna i Værebroparken knappt vågade gå dit. Danmarks Radio berättar hur ledarna i VHK hade en viss ordningsskapande funktion och var noga med att behandla äldre respektfullt. Sanningen ligger nog någonstans mittemellan.

I dag är Værebro Center en kal men trivsam plats, med tvättstuga, bibliotek och mataffär. Barnfamiljer pendlar genom oändliga kakelkorridorer. En dörr leder oss ned till ett garageplan som luktar hasch och motorolja. Ett klurigt kringlande ställe som måste vara drömmen för ett tonårsgäng.

När Hells Angels låg i krig med gatugängen i LTF vid Blågårds Plads runt 2009 förhöll sig VHK neutrala. Det gjorde att gatugängen vände sig mot VHK när konflikten med knuttarna ebbat ut. Ett tag låg VHK i förhandlingar om att tas upp i Hells Angels men valde bort detta, bland annat eftersom Hells Angels inte tillåter svarta medlemmar.

I stället fick Nadim Khan upp VHK i det holländska MC-gänget Satudarah. Andra danska gatugäng hade tidigare försökt bli upptagna i europeiska mc-gäng, men det skakade ändå om den danska kriminella mc-scenen där bara Hells Angels och Bandidos erkändes som tillåtna.

Nadim Khan och hans danska Satudarah-avdelning gick ett par hårda rundor med Hells Angels innan de lyckades komma ur konflikten som en tung spelare. I dag leder han ett globalt kriminellt nätverk och beskrivs som en mytomspunnen karaktär som inte gör medieframträdanden eller syns på bild. Nadim Khan gillar inte uppmärksamhet, bråkar inte i onödan och sägs arbeta enligt devisen ”den som lever stilla lever gott”.

När vi kliver in på puben Værebro Pizza Steakhouse verkar vi ha lämnat offentligheten bakom oss för att kliva in i någons vardagsrum. Gästerna tittar på oss som om vi var utomjordingar.

En handfull killar i mjukisbyxor och dyra jackor står bredvid och stirrar när vi beställer dryck i baren. Jag fipplar nervöst med kortet och ber den luttrade barmannen om ”øl, bajer, öl, beer”. En av killarna eldar oblygt med en tändare på en klump hasch som han gnider ned i ett XXL-rullpapper. Efter en lång väntan kvitterar vi ut två Carlsberg på fat och en läsk till föraren.

Vi slår oss ned i rökrummet. Några bleka danska alkisar konstaterar för varandra att vi är svenskar. Værebroparken är inte samma område som för tio år sedan men den lokala puben sög mer än jag trodde.

Jag hade velat bjuda alkisarna på en runda Gajol för att se om de hade bjudit igen med några rövarhistorier. Kanske hade de bett oss dra åt helvete och sagt åt oss att gå och slumma i någon annans område. Det hade det varit värt. Kanske hade killarna i baren gjort med oss som Frank gjorde med Golar-Tonny i första Pusher-filmen. Det hade varit ovärt.

Några av grabbarna i baren går ut för att tända sin monsterjoint. Ungefär samtidigt börjar de slitna danskarna gasta om vad fan svenskarna gör här egentligen. Bra poäng. Vi går mot bilen.

Drygt tjugo minuter senare når bilen Öresundsbron. Ljusen från Malmö blinkar i mörkret.

Fy fan för banditer och fladdermöss. När jag går ensam ned för Storgatan mot Marieholms Yllefabrik har det har blivit mörkt av bara helvete. De röda signalljusen från ett par vindkraftverk stirrar elakt i den skånska natten och det slår mig att landsbygden är chockerande dåligt upplyst. Vägen in till Yllefabriken går över Saxån, där läderlapparna gillar att jaga. Jag vet inte hur en fladdermus låter, men om det är ungefär som en kråka lär det snart vara över för mig.

Inne på fabriksområdet möts jag av skarpa fasadlamporna som bländar och kastar långa skuggor. Det är tomt och mörkt. Längs väggarna hänger luftvärmepumpar som brölar varje gång de slås av och sätts igång igen. Något skräp blåser runt på marken så att det knarrar och skrapar. Det är inte en käft här. Vill jag stöta på någon eller vill jag absolut inte det?

Läs mer

Robert Hedarv anländer inför bröllopet mellan Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och Matilda Kärnerup i Slottslängorna Sölvesborg. Foto: Johan Nilsson / TT.

Veckobrev • 10 oktober, 2024

Jimmie Åkesson fick inte sitt prinsessbröllop

Efter att ha fastnat i en återvändsgränd vänder jag om och går ut igen och når till slut en tom husvagn, ett par rostiga oljetunnor och två breda faluröda ståldörrar. Panncentralen!

