Utrikes 27 november, 2024

I Comanches hjulspår

I Danmark strider de om gatuknark – i Sverige minglar de med politikereliten. Foto: Emil Nicolai Helms/Scanpix/TT.

En ny skandinavisk mc-grupp hamnade i hetluften efter en uppmärksammad inbjudan till Jimmie Åkessons bröllop. Flamman ger sig ut i Comanches haschdoftande spår – från champagnemingel med vice statsministern till den danska landsbygdens inrökta bodegor.

Marieholms Restaurang är en plåtlåda med pizza, öl och Jack Vegas, vars innertak ramas in av led-slingor som lyser varmt i olika färger. Jag tar en flaska Karlovačko och en capricciosa men hoppar de enarmade banditerna. Jag är här för att undersöka hur denna skånska avkrok har blivit skådeplatsen för det märkliga giftermålet mellan svenska nationalister och danska mc-knuttar.

På 1900-talet var Marieholm ett stolt litet knegarsamhälle. Våren 2002 stängdes dock den lokala Yllefabriken och i riksdagsvalet ett halvår senare gick de ungefär 1 500 invånarna man ur huse för att rösta på Socialdemokraterna. Antagligen för sista gången. Under åren som följde växte Sverigedemokraterna lavinartat och är numera överlägset störst i valkretsen.

Runt 2017 började det vackra gamla fabriksområdet användas av ett par verkstäder, ett bageri och några loppmarknader, men sedan dök brandskyddsinspektionen upp och fick en panikattack. All verksamhet stoppades, förutom i panncentralen som inte blev inspekterad. Just där hade den Bandidoskopplade mc-klubben Southern Bikers Eslöv sin klubblokal sedan flera år.

I dag är klubben upplöst och ett antal kafé- och loppisverksamheter har flyttat in. Eslövs kommun vill nu förvandla fabriken till en oas för lanthipsters.

Knuttarna verkar dock fortfarande ha ett gott öga till området. I november 2023 höll det danska kriminella mc-gänget Comanches fest i panncentralen. Enligt uppgifter till HD/Sydsvenskan var den ett ”patch party” vilket innebär att klubben startar en ny avdelning som får bära klubbens märken.

Kanske krävs det mer än återbruk och kombucha för att driva bort dem? Om ett tag ska jag traska ned till panncentralen för att se med egna ögon. Men först vill jag veta hur stor risk jag tar, så jag lyfter näsan ur min capricciosa och ringer upp Peer Rexen som är utvecklingschef i danska Esbjerg kommun.

Uppslutning. Medlemmar i gruppen Loyal To Familia samlades 2017 utanför tingsrätten i Köpenhamn i samband med domen mot gängledaren Shuaib Khan. Foto: NTB Danmark STF/Ritzau Scanpix.

– I Danmark har vi en lag som säger att vi har rätt att stänga ned lokaler där det försiggår otrygghetsskapande aktiviteter. Vi kunde dokumentera att Comanches MC bedrev vaktverksamhet och hade monterat upp övervakningskameror. Det kördes fort där mitt i natten och bilar parkerades på grannarnas uppfarter.

Esbjerg ligger så långt västerut det går att ta sig i Danmark, vilket gör Peer Rexens danska betydligt mer begriplig än den som talas i Köpenhamn. Jag undgår därmed förnedringen att slå över till engelska.
Sommaren 2023 klev en handfull medlemmar från Comanches West End in på ett vattenpipskafé i centrala Esbjerg och överföll en 35-årig man från Århus. Knuttarna krossade en flaska Tuborg Classic i hans huvud och stack honom i låret med en kniv. Under tumultet kastade de också en metallplåt och en flaska handsprit på honom.

Offret pekade inte ut någon angripare men med hjälp av en övervakningsfilm dömdes fyra Comanchesmän till fängelse.

– Att vi lyckades stänga deras klubbhus hade ingen koppling till överfallet på Shisha Lounge. Vi måste kunna visa att de skapar otrygghet i området där lokalen ligger. Det krävde ett långt samarbete med både polisen och grannarna, säger Peer Rexens.

Hur ser du på Comanches?

– Jag har ingen särskild åsikt om dem. Än så länge är det en laglig förening och därför måste vi vara uppmärksamma på deras rättigheter.

Du låter svensk. Att man ska vara uppmärksam på kriminellas rättigheter…

– Det är inte svenskt, det är demokrati! Banditer har ju rättigheter. Vi var beredda att gå in tidigare men vi samtalade med justitiedepartementet som var noga med detta om deras rättigheter. Men alltså, det är klart att de är banditer.

När det blivit dags att promenera bort till panncentralen är det kväll i Marieholm. Efter att ha hört om krogbråket Esbjerg känns det inte supertryggt att snoka efter Comanches nystartade East End-avdelning.

