Med nygrävda diken ska Grimsås mosse torrläggas och den åtråvärda torven brytas. Men för många är dikena som öppna sår. Här står nästan hela lokalsamhället på klimataktivisternas sida, när de i helgen började gräva igen de förhatliga dikena.
– Det här är en våldtäkt på naturen! säger Helen Wahlgren, talesperson för aktionsgruppen Återställ våtmarker, och pekar på de långa spikraka dikena genom Grimsås mosse, precis på Smålandsgränsen i västgötska Tranemo kommun, och som en grupp från organisationen på fredagsmorgonen började skotta igen med spade och grep.
På den två kvadratkilometer stora mossen, lika stor som Grimsås tätort och granne med centrum, har finländska halvstatliga Neova börjat återuppta den torvbrytning som blev olönsam efter andra världskrigets slut. Men tillståndet har överklagats och vandrade vid den här artikelns publicering ännu långsamt uppåt i rättsapparaten.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det finns gott om miljöargument mot brytningen. Bara att torrlägga våtmarker i Sverige orsakar varje år större utsläpp än hela den svenska personbilstrafiken gör, enligt Naturvårdsverket. Eldar man sedan upp torven frigörs förstås ytterligare koldioxid.
Det är också anledningen till att flera länder – däribland Finland – velat fasa ut torveldning, varvid Neovas torvtäkter har sjunkit i värde. Men så invaderade Ryssland Ukraina, och gränsen stängdes för rysk gas och ved. Finland stod inför en energikris och plötsligt ökade efterfrågan på torv igen.
Men torven används också som jordförbättring och är mycket viktig för dagens jordbruk.
”Alla grönsaker du köper börjar sitt liv i torv”, skriver branschorganisationen Svensk torv på sin hemsida.
– 95 procent av allt växthusodlingssubstrat är torv i världens växthus. Man kan vara emot det men då har vi inget på tallriken. Så enkelt är det, säger Sabine Jordan, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
Så enkelt är det inte alls, enligt Helen Wahlgren (bilden).
– Den här marken är helt steril, säger hon, och pekar ner i gyttjan på mossen.
– När man dikar ur finns det inga näringsämnen kvar. Man får tillföra dem i efterhand.
Sabine Jordan menar dock att aktivisterna är för fundamentalistiska.
– Ja, det tror jag nästan. Det är väldigt få som tänker efter när de köper tomater på Ica att, aha, den här har vuxit på torven, säger hon. Dessutom riskerar fosfor och metaller att läcka ut när aktivisterna lägger igen dikena, påpekar Sabine Jordan.
Lior Tell Stefansson från Återställ våtmarker vill vända på resonemanget.
– Vi vet ju redan nu att om vi fortsätter släppa ut [koldioxid] så kommer det att bli brist på livsmedel. Förra sommaren så gick livsmedelsproduktionen ned med cirka 40 procent på grund av torkan och därefter den extrema nederbörden under en kort tid. Fortsätter vi att släppa ut så kommer det att bli matbrist, det vet vi, säger han.
Lior Tell Stefansson är en av det omkring 20-tal aktivister som den här Kristi himmelsfärdhelgen alltså bokstavligt börjat återställa våtmarken. Organisationen har slutat med vägblockader och skiftat fokus från symboliska aktioner framför pressens kameror som att kuppa in sig i Allsång på Skansen. Den här gången går man från ord till handling. Mossen i Grimsås ska återställas, om de så måste göra det själva.
Men i Grimsås finns inga ilskna motorvägsbilister som rasar mot fastklistrade aktivister. Tvärtom. Så gott som hela samhället är på aktivisternas sida.
– Flera ortsbor har varit här med gåvor, med mat och dryck i flera omgångar, säger Helen Wahlgren på söndagskvällen, när aktionen pågått några dagar.
– I dag har vi haft en stor träff med ortsbor på bygdegården. De har suttit i smågrupper och samtalat om hur vi kan rädda mossen. Det var allt från tantligan som skulle ordna sittstrejk utanför länsstyrelsen, fortsatta protester i högre instans och på EU-nivå, eller att de skulle gå ut i demonstrationer, säger Helen Wahlgren.
Jesper Rydin från Grimsås samhällsförening berättar om hur föreningen ordnade en namninsamling mot torvbrytningen genom att bara lägga ut listorna på olika allmänna platser.
– Vi fick ihop 700 underskrifter på ett par dagar, säger han.
Men hur många bor det egentligen i Grimsås?