Precis här höll Comanches MC sin lanseringsfest hösten 2023, ett knappt år innan den lokala mc-bossen drack bubbel med vice statsministern på Jimmie Åkessons bröllopsfest. I kväll är det lika folktomt som resten av fabriksområdet. Jag borde knacka på men har ingen lust. Jag vill åka hem.

Enligt researchföretaget Acta Publica är det oklart var den skånska Comanchesavdelningen håller till och om de har något regelrätt klubbhus. Kanske behövs inget sådant om man lyckats nå fram till den absoluta toppen av svenska politiska makthavare?

Carl Dürnberger

Vänsterpionjär på Tiktok under namnet @p0werkingen

Efter Flammans avslöjande om de privata donationerna till KD-toppen Alice Teodorescu Måwe menar flera politiker att hon måste lägga korten på bordet. ”Det väcker frågor om möjliga intressekonflikter”, menar Heléne Fritzon (S).

Förra veckan kunde Flamman avslöja att Alice Teodorescu Måwe tagit emot finansiellt stöd från en anonym donator för ”personliga säkerhetsarrangemang”. Upplägget har kritiserats av två europeiska organisationer som arbetar med frågor om transparens och intressekonflikter, såväl som flera svenska ledarsidor, bland annat Dagens Nyheter och Expressen.

Även flera svenska ledamöter i Europarlamentet reagerar nu på uppgifterna.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Med utgångspunkt i ett polskt uppror för självständighet och marxologen Timm Grassmans bok Marx gegen Moskau målar Rasmus Fleischer en bild av att Marx var våldsamt kritisk till Ryssland från i stort sett alla perspektiv. Att Marx var kritisk till tsar-Ryssland är knappast kontroversiellt, det var nog alla andra som deltog i mötet 1864 som är utgångspunkten för Fleischers artikel. Men artikeln innehåller en hel del försåtliga glidningar både i sin framställning av Marx syn på Ryssland och hans anarkistiska meningsmotståndares syn på det polska upproret.

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina.

Att Proudhon var motståndare till att stödja den polska självständigheten verkar inte i första hand berott på någon historisk determinism utan på att han inte såg den som gynnsam för arbetarnas sak och att det riskera att utlösa ett storkrig. Det tidigare polska riket var ju inte detsamma som det vi kallar Polen i dag utan väldigt mycket större och var sedan ett århundrade delat mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Inget av det som är dagens Polen låg i den ryskkontrollerade delen, utan det var stora delar av dagens Ukraina, Vitryssland och Litauen.

Jag förstår inte hur Bakunin kan framställas som en motståndare till det polska upproret. Han deltog i många av 1800-talets uppror. Han blev dömd till döden och satt i fångläger i Sibirien från vilket han flydde i historiens sannolikt längsta flykt via Japan, Panama, USA och England. Under årtionden pläderade han för en slavisk revolt mot de auktoritära styrena i Ryssland, Österrike och Preussen. Han engagerade sig i ett misslyckat försök att samla en väpnad styrka till stöd det polska upproret året innan mötet 1864!

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina. Men Bakunin och Proudhon hade inte mer fel än Marx. I efterhand kan man konstatera att det var i Ryssland revolutionen skedde och att analysen att ”Ryssland” var den främsta reaktionära kraften som Fleischer tillskriver Marx visade sig felaktig. Alldeles oavsett, är situation så annorlunda att jämförelsen milt sagt är långsökt.

Kohei Saito, pekar i sin bok Marx i antropocen, på en helt annan och mer intressant sida av Marx intresse för Ryssland. Den äldre Marx var fascinerad av att Ryssland var det enda land ”där bykommunen levt kvar på nationell nivå fram till nu”. Han såg att dessa kommuner och bönderna kunde vara viktiga kärnor i det kommunistiska samhället. Han övergav därmed den deterministiska uppfattningen ett kapitalismen först måste nå sin fulla utveckling innan kommunismen skulle kunna genomföras genom proletariatets diktatur. Detta gjorde att Marx perspektiv kom närmare Bakunin och den ryska agrarpopulistiska narodnikirörelsen.

Här finns det nog något att lära för dagens vänster.

Svar direkt från Rasmus Fleischer:

Syftet med min artikel var att återge huvuddragen i Timm Grassmans aktuella och initierade bok om hur Karl Marx förhöll sig till Ryssland. I det ingår att belysa vissa paralleller mellan hans tid och vår, allra tydligast i frågan om Polens respektive Ukrainas självständighet.

Parallellerna är intressanta, inte för att Marx erbjuder något facit, utan för att skiljelinjerna inom dåtidens vänster nu framträder klarare med historiens kritiska distans. Av samma skäl vill jag även rekommendera den ukrainska marxisten Roman Rosdolskys klassiska studie om Friedrich Engels och problemet med de ”historielösa” folken, som varken tar ställning för Engels eller Bakunin, men visar varför de landade i motsatta positioner.