Dessutom gjorde Eslövs kommun en fladdermusinventering i samband med kommande detaljplan som visade på hög aktivitet i närheten av fabriksområdet. Tre olika arter. Jag stärker mig med en flaska Carlsberg och blickar ut över den mörknande gatan.

Partner vi lawa
Ingen lyddæmper, vi brager
Ingen ambulance, vi begraver
Fuck deres farver

Vi sitter tre svenskar i en bil över Öresundsbron och är på väg att göra en rundvandring i det danska mc-våldets spår. Först ut är byn Osted sydost om Roskilde. Strax efter bron susar Köpenhamn förbi kvickt men de såsiga vägarna i hjärtat av Själland ger oss extra tid att lyssna på Comanchesrapparen A’typisk.

Hans bästa låt heter ”LAWA” och blandar humor (”Fuck politi / Fuck Anna Pihl”) med skryt om det egna gängets våldsförmåga. För bara några månader sedan gjorde A’typisk besök i Sverige, närmare bestämt Lidköping, för att hedra en död medlem. På en gruppbild syns han några rader framför Robert Hedarv – den skånska Comanchesledaren som var hedersgäst på Jimmie Åkessons bröllop i september.

København motherfuck
Ingen af dem har ikke navne som os
Farver som os
Vil du brag eller slås?

Innehållet i låten skär sig mot omgivningarnas åkrar, kyrkor och bondgårdar.

– Det är sjukt raka vägar här, säger föraren.

– Det känns som Anderslöv, svarar sällskapet i baksätet.

Med drygt 2 000 invånare är Osted ungefär lika stort som Anderslöv i Trelleborgs kommun. En söndag i byn är sömnig men ändå klart levande. Ett oväntat inslag vid Landsväg 14 är familjen Svendsens solblekta ostmejeri. Ingen tapasdöd hotar denna glesbygd.

I Danmark har vi en lag som säger att vi har rätt att stänga ned lokaler där det försiggår otrygghetsskapande aktiviteter.

Veckan innan Jimmie Åkessons knuttebröllop blir en 44-årig man intvingad i en bil på huvudgatan i Osted. Förövarna sätter på mannen en huva och hotar honom med kniv och pistol. Han körs runt och får stryk på olika adresser på den själländska landsbygden, men lyckas fly efter tolv timmars misshandelsturné. Lagom till Åkessons vigsel sitter tre Comanchesmän häktade. Enligt den danska kvällstidningen Ekstra Bladet är en av männen provmedlem och de två andra fullvärdiga medlemmar.

Från ett frodigt buskage vid huvudgatans övergångsställe ser jag ett äldre par med en hund. Mannen har en brun halvzippad friluftströja och håller i hundkopplet. Kvinnan har en mörkblå jacka i kviltmönster och håller i bajspåsen.

Jag frågar om händelsen men den själländska danskan är tät. Dessutom skedde det en mer uppmärksammad kidnappning av en ung kvinna i Osted för ett par år sedan.

– Kidnappningen? Ja, det var förfärligt.

Jag tänker på en som skedde nyligen. Motorcykelgänget Comanches var inblandade. Känner du till dem?

– Jag känner ingen från Comanches! Det hände i alla fall i ett rött hus där uppe vid bensinmacken.

Kanske hade hundgubben koll. Kanske sker kidnappningar i Osted alltid uppe vid bensinmacken. Ett stenkast därifrån hittar vi i alla fall buskaget och cykelbanan där ett par danska polispatruller stod en måndagkväll i september och letade spår efter den försvunna 44-åringen.

Det är en intetsägande plats. På ena sidan vägen står trista radhus i grisrosa tegel och på andra sidan en skogsdunge som skyddar oss från vinden som börjat piska in över åkrarna. Till skillnad från Anderslöv har Osted inget anrikt gästgiveri och tapashaket öppnar först på tisdag. Vi hoppar in i bilen och kör till Köpenhamn.

2024 skakas Danmark av skjutningar där svenska barntorpeder rekryterats över internet för morduppdrag på andra sidan sundet, på beställning av den svenska gängbossen Jordgubben.

Enligt uppgifter till Flamman rör det sig om separata tvister där olika partier med droger som tillhört Jordgubben har stulits och hamnat i händerna på Comanches respektive gatugänget Loyal To Familia.

Vi parkerar på en sidogata till trånga Griffenfeldsgade, som löper längs en torgliknande park.

I ett hörn ligger en trendig ramenrestaurang bredvid den ekokooperativa grönsaksbutiken Spidsroden.

Parken, som är tapetserad med klibbor och Gazaaffischer, hör till Stengade Folkets Hus – ett legendariskt tillhåll för Köpenhamns bråkiga aktivistvänster. Det kan förklara varför en kille med jacka från italienska lyxmärket Stone Island dricker en flaska slemmigt hälsote på hippiebutikens uteservering.

Enprocentsmålet. Enligt en vanlig mc-devis är 99 av 100 laglydiga. Foto: Josef Nedstam.

