Ända sedan klimatoroliga människor började lämna torgen och traska ut i gatan med sina plakat, för att senare hamna i rättssalen, har det väckts en oro bland högertidningarna. Att folk inte längre spelar med i deras spel är ett hot mot det rådande tillståndet. Att sedan ungdomarna i Auroramålet hade fräckheten att välja att stämma staten i stället för att gå med i något av partiernas ungdomsorganisationer blev droppen.
En av de första som gick ut var det oljebolagsfinansierade Timbro, så klart, med den talande titeln ”Klimatpolitiken ska inte avgöras i domstol”. Tidningar som Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Sydsvenskan följde på med näst intill identiska rubriker.
När riksdagsledamöternas försök att stämpla oss som sabotörer inte fungerade i domstol vill nu Max Hjelm på Falu-Kuriren ta ifrån oss rätten att försvara oss rättsligt. Vi skall alltså sitta tysta och ta emot domstolens straff, annars får det inte kallas för civil olydnad. Att försvara sig för att man försökt avhjälpa det katastrofala klimatnödläge vi befinner oss i omformulerar Max Hjelm till den nedvärderande termen ”juridisk aktivism”.
Samhället reagerar på vår olydnad vilket är väntat, gott så. Det är när man med störande aktioner sätter press på systemet som dolda konflikter kommer till ytan och osynliga maktstrukturer blir tydliga.
Låt oss gå tillbaka till källan för att förstå vad konflikten egentligen handlar om. Staffan Samuelsson skriver i Timbroartikeln: ”Aktivisterna sätter streck i debatten, och undviker på så vis också motargument.” Det är intressant, för innan klimataktivismen blommade upp var det nästan ingen debatt alls. Nu är även Timbro engagerade, vilket vi välkomnar.
Han fortsätter med att skriva att rättsprocesserna riskerar att ge ett ”minskat förtroende för den demokratiska processen”. Vi tror inte att demokratin minskar för att rättssystemet sätts i arbete, tvärtom. Däremot blir det tydligt att borgerliga skribenter vill strama åt demokratin till att endast omfatta det parlamentariska systemet, där inte ens ett oberoende rättsväsende ingår. Det är här konflikten ligger.
Med ett politiskt havererat system, som vi skrev om i Flamman den 1 juni, som inte kan hantera vår tids ödesfråga, måste vi arbeta för att bredda demokratin. Vilket förstås blir ett hot mot den etablerade politiska makten.
De risker ledarskribenterna ser med att avpolitisera klimatfrågan genom att dra den i domstol, oavsett vilken sida av skranket vi står, ser vi som en fördel. Klimatfrågan är inte en fråga om vänster och höger. Den är naturvetenskaplig och existentiell till sin grund.
Politikerna vill låsa in klimatfrågan i partipolitiken, där de kan fortsätta förhala, dölja och ljuga om den dödliga situation vi befinner oss i. I domstolarna slipper vi förhoppningsvis lögnerna och struntpratet. Deras uppgift är att sakligt granska situationen. Om miljarder människors liv hotas med utplåning så är det ett folkrättsbrott oavsett hur mycket räntan går upp. Kan man med en spade i ett torvbrott minska översvämningarna i Spanien så skall man frikännas. Alla bör vara lika inför lagen, och även staten och politikernas brott ska kunna granskas.
Sedan länge erkänner tingsrätterna i Sverige att vi har ett klimatnödläge, något Sveriges regering har undvikit. Internationellt fastslog Europadomstolen att Schweiz kränkt de mänskliga rättigheterna genom att inte nå sina utsläppsmål. I dagarna blev ännu en klimataktivist frikänd med hänvisning till nödläget. Vi hittar nya vägar för att rädda allt som är värt att leva för, oavsett hur högröda några politiska skribenter blir.
Om några veckor fortsätter kampen i Jönköpings tingsrätt. Den finska fossiljätten Neova står mot ett tjugotal miljöförsvarare. Då avgörs om vi avstyrde ett brott mot mänskligheten genom att återskapa dagbrottet till en levande mosse. Det tar inte slut där. Nästa år får vi se om det var rätt att bygga ett naturreservat på det projekterade torvbrottet på Grimsås mosse.
Vi fortsätter göra jobbet, spadtag för spadtag och till Neova vill vi bara säga en sak: Vi ses i rätten! Det enda vi hoppas på är en saklig bedömning, något vi aldrig kan få från partipolitiken eller storföretagen.