Jag är osäker på vilken oenighet, om någon, som faktiskt föreligger mellan Gunnar Rundgren och mig. Men jag kommenterar gärna ett par av punkterna han tar upp.

Ja, den äldre Marx blev djupt intresserad av den sociala dynamiken i Ryssland, inklusive dess äldre bygemenskaper. Men till skillnad från nationalromantiker som Alexander Herzen och Michail Bakunin, såg inte Marx dessa bygemenskaper som uttryck för någonting unikt i den ryska eller slavisk folksjälen, utan som en rest från ”urkommunismen”. Liksom i andra frågor instämde Marx här med en annan företrädare för narodnikirörelsen: Nikolaj Tjernysjevskij.

Däremot förblev Marx lika oförsonlig som tidigare mot det ”muskovitiska” arv han såg prägla den ryska statens politik. Exakt hur detta arv lever vidare i dag är en omfattande fråga som förtjänar en nyanserad diskussion. Klart är att det knappast eliminerades år 1917, utan tvärtom har omfamnats av pseudotsarer som Stalin och Putin.

Tim Grassman visar även hur den äldre Marx ”upptäckte” Ukraina som nation. Detta fick honom att förtydliga att Polens självständighet inte skulle innebära ett återupprättat stor-Polen.

Pierre-Joseph Proudhon och hans anhängare motsatte sig att arbetarrörelsen skulle ta ställning för ett självständigt Polen. Till skillnad från Marx ville de heller inte välja sida i det amerikanska inbördeskriget. Deras argument ekar än i dag. Det handlar inte om någon prorysk hållning, snarare om att polackernas kamp inte var ”gynnsam för arbetarnas sak”, som Rundgren skriver.

Läs mer

Genom att lusläsa Marx vill Kohei Saito hitta en socialism för ”klimatproletärer”. Foto: Frank Rumpenhorst/AP.

Kultur • 06 december, 2025

En grön Marx tittar fram

Av samma skäl kunde somliga argumentera för att Sydstaternas seger skulle ligga i arbetarnas intressen, eftersom arbetstillfällen i Europas textilindustri var beroende av det slaveri som levererade bomull. Att åter öppna flödet av fossilgas från Ryssland till Europa kan såklart också skapa arbetstillfällen och framförs vissa gånger rentav som ett vänsterkrav.

Samtidigt kan vi i dag se hur självutnämnda ”antiimperialister” tar ställning för regimen i Iran. De miljontals iranier och inte minst kurder som kämpar för att störta denna regim utpekas som hot mot ”stabiliteten”, eller blir rentav utpekade som agenter för USA och Israel. Även här går det att se paralleller till 1800-talet – och kanske allra tydligast i fallet Bruno Bauer, som en gång stått nära Marx, men rörde sig högerut i takt med att han började sätta allt större hopp till Ryssland. Grundproblemet i sådana fall var – som Grassman förklarar – den falska ”antiimperialism” som bara motsätter sig det imperium som för tillfället är starkast.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ur förlusten av älven föddes en kampanda som förde Roland Boman till makten i kommunen vid polcirkeln. Flamman pratar lokalt entreprenörskap, bygemenskap och äter semla med Jokkmokks egen Gandalf.

”Det här har jag installerat”, säger Roland Boman och sträcker ut hela sina långa kropp mot taket och pekar ut några kopparrör som går längs med listen i lobbyn i Jokkmokks kommunhus.

Vi står vid kaffeautomaten. Det är alldeles stilla i huset och den enda vi möter är en städerska.

Sedan 2022 är Roland Boman kommunstyrelsens ordförande, en post han delar med Henrik Blind från Miljöpartiet. Själv leder han det lokala partiet Jokkmokks Framtid.

Det är en gnistrande morgon. Lugnet beror inte bara på att jag befinner mig i den folkglesaste kommunen i Sverige (0,3 invånare per kvadratmeter), utan på grund av lätt baksmällestämning efter Jokkmokks marknad. Att 60 000 människor har trängts på torget utanför fönstret förefaller otroligt.

Med sin längd, gråsprängdhet och sina eftertänksamma rörelser påminner Roland Boman om Gandalf. Och nog vet han att ta strid när det gäller. Under hösten var det han som utmanade Tidöregeringen med sitt historiska brevsvar ”Tack, men nej tack” på regeringens uppmaning till samarbete för återvandring. Brevet spreds snabbt och inspirerade till snarlika svar, vilket fick Sverigedemokraterna att hota med att dra in statsstödet.

Vi tar våra pappmuggar med kaffe och går in i hans kontor. Han placerar mig i en stol vid dörren och sätter sig själv framför sin dator.

Vad tänkte du om att Jimmie Åkesson lämnade marknaden efter att han sagt att Säpo hittat skjutvapen?