Natten till den 11 september greps en svensk 18-åring här på gatan. En snaggad kille i grå hoodie, Parajumpers-jacka och med skarpladdad pistol. Dansk polis tror att han skickats av Jordgubben för att mörda någon ur Loyal To Familia. Bara ett kvarter bort ligger Blågårds Plads, som sedan länge betraktas som djupaste LTF-territorium.

Precis hur den 18-årige svensken åkte fast är oklart. I många fall där yngre killar rekryterats för mord har uppdragen gått snett eftersom gossarna befunnit sig långt hemifrån och helt enkelt inte hittat. De har valt taffliga flyktvägar eller irrat runt i väntan på en måltavla tills de gripits.

Den 15 september griper dansk polis en 20-årig kvinna och en 25-årig man, båda med anknytning till dådet. De två danskarna ska ha försett den svenska artonåringen med en elcykel och en pistol av typen Springfield XD. Tillverkaren presenterar vapnet som perfekt för nybörjaren som vill bära sin pistol dold för omgivningen.

Enligt danska medier är mannen medlem i AK81. Namnet står för Alltid Klar Hells Angels och organisationen har använts dels som en rekryteringspool och dels för att göra smutsjobbet åt HA i Danmark.

I Sverige finns motsvarande stödgrupper till HA. En heter Bare Knuckle 81 Support Stockholm och arrangerar boxningsgalor. Två galor kopplade till gruppen har besökts av Sverigedemokraternas riksdagsledamot Tobias Andersson, som suttit exklusivt bordsplacerad vid ringen.

AK81-medlemmen sägs ha agerat i samråd med Jordgubben som anklagar LTF för att antingen ha stulit 700 kilo hasch från Jordgubbens danska nätverk eller för att ha köpt haschet efter stölden.

På en gruppbild syns han några rader framför Robert Hedarv – den skånska Comanchesledaren som var hedersgäst på Jimmie Åkessons bröllop i september.

En dansk kriminaljournalist som inte vill bli citerad med namn säger till Flamman att konflikten mellan Comanches och Jordgubben ska handla om ett parti kokain. Kokainbråket pågick under våren och sommaren 2024. Jordgubbens attacker på Comanches inleddes i april när en handfull svenska tonåringar hyrdes in för morduppdrag och fortsatte i juli genom Jordgubbens fasta nätverk i nordvästra Köpenhamn.

Jordgubbens danska nätverk antog namnet Unknown Team (UT) och till en början var det mycket riktigt oklart vilka som låg bakom attackerna. Detta ledde till ökad uppmärksamhet. UT lade ut videoklipp från sina attacker där de skjuter mot en bostad de påstår är kopplad till Comanches med hånfulla och konfrontativa bildtexter.

Comanches blir pressade. För att ta sig ur kokainbråket ska de ha betalat nära två miljoner svenska kronor till Jordgubben. De har nyligen bytt namn och ändrat i sin struktur. Något som lär hänga ihop med ledaren Nadim Khans personliga ambitioner men framför allt sägs bottna i en oro om att danska myndigheter ska klassa organisationen som olaglig.

Vi åker vidare till Værebroparken där allt började för Comanches. I bostadsområdet står ett stadsdelscentrum och 1 400 allmännyttiga lägenheter hopträngda på nio hus i hörnet mellan en motorväg och en ringled en mil utanför centrala Köpenhamn.

Værebroparken påminner om Blågårds Plads i det att det utgör ett gynnsamt läge för en lokal kraft som vill ha koll på vilka som rör sig in och ut genom området. Man kör in via Værebrovej eller inte alls, och ingen har ”vägarna förbi” Vaerebro Center.

På tidigt 00-tal uppstår en miljö i Værebroparken som blir en samlingspunkt för killar på glid, även sådana från det större och mer blandat bebyggda området Bagsværd på andra sidan motorvägen. I den miljön regerar bröderna Khan. Storebror Wasim är konfrontativ och brutal, och bakom sig har han mellanbrodern Nadim som hantlangare och strateg.

Den yngsta av bröderna heter Kaleem Khan. Han och ett par andra blir påkomna med att slå sönder rutor på en spelhall på andra sidan motorvägen. Ett par dagar senare får spelhallens ägares storebror, ”Mekaninern”, syn på en av grabbarna. Mekanikern säger till killen att det inte är okej att slå sönder rutor och de ska få se vad som händer om det upprepas.

Hemmaplan. Comanches uppstod i området Værebro, en mil utanför centrala Köpenhamn. Foto: Josef Nedstam.

Kort därefter bränner någon ned spelhallen och slår sönder Mekanikerns bilverkstäder. Mellanbrodern Nadim Khan ringer sedan upp Mekanikern och säger att det var ett misstag att hota hans lillebror och förklarar öppet krig.