– 700, säger Jesper Rydin och skrattar.
– Jag tycker det finns så många mossar. Varför måste de ta just den? säger Gun-Britt Lundgren (bilden), som bott i Grimsås i över 50 år, och berättar under en paus när hon är ute och rastar hunden om hur hon brukade vara ute och åka skidor över mossen på vintrarna förr i tiden.
Hon är själv inte med i aktionen, men det är däremot många andra pensionärer, som Hans Molin från Alingsås, som är på väg ut för att skyffla igen dikena.
– Jag tycker att det är viktigt för klimatet. Det finns ju bred förståelse för att man måste bevara så mycket torv som möjligt. Att dessutom bryta torv och elda upp är ännu värre.
– Grimsås mosse är inte viktigare än några andra, men här är det ju någonting på gång, som håller på att förstöra hela mossen.
Fast mossen i Grimsås är faktiskt viktigare än många andra, säger Jesper Rydin från Grimsås samhällsförening.
– Vattnet därifrån mossen rinner ju ut i våra grundvattentäkter exempelvis, som vi är väldigt oroliga för. Och sedan är det unikt att mossen är belägen så pass nära samhället. Det finns ju ingen täkt som har blivit beviljad så nära ett samhälle. Så det är jäkligt många människor som är berörda av detta, säger han.
– Vad händer med damm? Vad händer med buller? Vad händer med transporter? Vi har ju ett generationsskifte i samhället nu med en massa 40-talister som kanske ska sälja sina kåkar, och då förstår du ju själv hur prisbilden på bostäder ser ut, fortsätter Jesper Rydin, som själv bor på en gård som ”gränsar till mosskanten”, som han uttrycker det.
Lika nära inpå mosskanten ligger Grimsås stora arbetsgivare, företaget Nexans, där Jesper Rydin arbetar. Under långhelgen ligger fabriksområdet tomt och tyst, men företagsledningen har i andra sammanhang hårt kritiserat planerna på torvbrytning. På Nexans tillverkas kablar, varav en del med hög precision, och att få en massa damm som närmaste granne skulle förorena luften och därmed äventyra verksamheten, enligt företagsledningen.
Det finns ju bred förståelse för att man måste bevara så mycket torv som möjligt.
Även ute på mossen ligger verksamheten – åtminstone torvbrytningen – nere, men då främst för att storspoven och flera andra fåglar just nu häckar där, så Neova har tvingats ta paus. Men det är inte bara storspov, bofink, gök och lövsångare som hörs i luften – två polisdrönare surrar ilsket runt aktivisterna och blir ibland riktigt närgångna. Vid mossen varnar Neovas egna skyltar att ”obehöriga äga ej tillträde”. Två polispatruller, som Neova kallat dit, kör sakta fram och tillbaka genom det lilla samhället, och stannar ofta långa stunder för att spana på aktivisterna och allmänt markera sin närvaro. Situationen känns kuslig och hotfull.
Ingen på polismyndigheten kunde under helgen svara på närmare frågor, men off the record hörs det hur polisen frågar sig vad för brott aktivisterna egentligen skulle misstänkas för. Egenmäktigt förfarande kanske, men det är en lagöverträdelse som förmodligen kommer att hamna en bra bit ned i utredningshögarna, medger polisen.
På Neovas svenska bolag är stämningen däremot både fientlig och misstänksam. Ingen vill svara på några frågor från media innan de haft möjlighet att kontrollera att den som ringer upp verkligen är journalist och arbetar där hen påstår sig arbeta, för det är så många som bluffar, uppger de företrädare för Neova AB som Flamman pratat med.
Ahti Martikainen, talesperson för hela Neovakoncernen, intar däremot en mer försonlig ton.
– Vi har informerat de lokala myndigheterna och all personal. Men Sverige är ett fritt land, och så länge alla är säkra är de människorna fria att agera, säger han.
Aktivisterna i Återställ våtmarker har dock ingenting emot att gripas och åtalas, om det skulle komma till det.
– Vi vill ju att den här frågan ska lyftas. Då är en domstol ett av medlen man kan använda, säger Lior Tell Stefansson.
Men redan på söndagskvällen hade aktivisternas igenläggning av dikena gett resultat – ute på mossen.
– Vi har sett att det gör en enorm skillnad, berättar Helen Wahlgren.
– Bara på de här korta dagarna ser vi att bakom en sådan här ”plugg” finns det nästan inget vatten. Framför den hade det stigit upp mot 30–40 centimeter. Det innebär att markerna är återvätade.