– Det där var bara ett sätt att få uppmärksamhet. Sådant är han bra på.

Men vad säger de lokala Sverigedemokraterna?

– Ingenting. De har ju lagt ned sig själva. De vet lika bra som vi att alla behövs i Jokkmokk. En av dem har dessutom en fosterson, en afghansk pojke som han håller av som sitt eget barn.

Folket. På sitt kontor har Roland Boman ett verk av Albin Amelin, arbetarrörelsens stora konstnär – en påminnelse om ett rödare förflutet. Foto: Paulina Sokolow.

Han syftar på Tor-Erling Andreassen, som tillsammans med partikamraten Mats Tikka fram till före jul företrädde Sverigedemokraterna i Jokkmokk. ”Det kommer inte finnas några som röstar på Sverigedemokraterna i Jokkmokk efter det här”, sade Tikka till SVT. När jag försöker att få en träff med honom, svarar han att ”det är överspelat”.

Marknaden är också förknippad med Nordens enda urfolk, samerna, något som ingen av politikerna som kom till marknaden ville prata om, vare sig Miljöpartiets Daniel Helldén eller Socialdemokraternas Magdalena Andersson, som båda var på plats. Säkert minst hälften av kommuninvånarna har på ett eller annat sätt samisk anknytning, bedömer Roland Boman.

– Alla samer har inte automatiskt intresse för urfolksfrågor, säger Roland Boman

– Däremot känner invånarna generellt en stolthet över Jokkmokk och invånarnas sammanhållning och entreprenöriella anda.

För Roland Boman var det vattenkraftfrågan som en gång fick honom att engagera sig politiskt. Utbyggnaden av Lule älv kallar han en ”miljömassaker”.

– Vattenkraften kallas fundamentet i svensk välfärd och industriutveckling. Nu när man tjoar högt om det här gröna och underbara så är det fortfarande kraftverken i Porjus och järnmalmsgruvan i Malmbergen det handlar om – och de byggdes för över 100 år sedan.

Han klickar fram två bilder på sin skärm. En kornig bild med två små pojkar på en grässlätt invid ett litet samhälle. Det var där han brukade fiska som barn fram till att älven dämdes och torrlades. På den andra bilden syns en gigantisk fåra av grus, älvbotten.

Det satte spår i den unge Roland. Men han hör inte till de utbyggnadsnegativa. Däremot blir han upprörd av hur bortkopplad staten är som samhällsbyggare i den del av landet som han menar bidrar mest.

Vattenfall. Sedan Vattenfall byggde Letsi kraftstation har Jokkmokk förlorat hälften av sina invånare. Foto: Paulina Sokolow.

Älven var hans paradis men uppväxten i Vuollerim, samhället som uppstod i samband med byggnationen av kraftverksdammen Porsi 1956–1961. Det som skaver är hur Vattenfall från att ha varit måna om en nära relation till befolkningen numera agerar som en koncern på den globala marknaden.

– Det finns ingen anledning att ha bråk om det i Sverige. Då blir man ju genast en rättshaverist. Men förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

Vad är era största frågor i valet?

Förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

– Det är de små, praktiska förändringarna som passar lokalsamhället. Sådant som får folk att stanna kvar eller till och med flytta hit. Som utbildning.

Roland Boman slår igen sin dator. Det är färdigsnackat. Nu ska vi ut i samhället i stället. Första stoppet med hans smutsvita Honda är industriområdet. Stolpen vid infarten visar namnen på en massa småföretag. Vi stannar till vid en orange industribyggnad, ståltillverkaren Swebor. De tillverkar väggplattor i skottsäkert stål. En produkt med stor efterfrågan i krigstider.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Han är aktiv i högerextrema sammanhang och dömdes 2021 för våld mot tjänsteman. Trots det har den 27-årige mannen presskort till riksdagen – som inte ens spärrades under en period då han utreddes för grov brottslighet. ”Det pekar på ett problem” säger Lena Hallengren, gruppledare för Socialdemokraterna.

En våldsdömd högerextremist har presskort till riksdagen, kan Flamman avslöja.

Kortet gäller fram till strax före höstens riksdagsval, och ger 27-åringen tillgång till stora delar av riksdagens lokaler under ordinarie arbetstid – från plenisalen till kaféer och restauranger.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En väntad formulering om stöd till ”Irans auktoritära regering” publicerades i Flamman den 8 mars. Tyvärr kan man inte förvänta sig mer av den så kallade vänstern i Sverige idag, som konsekvent använder den här typen av reaktionär felkaraktärisering av den antiimperialistiska positionen om Iran.

En mer rättvis beskrivning av vår position som anti-imperialister är följande: stöd till Iran och dess regering i kampen för nationell självständighet och överlevnad.