Vid det här laget har killarna bildat ett gatugäng under namnet Værebros Hårde Kerne (VHK). De intar stadsdelscentrumets pub och använder den som bas i sin haschförsäljning. De försöker mörda en kille som fått nedsatt straff efter att ha samarbetat med polisen. Den äldsta brodern Wasim Khan döms till utvisning för ett annat mordförsök och tar ett kliv tillbaka. Mellanbrodern Nadim Khan tar över.

Relationen mellan VHK och lokalinvånarna återges på olika sätt i danska medier. Ekstra Bladet beskriver hur stadsdelscentrumet på denna tidpunkt kontrolleras av VHK och att lokalinvånarna i Værebroparken knappt vågade gå dit. Danmarks Radio berättar hur ledarna i VHK hade en viss ordningsskapande funktion och var noga med att behandla äldre respektfullt. Sanningen ligger nog någonstans mittemellan.

I dag är Værebro Center en kal men trivsam plats, med tvättstuga, bibliotek och mataffär. Barnfamiljer pendlar genom oändliga kakelkorridorer. En dörr leder oss ned till ett garageplan som luktar hasch och motorolja. Ett klurigt kringlande ställe som måste vara drömmen för ett tonårsgäng.

När Hells Angels låg i krig med gatugängen i LTF vid Blågårds Plads runt 2009 förhöll sig VHK neutrala. Det gjorde att gatugängen vände sig mot VHK när konflikten med knuttarna ebbat ut. Ett tag låg VHK i förhandlingar om att tas upp i Hells Angels men valde bort detta, bland annat eftersom Hells Angels inte tillåter svarta medlemmar.

I stället fick Nadim Khan upp VHK i det holländska MC-gänget Satudarah. Andra danska gatugäng hade tidigare försökt bli upptagna i europeiska mc-gäng, men det skakade ändå om den danska kriminella mc-scenen där bara Hells Angels och Bandidos erkändes som tillåtna.

Nadim Khan och hans danska Satudarah-avdelning gick ett par hårda rundor med Hells Angels innan de lyckades komma ur konflikten som en tung spelare. I dag leder han ett globalt kriminellt nätverk och beskrivs som en mytomspunnen karaktär som inte gör medieframträdanden eller syns på bild. Nadim Khan gillar inte uppmärksamhet, bråkar inte i onödan och sägs arbeta enligt devisen ”den som lever stilla lever gott”.

När vi kliver in på puben Værebro Pizza Steakhouse verkar vi ha lämnat offentligheten bakom oss för att kliva in i någons vardagsrum. Gästerna tittar på oss som om vi var utomjordingar.

En handfull killar i mjukisbyxor och dyra jackor står bredvid och stirrar när vi beställer dryck i baren. Jag fipplar nervöst med kortet och ber den luttrade barmannen om ”øl, bajer, öl, beer”. En av killarna eldar oblygt med en tändare på en klump hasch som han gnider ned i ett XXL-rullpapper. Efter en lång väntan kvitterar vi ut två Carlsberg på fat och en läsk till föraren.

Vi slår oss ned i rökrummet. Några bleka danska alkisar konstaterar för varandra att vi är svenskar. Værebroparken är inte samma område som för tio år sedan men den lokala puben sög mer än jag trodde.

Jag hade velat bjuda alkisarna på en runda Gajol för att se om de hade bjudit igen med några rövarhistorier. Kanske hade de bett oss dra åt helvete och sagt åt oss att gå och slumma i någon annans område. Det hade det varit värt. Kanske hade killarna i baren gjort med oss som Frank gjorde med Golar-Tonny i första Pusher-filmen. Det hade varit ovärt.

Några av grabbarna i baren går ut för att tända sin monsterjoint. Ungefär samtidigt börjar de slitna danskarna gasta om vad fan svenskarna gör här egentligen. Bra poäng. Vi går mot bilen.

Drygt tjugo minuter senare når bilen Öresundsbron. Ljusen från Malmö blinkar i mörkret.

Fy fan för banditer och fladdermöss. När jag går ensam ned för Storgatan mot Marieholms Yllefabrik har det har blivit mörkt av bara helvete. De röda signalljusen från ett par vindkraftverk stirrar elakt i den skånska natten och det slår mig att landsbygden är chockerande dåligt upplyst. Vägen in till Yllefabriken går över Saxån, där läderlapparna gillar att jaga. Jag vet inte hur en fladdermus låter, men om det är ungefär som en kråka lär det snart vara över för mig.

Inne på fabriksområdet möts jag av skarpa fasadlamporna som bländar och kastar långa skuggor. Det är tomt och mörkt. Längs väggarna hänger luftvärmepumpar som brölar varje gång de slås av och sätts igång igen. Något skräp blåser runt på marken så att det knarrar och skrapar. Det är inte en käft här. Vill jag stöta på någon eller vill jag absolut inte det?

Läs mer

Efter att ha fastnat i en återvändsgränd vänder jag om och går ut igen och når till slut en tom husvagn, ett par rostiga oljetunnor och två breda faluröda ståldörrar. Panncentralen!