Men tyvärr verkar den moraliska och politiska progressiva positionen för delar av den så kallade vänstern vara att ropa på ännu ett lands regerings fall medan de möter brutal imperialistiskt angrepp på flera nivåer: politiskt, ekonomiskt, militärt. Det anses gott och rätt för många att åberopa att den enda staten som konkret (inte enbart retoriskt) står i vägen för imperialismens folkmordsrusning i Västasien ska störtas.

Det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Som en konsekvent anti-imperialistisk vänster, står vi inte bakom en sådan chauvinistisk, småborgerlig skenhelighet. Antiimperialistisk Aktions position är tydlig. Vi stödjer Iran och dess regering (såväl som Axis of Resistance) inte för att vi stöttar deras interna politik. Det är för iranierna själva att bestämma. Det är inte för utländska politiska entiteter att utropa vilken slags regering ett land förtjänar, särskilt inte när det landet slåss mot ett brutalt militärt angrepp. Vi stödjer Iran och dess regering på en geopolitisk nivå för att deras sak att kämpa mot imperialistisk aggression i Västasien är rätt. Med andra ord, det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Imperialismen är den primära motsättningen i vår värld idag, och den främsta pesten mot mänskligheten och dess överlevnad. Den stjäl resurser, den svälter människor, den invaderar länder, den utrotar nationer. Imperialismen lyssnar inte och kommer inte att lyssna på ord. Den behöver bekämpas materiellt. Om vi inte vågar utföra den faktiska striden själva, låt oss inte stå i vägen för de modiga och starka nog att göra det. Det minsta vi kan göra, i vårt bekväma hörn av världen, är att visa vår solidaritet genom att ropa ”Rör inte Iran!”, utan någon reservation och utan någon skam.

Läs mer

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala ligger precis intill Engelska parken. Foto: Fredrik Persson / TT / Anders Wiklund / TT

Nyheter • 21 oktober, 2025

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Vår rörelse lider av en decennier lång tradition av att ha rätt men krossas av såväl fiender som så kallade kamrater. Vi har inte glömt namnen på dem inom vänstern som utgjorde avgörande täckmantel för insatserna som ledde till återupprättande av slavhandel i Libyen eller mordet på en miljon irakier. För att Gaddafi och Hussein var förtryckare.

Just nu faller bomberna likvärdigt över iranska politiker och skolflickor. De kvävande sanktionerna slår mot alla samhällsskikt. Den som önskar en bättre framtid för Iran bör börja med att slåss för att häva sanktionerna och stoppa kriget. Att stödja Iran mot aggressionen är lika självklart som det var att stötta Algeriet och Sydafrika, även om Flamman upptäcker det något decennium för sent.

Replik

Antiimperialistisk aktion är en ung grupp, bildad förra sommaren. Ändå har jag redan hunnit intervjua dem vid flera tillfällen. När andra medier varit snabba att stoppa in dem i ett fack har jag velat höra vad de har att säga.

Texten försöker inte ”krossa” Antiimperialistisk aktion, utan består i stora drag av deras egna ord. Den ropar inte heller på någon regerings fall, och konstaterar att angreppet bryter mot folkrätten.

Däremot tillför den en relevant kontext, det vill säga att Irans styre är auktoritärt och våldsamt. Det står jag för till hundra procent.

Om Antiimperialistisk organisation känner sig ”krossade” av att få komma till tals i Flamman undrar jag vilket ord som passar bäst för att beskriva situationen för kurder, socialister och feminister i ayatollornas Iran.

Jacob Lundberg

Diskutera på forumet (0 svar)

Andreas Andersson

Kandidatstudent i filosofi och lingvistik vid Stockholm universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm

Mohammad Haydar

Magister i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, medlem i Antiimperialistisk Aktion Stockholm.

Tesfaye Woubshet Ayele

Doktorand i engelsk litteratur vid Stockholms universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Sami Suliman, en hängiven aktivist, anklagas för antisemitism. Vecka efter vecka har han talat om Israels folkrättsbrott och det pågående folkmordet i Gaza – om förtvivlan inför det som sker inför våra ögon och om Europas och Sveriges ansvar.

Men i stället för att sakligt pröva Sulimans faktiska ord i relation till anklagelsen väljer Sokolow att förvrida, förstärka och sammanblanda dem med helt andra händelser som saknar koppling till det Suliman anklagas för.

Hon anklagar Suliman för antisemitism, trots att både hon och alla vi som var där hörde vad han faktiskt sade: han talade om sionister – inte om judar. Han talade om personer och politiska krafter som utövar makt.

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av ’guilt by association’.

Att använda metaforen ”spindelnät” gör honom inte till antisemit. Att antisemiter ibland har använt samma metafor innebär inte att varje användning av den är antisemitisk. Om så vore fallet skulle stora delar av världens politiska språk behöva förbjudas.

Vi som har demonstrerat tillsammans med Suliman i över två år vet dessutom att han i tal efter tal – och de har varit många – gång på gång tydligt tagit avstånd från antisemitism. Han har konsekvent betonat att protesterna riktar sig mot Israels folkrättsstridiga politik – inte mot judar. Han har också återkommande framhållit att rörelsen består av kristna, judar, muslimer och ateister, förenade i övertygelsen om alla människors lika värde och i kampen mot alla former av rasism, inklusive antisemitism och islamofobi.

Ändå väljer Sokolow att kasta nya misstankar över både Suleiman och rörelsen genom att skriva: ”Det kan finnas fler incidenter och exakt allt som skanderats på svenska och andra språk har inte dokumenterats.”

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av guilt by association. Den typen av murrig och spekulativ argumentation klargör inte debatten. Den förgiftar den.

Resultatet blir att fokus flyttas bort från Israels dokumenterade brott mot folkrätten och i stället riktas mot dem som protesterar mot dem. Falska eller ogrundade anklagelser om antisemitism används därmed för att misstänkliggöra en rörelse och enskilda aktivister.

Det gagnar varken kampen mot antisemitism eller kampen mot Israels folkrättsbrott.

Angreppet på Sami Suliman framstår därför inte bara som ett intellektuellt haveri – både för Sokolow och för Flamman. Det är också ett bidrag till en bredare kampanj för att delegitimera en röst och en rörelse som vägrar acceptera att folkrätten upphör att gälla när offren är palestinier.

Svar direkt från Paulina Sokolow:

Som jag skriver i såväl min senaste som tidigare kommentarer om palestinademonstrationerna, har de med tanke på krigets brutalitet och långvarighet i stort sett förlöpt problemfritt.

Motståndet är nödvändigt: det Israel ägnar sig åt måste fördömas med alla möjliga röster och plattformar. Denna hållning, som jag uttryckt offentligt från krigets första dag, har jag hållit fast vid. För det har jag också fått betala ett högt pris som svensk judinna i en miljö där Judiska församlingen stängt dörren för alla de som opponerat sig mot jämställandet av kritik mot Israel och antisemitism.

Just därför är det viktigt att reagera när antisemitismen visar sitt fula tryne, i synnerhet i en kontext där rasism minst av allt kan accepteras. Som barnbarn till offer för Förintelsen och barn till judiska flyktingar är jag välbekant med antisemitismens historia och dess troper, av vilka avindividualisering (alla heter ”Aron”) och spindeljämförelser är bland de mest flagranta. Att fallet nu tas upp tyder på att jurister gjort samma bedömning som jag.

Läs mer

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Kommentar • 13 mars, 2026

Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Så i stället för att försvara antisemitiska uttryck som nu även kommer att prövas, så hade jag önskat att ledarskapet hos denna viktiga rörelse haft förmågan att identifiera rasism och ta avstånd ifrån den, både för att vara inkluderande mot judiska kamrater och för att hålla fokus på kampen för ett fritt Palestina. Inte minst om man som Sami Suliman är arrangör för Sveriges största Palestinademonstration. Sedan Aron-talet förra året har han kört på i samma anda. I ett instagraminlägg, upplagt av kontot solidarity watch, håller han ett tal där han associerar fritt: ”Det är pedofiler, det är Epstein som styr, och det är Rothschild-familjen.” Sådana uttalanden talar inte till Sulimans fördel.

Dror Feiler anklagar mig för att ta fokus från rörelsens syfte. Jag skulle säga att det är Sami Suliman själv som gjort sig skyldig till precis detta. Det minsta man kunde begära är nolltolerans mot rasism. Det är rentav avgörande för denna viktiga rörelses överlevnad.

Paulina Sokolow

Diskutera på forumet (0 svar)

Dror Feiler

Aktivist och musiker, samt representant för Jews for Israeli Palestinian Peace och European Jews for a Just Peace.

Simona Mohamsson tar ut målvakten, Alice Teodorescus hemliga donationer, och Oscarsgalan snuvar Stellan Skarsgård. Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.

Grillen gästas av DN:s ledarskribent Max Hjelm som sörjer sitt tidigare parti.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Max Hjelm

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Maksim Nourala

Diskutera på forumet (0 svar)

En motion till partikongressen i april föreslår att lobbyister inte ska kunna vara med i Vänsterpartiet. Men partistyrelsen säger nej – och litar på att medlemmarna klarar av att behålla sin ideologiska kompass.

Vänsterpartiet bör utesluta medlemmar som jobbar som lobbyister inom det privata näringslivet. De bör dessutom införa ett regelverk som förhindrar lobbyisters tillgång till partiets evenemang.