Precis här höll Comanches MC sin lanseringsfest hösten 2023, ett knappt år innan den lokala mc-bossen drack bubbel med vice statsministern på Jimmie Åkessons bröllopsfest. I kväll är det lika folktomt som resten av fabriksområdet. Jag borde knacka på men har ingen lust. Jag vill åka hem.

Enligt researchföretaget Acta Publica är det oklart var den skånska Comanchesavdelningen håller till och om de har något regelrätt klubbhus. Kanske behövs inget sådant om man lyckats nå fram till den absoluta toppen av svenska politiska makthavare?

Kultur 14 mars, 2026

Mansskriet från vildmarken

Joel Edgerton som Robert Grainer i Netflix filmatisering av ”Tågdrömmar”. Foto: Netflix.

Rasmus Landström njuter av äkta amerikansk särlingslitteratur bland furor och väderbitna karlar. I "Tågdrömmar" får sorg och ensamhet ta plats som ett sätt att förstå vad lycka är.

Denis Johnson var son till en CIA-informatör och växte upp på Filippinerna under 1950-talet. I sin ungdom missbrukade han heroin och billig sprit, men lyckades ta sig ur beroendet. Han levde ett kringflackande liv: arbetade som croupier, engelsklärare på ett fängelse och studerade skrivande för Raymond Carver i Iowa. Sitt stora genombrott fick han med Änglar 1983, en roman om ett småkriminellt par som super och knarkar sig igenom USA, tills mannen Bill begår ett mord. Den hårdkokta stilen var ett lån från Carver och berättelsen var inspirerad av Johnsons arbete med dödsdömda på fängelset.

Efter det skrev Johnson flera romaner och novellsamlingar som i dag betraktas som smärre klassiker. Mest känd är hans novellsamling Jesus’ son från 1993, ett mästerverk om missbrukare och skymningsexistenser, där Johnson excellerar i opålitligt berättande. Även hans kortroman Tågdrömmar från 2002 sticker ut. Boken blev nyligen filmatiserad för Netflix och har också precis kommit ut på svenska (Faethon, 2026). Här är det daglönaren Robert Graniers eremitliv ute i en stuga i Idaho som skildras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 mars, 2026

Freud hade rätt om kvinnan

Sigmund Freud (1856-1939) var en tänkare av sin patriarkala tid. Ändå såg han könsmaktsordningen, menar författaren. Foto: Sigmund Freud museum/AP.

1974, mitt under feminismens andra våg kom boken "Psychoanalysis and feminism" ut och gav penisavundens fader rätt. Nu ges den ut på nytt. Sinziana Ravini har läst och slår fast att vägen ut ur patriarkatet är en kombination av Freuds teser och Bell Hooks kärleksbudskap.

Kvinnor i Frankrike, där jag jobbat som psykoanalytiker, kan bli premiärministrar, astronauter och chefer. De kan rösta, ta ut skilsmässa och vägra sex utan att bli stenade till döds. De har p-piller och rätt till abort.

Ändå uttrycker de ett stort lidande i mottagningsrummet. En av dem beskriver kravet på att vara perfekt som en tvångströja, en annan ser kärleken som en kamp och familjelivet som en enda röra. En tredje berättar om det våld hon utsätts för. Inte alltid det spektakulära våldet som skapar rubriker, utan det osynliga i nära relationer som uttrycker sig i respektlöshet och förakt, som skulle behöva en speciell rättegångskultur i sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mats Wingborg & Peter Gustavsson: Hej då Tidö – här kommer LSD-samarbetet 

Simona Mohamsson omfamnar Jimmie Åkesson under en pressträff, efter dagens krismöte inom Liberalerna. Foto: Anders Wiklund/TT.

På dagen ett halvår innan valet kovänder Liberalerna och vill släppa in SD i nästa regering. Simona Mohamsson blir därmed dödgrävare för Tidöavtalet – och kanske också för sitt eget parti.

I oktober 2022 anmäldes Liberalernas partiledare Johan Pehrson till granskningsutskottet för brott mot partiets stadgar. Orsaken var att hon och övriga partistyrelsen aldrig fått besluta om Tidöavtalet.

Bakom anmälan stod ingen mindre än Simona Mohamsson, då kommunpolitiker i Göteborg och medlem i partistyrelsen. Hon ansåg att beslutet var ”extremt olyckligt, odemokratiskt och visar på bristande ledarskap”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Paulina Sokolow: Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Att Sami Sulimans antisemitiska Aron-tal blir rättsligt prövat är riktigt. Tyvärr riskerar det att även bli ett tillhygge i ett kulturkrig med svenska judar som statister.