Det menar vänsterpartisten Robert Armblad (bilden), lokalpolitiker i Småland och medlem av partistyrelsen mellan 2022 och 2024. Han har lämnat in en motion inför vårens kongress med rubriken ”Rädda interndemokratin – säg nej till lobbyisterna”.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Det nya fetmaläkemedlet Wegovy är effektivt, relativt säkert och kan förebygga svår sjukdom. Ändå säger staten nej till att subventionera det. Skälet är inte medicinskt – utan ett vårdsystem där fusket blivit så utbrett att myndigheterna inte längre vågar lita på sina egna läkare.

I februari fattade Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) ett beslut som kommer att få stora konsekvenser för svensk folkhälsa. Frågan var om Wegovy, ett viktminskningsmedel med samma aktiva substans som Ozempic, ska ingå i läkemedelsförmånen. Och svaret blev nej.

Fetmamedicin, tänker du, är det inte bara för kändisar som vill vara smala på catwalken? Men faktum är att vikt har blivit en allt viktigare folkhälsofråga.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna.

Avslaget beror inte på att läkemedlet inte skulle vara effektivt, för det är det. Inte på biverkningarna, som är häpnadsväckande få. Inte heller på att ansökan var bred och öppnade för okynnesbehandling, så kallad ”diagnosglidning”. Tvärtom ansökte läkemedelsbolaget om förmån endast för de allra fetaste, med ett BMI på minst 35 och minst tre viktrelaterade följdsjukdomar.

För denna grupp råder knappast någon tvekan om den samhällsekonomiska nyttan. Varje dialysbehandling och ballongsprängning som kan undvikas nedströms torde bespara sjukvården mer pengar än vad läkemedlet kostar.

Ändå nekade TLV med motiveringen: ”Kostnaden för behandling med Wegovy för vuxna patienter med obesitas riskerar att bli för hög eftersom vi i dag inte kan säkerställa att behandlingen enbart når de patienter som har störst behov”, enligt enhetschef Per-Henrik Zingmark. Ni hör väl vad han säger? I klartext menar TLV att det tyvärr inte går att lita på förskrivarkollektivet, alltså läkarna, för att styra så att subventionen endast når dem som behöver den mest. Risken är då i stället en kostnadschock.

Tacka fan för det.

Med det ormbo av småfuskande nätläkare, vårdcentraler med dollartecken i ögonen eller som rentav drivs av gängkriminella skulle det krävas en omnipotent AI-robocop till kontrollsystem för att förhindra att vissa förskrivare anger ett hittepå-BMI i journalen och subventionerar läkemedlet till varenda småtjockis som drömmer om en skarpare käklinje.

Det är snart 20 år sedan det första vårdvalet infördes. Kungarikets brackigaste region, Halland, var först ut att konkurrensutsätta sin primärvård år 2007. Tre år senare blev vårdvalssystemen tvingande i hela landet.

Sedan dess har mycket hänt. Vi har sett en imponerande variation av överutnyttjande, halv- och helfusk, en koncentration av primärvård i resursstarka områden och en motsvarande utglesning i resurssvaga. Vi har vant oss vid skandalrubriker och vid att lösningen alltid är densamma: att stärka dyra kontrollsystem för att ”stävja avarterna”.

Jag minns själv hur jag som AT-läkare på en underbemannad offentlig vårdcentral en morgon möts av nyheten att vi måste ta emot hundratals omlistade patienter från en privat vårdcentral i Angered som stängts med omedelbar verkan. Ägaren hade dragit till Dubai med sin ”vinst” på 28 miljoner – men håvades faktiskt senare in av Interpol och dömdes i både tingsrätt och hovrätt.

När patienterna började komma till oss förstod vi snabbt bakgrunden till den osannolika ekonomiska framgången. Vårdcentralen hade satt i system att boka korta läkarbesök för skitsaker och begära full ersättning från regionen.

Jag minns särskilt en man som blivit svag i benen. Han hade fått höra att det nog berodde på B12-brist och bokats till läkare för att få en spruta i gumpen en gång i veckan, helt utan förbättring eller ytterligare utredning, i flera års tid. Katjing!

Tyvärr hade han hunnit förlora sin gångförmåga när han kom till oss.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna. De sprider sig som en gas, långsamt men genomgripande, långt nedströms från själva vårdvalssystemet.

Läs mer

En sköterska transporterar en patient från akutrummet på
Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Ledare • 01 augusti, 2025

Sjukvården har blivit mellanchefernas Eldorado

TLV:s beslut är ett sådant exempel. Avslaget bottnar ytterst i att tilliten till läkarkåren har brustit. Jag vågar påstå att TLV på rent medicinska grunder hade godkänt subventionen om situationen i vården fortfarande varit som före privatiseringarna.

Som läget är nu vågar de inte det. Jag förstår dem. Men konsekvensen är likväl denna: fattiga människor kommer att drabbas av hjärtinfarkter och strokes som hade kunnat undvikas – som en indirekt följd av ”valfrihetsrevolutionen”.

Diskutera på forumet (0 svar)

Cecilia Verdinelli

Specialistläkare och skribent.

Visst är det fint att högerprofiler som Niels Paarup-Petersen och Fredrik Kopsch försvarar utvisningshotade ungdomar. Men medmänskligheten klingar falskt när den kombineras med en nyliberal politik som gör samhället hårdare.

Det har gått några veckor sedan den socialdemokratiska partiledningens haveri kring tonårsutvisningarna, och det medföljande interna upproret. Inte minst efter att 21-åriga Afnan Agha, som knackade dörr för Socialdemokraterna, upplevde att partiet var tyst när hon hotades med utvisning. Till sist hamnade man lyckligtvis på rätt köl.

Men trots detta verkar S-konflikten i februari ha färgat av sig i opinionen, där rött skiftat till grönt. I den senaste opinionsmätningen hos SVT/Verian tappar Socialdemokraterna 1,9 procentenheter till sin lägsta nivå på tre år i deras mätningar. Centerpartiet däremot – som snabbt tog ställning mot tonårsutvisningarna – går fram 1,3 procentenheter.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken.

Detta kan tolkas på många olika sätt. Jag ser det främst som att socialliberala väljare som lämnat Liberalerna för Socialdemokraterna nu hoppade vidare till Centerpartiet. Det scenariot förklarar nämligen hela opinionsläget de senaste åren. Socialdemokraternas uppgång under Tidö beror snarare på att man vunnit över missnöjda socialliberaler från L, än tidigare sossar som gått till SD.

I hela karusellen kring tonårsutvisningarna är det dock inte Socialdemokraternas opinionsläge som är det mest intressanta. Det är i stället hur nyliberala profiler från Centerpartiet och Timbro deklarerat sin solidaritet för de utvisningshotade tonåringarna. En av dessa är Malmöcenterns starke man Niels Paarup-Petersen som nyligen anklagade Socialdemokraterna för att vara ”dumma i huvudet”.

Frågan är om just han ska slänga sig med sådana ordval. Enligt valkompassen från 2022 tyckte han det var ett bra förslag att införa marknadshyror, att höginkomsttagare skulle betala mindre i skatt och att det ska bli lättare att säga upp anställda, samtidigt som han var emot att permanenta höjningen av taket i a-kassan och ta bort karensavdraget.

En annan är den svenska nyliberalismens andlige ledare, Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch. Han har en så liberal invandringspolitik att han inte ens vill kalla sig höger längre. Då måste han väl vara vänster då eller? Inte riktigt. Ett axplock ur hans doktrin är den debattartikel han skrev för Expressen 2023. Där ansåg han att lösningen på bostadsbristen var en avreglering som skulle öppna för billiga bostäder med lågt i tak och utan fönster. Typ miljonprogrammet möter koncentrationsläger.

Jag misstror inte Paarup-Petersens eller Kopschs engagemang i migrationsfrågan. Att det bara skulle vara en humanistisk fasad som gömmer sig en sociopatisk konspirationsteori om att slå sönder välfärdsstaten genom att liberal invandringspolitik är för stark tobak.

Problemet med deras humanism är i stället att den klingar falskt när man väger in allt annat som de också företräder. De vill ha mer av privatiseringar och avregleringar i välfärden. De vill ha en ekonomisk politisk som prioriterar inflationsbekämpning framför sysselsättning. De vill ha mer av minskade anslag till civilsamhället och starkare bostadssegregation med marknadshyror. De vill ha mer av skattesänkningar för höginkomsttagare och minskade anslag till offentliga verksamhet.

Läs mer

Martin Uggla på Svenska Freds menar att Migrationsverket agerar ”väldigt bisarrt”. Foto: Liz Fällman.

Inrikes • 16 oktober, 2025

Han kan utvisas och tvingas kriga: ”Sverige hjälper Ryssland”

Det vill säga mer av all den politik som under de senaste 35 åren lett till det djupa utanförskap som växt fram i Sverige. Där mammor i orten fastnar i långtidsarbetslöshet. Vars barn talar dålig svenska när de börjar förskoleklass, och vars makar inte kan dra ut familjen bort ur den trånga lägenheten till ett eget radhus.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken. Humanism som kombineras med marknadshyror, skattesänkningar och nedmonterad välfärd, är en humanism i ord – och ett hårt samhälle i praktiken.

Diskutera på forumet (0 svar)

Mike Enocksson

Statsvetare och författare.

I Comanches hjulspår

Jimmie Åkesson fick inte sitt prinsessbröllop

Carl Dürnberger

Politikerna om Teodorescu Måwe: ”Måste redovisa kontakterna”

Jacob Lundberg