Sådärja. Så får Palestinarörelsens mest högljudda motståndare äntligen se ett mål prövat i tingsrätten. Det handlar om det omtalade Aron-talet som skedde på en demonstration för snart ett år sedan i centrala Stockholm. En av arrangörerna, Sami Suliman höll ett tal där han förklarade hur tre olika ”Aron” konspirerade för att smutskasta dem som öppet tog ställning för palestinierna och protesterade mot Israels folkmord i Gaza. 

I stämningsansökan, framlagd av advokaten Monique Wadstedt som drivit målet, anges Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig och youtubaren Aron Flam som målsägande. Vänsterpartiets tidigare partisekreterare Aron Etzler valde att inte medverka i målet. Brottet är hets mot folkgrupp och i andra hand grovt förtal och skadeståndskravet uppgår till 100 000 per målsägande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Vänsterns uppgift är att utmana världsordningen

Donald Trump och Benjamin Netanyahu skakar hand under ett möte i Mar-a-Lago, Florida, den 29 december 2025. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Hur vi ska förhålla till Trumps och Netanyahus krig mot Iran är en central fråga för progressiva rörelser just nu. Leonidas Aretakis ledare i senaste Flamman erbjuder tyvärr inga tydliga svar. I stället bjuds vi på resonemang om att det inte är konstigt att desperata iranier sätter sitt hopp till utländsk intervention, samt en retorisk fråga: vad är alternativet? Artikeln avslutas med en vag förhoppning om att ett ”stärkt Europa” ska skydda förtryckta befolkningar från despoter. Hur det ska gå till kan vi bara spekulera om.

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma.

Leonidas Aretakis har tidigare anklagat antiimperialister för att drivas av USA-hat, men han fastnar själv i en liknande fälla om han tror att Europa kan uppträda som en moraliskt rättfärdig världspolis, till skillnad från USA. Han verkar se imperialismen som ett uttryck för enskilda makthavares nycker snarare än en ojämlik världsordning som kapitalet och dess politiska agenter gör allt för att upprätthålla.

Att önska sig ett starkare Europa inom ramen för en sådan världsordning, i ett läge där nykoloniala krafter stärks och demokratin urholkas på hemmaplan, kan leda helt fel. Europa kan bidra till en bättre världsordning, men bara under tryck från starka progressiva rörelser med en tydlig internationalistisk agenda. En central uppgift är därför att mobilisera opinionen mot kriget och avslöja makthavarnas hyckleri. Ett Europa som tolererar folkmord i Gaza, backar den fundamentalistiska regimen i Saudiarabien och militärdiktaturen i Egypten kan aldrig med trovärdighet stå på det iranska folkets sida. 

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma. I verkligheten har progressiv förändring alltid kommit genom kamp underifrån medan västs bomber är en gåva till regionens mest reaktionära krafter. För Leonidas Aretakis är alternativet till utländsk intervention i Iran ”några årtionden till av blodigt förtryck”. Att utesluta förändring på andra sätt stärker krigshetsarnas narrativ.

Vänstern måste ta kampen om världsbilden genom att erbjuda alternativ till de historielösa analyser som dominerar det offentliga samtalet. Idén att ingen förändring är möjlig i Mellanöstern utan hjälp från väst är tyvärr stark – just för att stormakterna ägnat årtionden åt att backa auktoritära krafter och spä på motsättningar för att söndra och härska. När ingen pratar om stormakternas ansvar för hur regionen ser ut i dag vinner kulturrasistiska förklaringar mark. Den konservativa hegemonin befästs och vänstern försvagas.

Läs mer

Spaniens vägran att upplåta flygbaser till angreppet mot Iran visar att Europa kan stå upp mot USA, om bara viljan finns. Sveriges regering kan göra mycket för att markera mot kriget, men oppositionen verkar inte vilja göra det till en stridsfråga. Snarare än att ge sig in i diskussioner om vem som kan leda ett demokratiskt Iran är det kanske där Flammans ledarsida borde börja.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Det är lätt att hålla med Per Sicking om att vänsterns uppgift är att ”utmana världsordningen”. Men det måste betyda mer än att bara stå på motsatt sida om USA. I Irans fall handlar det om att i första hand fråga sig vad folket vill, snarare än att låta solidariteten vara avhängig av var de placerar sig i stormakternas schackspel.

Det är därför jag i min text utöver att kalla Trump för en ”världspirat” som bryter mot folkrätten, också uttrycker förståelse för de kurdiska styrkor i regionen – inklusive iranska kurder – som bett landet om stöd. Precis som att det i brist på en fungerande europeisk försvarsallians inte är konstigt att stora delar av Europa nu drivits in i famnen på Nato.

Därför är jag glad att Per Sicking efter många om och men håller med om att Europa kan vara en progressiv kraft med rätt tryck underifrån. För det har dröjt alldeles för länge för delar av vänstern att spela en sådan konstruktiv roll.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Så sänkte regeringen barnafödandet

Hälsominister Jakob Forssmed borde inte undra varför kvinnor har tappat lusten. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Socialminister Jakob Forssmed och regeringen utreder hur de ska få fler par och familjer att skaffa barn. Barnafödandet i Sverige är rekordlågt, 1,4 barn per kvinna. Utredningen kallar det för en kris, då det hotar att sänka välfärden, minska BNP, och så vidare.

Två anledningar som ofta nämns till barnafödandets minskning är omvärldens oroligheter och dystra framtidsutsikter. Att regeringen Kristersson satsar på försvaret är det ingen tvekan om. Men att lägga rekordbelopp på att rusta upp, genom att låna från framtida generationer och sänka skatten i stället för att höja den för de rikaste, är inte särskilt uppmuntrande för oss unga kvinnor. Att samtidigt skita fullständigt i klimatkrisen, utvisa invandrare som etablerat sig i Sverige, urholka välfärden och förstöra skolan genom att tillåta vinst hjälper inte heller.

En annan väl diskuterad anledning är att kvinnor helt enkelt inte vill skaffa barn. Det är kvinnors ovilja vi diskuterar för det är den regeringen verkar bry sig om. Någonstans där blir vi också nyfikna på hur många barn det föds per man. Antalet barn som män har och vad män vill vet vi inte, för det har ingen undersökt. Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar. Poängen skriver sig själv.

Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar.

Det är ett udda val att lägga fokus på den kris som det låga barnafödandet innebär, och samtidigt fortsätta ignorera den höga arbetslösheten; framför allt bland unga, ofta akademiker. Sacos studentråd har nyligen släppt en rapport som visar att en av fyra unga akademiker inte har en inkomst högre än CSN fyra månader efter examen. Vår generation har blivit itutad att utan universitetsutbildning kommer vi aldrig att få ett bra jobb. Många av oss har studerat, tagit stora studielån som regeringen höjt räntan på, och när vi sedan försöker ta oss ut på arbetsmarknaden är dörren stängd.

En annan anledning som inte heller talas om, är covid-19. Ett kollektivt trauma som sköt fram många livsval med flera år. Idén om att stadga sig kom senare än vanligt, om den alls kom.

Även regeringens bortviftande av klimatkrisen kommer att leda till fler pandemier. Men i stället för att ta tag i problemen ska nu arbetslöshetsminister Johan Britz axla även klimatministern Pourmokhtaris passiva arbete.

Forssmed och regeringen sår sin egen skörd på alla fronter. Hur ska samhället kunna gå runt om den vikande trenden med 1,4 barn fortsätter eller till och med förvärras?

Läs mer

I en undersökning som släpptes i förra veckan visade det sig att valfrågan som svenska folket bryr sig mest om är att minska de långa väntetiderna i vården. Forssmed och hans kollegor däremot vill minska invandringen ytterligare. De bedriver medvetet en politik som utvisar väl etablerade vuxna, ungdomar och barn, i många fall till länder som de inte har någon anknytning till och där deras rättigheter hotas.

Det är därför inte konstigt att vi i Rebella börjar fundera på vilken information Forssmed och hans kollegor bygger sin politik på.

Vi undrar också om unga kvinnor, åtminstone någon, kommer att bli tillfrågade om varför vi inte skaffar fler barn. Varför inte testa att fråga några unga män också?

Vi bjuder in Forssmed till att ta en fika med oss i styrelsen för att lära sig mer om vårt resonemang! Hoppas att vi ses.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mattias Forsberg: Landsbygden kvävs ännu av centraliseringen

För många småkommuner har sammanslagningarna lett till minskad demokrati. Foto: Helena Landstedt/TT.

Tomma hus, Teslor på gårdsplaner och krypande kommunstyrelser. Landsbygdens problem handlar inte bara om avfolkning – utan om en demokrati som långsamt flyttar bort.

Jag förvånades ofta över att min 40-talistfarsa fortfarande talade om 70-talets kommunsammanslagningar som ett trauma. ”Släpp det”, tänkte jag. Men när jag rotar i kommunens arkiv blir det plötsligt begripligt.

I handlingarna från 50-talets små ”municipalsamhällen” diskuteras skolbyggen, invigningar och infrastruktursatsningar som vi fortfarande lever gott av. Det fanns något att göra politik av. Därför framstår debatten i de små samhällena som oväntat spänstig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 mars, 2026

Gnesta ska lösa vattenbristen – med halv kommunbudget

Kommuner kan behöva investera jättesummor för att fixa sina gamla VA-system – utan de statliga stöd som först satte dem på plats. Foto: Johan Nilsson/TT.

För en månad sedan godkändes uttorkade Gnesta kommuns ansökan om att bygga ett nytt vattenverk. Men staten kommer inte hjälpa till med finansieringen av det allt mer eftersatta VA-nätet, trots att allt fler kommuner håller på att få samma problem.

Sommaren 2018, mitt under gassande värmebölja, upptäcker Gnesta att kommunens grundvattennivåer håller på att bli akut låga. 

– Vattnet avdunstade i värmen samtidigt som folk vattnade och fyllde pooler extra mycket. Vi hade dessutom haft mycket läckor i ledningsnätet, berättar Linda Lundin (S) (bilden), kommunstyrelseordförande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 12 mars, 2026

Iranier i exil: ”De bombar inte Iran – de bombar regimen”

A.A. menar att USA:s president och Israels premiärminister Benjamin Natanyahu står på rätt sida av historien. Foto: Jegor Kirillov.

I Armeniens huvudstad Jerevan lever tusentals iranier som flytt från den islamiska republiken – konstnärer, aktivister och ungdomar. När bomberna nu faller över Iran följer de kriget på avstånd, ofta utan kontakt med sina familjer. Vissa ser attackerna som en tragedi, andra som en chans att störta regimen – men alla bär på samma oro: att deras hemland håller på att förändras för alltid.

Mellan Armenien och Iran finns en kort gräns på 44 kilometer och en enda gränsövergång. Iranier behöver inget visum för att passera den. Därför har omkring 10 000 iranier bosatt sig permanent i Armenien. När situationen i Iran förvärras kan deras antal stiga till omkring 35 000.

Armenien är också hemvist åt omkring 40 000 exilryssar, som flyttade dit efter att Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. För ett land med tre miljoner invånare är det ett märkbart antal, och både den ryska och den iranska närvaron syns tydligt på Jerevans gator.

Båda dessa diasporor – den ryska och den iranska – består till stor del av människor som har flytt från diktatur. Samtidigt har relationerna mellan de två regimerna, den ryska och den iranska, blivit allt närmare under de senaste åren. Efter krigets början i Ukraina inledde de dessutom ett omfattande militärt samarbete.

Vi är tacksamma mot president Donald Trump och den amerikanska armén för det de gör.

Därför fick USA:s och Israels bombningar av Iran många ryssar – däribland mig – att ställa en svår fråga:

Vad skulle vi själva känna om Ryssland bombades? Om våra nära och kära fortfarande bodde där – och man en dag ändå drog fram Putins kropp ur ruinerna?

Jag har inget entydigt svar på den frågan. Därför bestämde jag mig för att prata med iranierna själva. Och med dem som lever nära landet – inte på ett tryggt avstånd.

Bland de ryska emigranter som bor i Armenien finns fotografen Jegor Kirillov, som arbetar med en serie porträtt av iranier i Armenien. Bland hans iranska bekanta i Jerevan valde jag ut några personer att tala med – med olika politiska uppfattningar, både vänster och höger, och med olika planer på att återvända till Iran. Det här är samtal med fyra slumpmässigt valda människor som har en sak gemensamt: deras land bombas.

Toranj

Hon är varken flykting eller emigrant, utan en konstnär som tillbringar ett år i Armenien i olika konstnärsresidensprogram. Inom kort, så snart det blir möjligt, planerar hon att återvända hem och har därför bett att hennes ansikte inte ska visas. Toranj är en pseudonym som hon själv har valt för den här intervjun.

De senaste dagarna har Toranj nästan inte sovit och gråter hela tiden, och det är svårt för henne att prata om allt detta.

Hur har du det just nu?

– Det är en blandad känsla. För det mesta känner jag panik och vet inte vad jag ska göra, eftersom internet i Iran nästan är helt nedstängt. Just nu är det särskilt viktigt för den islamiska republiken att bara nyheter från regimens egna källor sprids. Bara ett litet antal människor har fortfarande tillgång till internet, så jag har ingen direkt kontakt med min familj och mina vänner. Jag kan bara följa Telegramkanaler av de få personer som fortfarande delar videor och berättar vilka platser som har bombats.

Komplext. "Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Men allt är väldigt komplicerat", säger konstnären den iranska Toranj. Foto: Jegor Kirillov.

– Jag känner en vän till en vän som fortfarande har lite tillgång till internet. Ibland lyckas jag skicka ett meddelande till min familj via honom. I morse fick jag genom honom veta att min pappa mår bra. USA gick i går ut med en uppmaning om att två bostadsområden skulle utrymmas – och ett av dem är området där min pappa bor.

– Men det är absurt. De bombar en enorm stad – och varnar bara två områden. Det känns mest som att de gör det för att i efterhand kunna säga att civila har varnats.

Och hur känner du inför bombningarna?

– Menar du kriget? Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Jag hatar Israel och jag hatar Trump. Jag hatar alla dessa män för allt de gör. Men allt är väldigt komplicerat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 11 mars, 2026

Därför är det alltid synd om Jimmie Åkesson

Vid pressträffen i Strängnäs hade Jimmie Åkesson på sig en välstickad kofta. Foto: Christine Olsson/TT.

Har du läst DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson?

På omslaget ser han nästan ut att lipa – ungefär som målningen på det gråtande Hötorgsbarnet som blev viral 2019. Rubrik: ”Myndighetssverige motarbetar oss.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)