När Frida Kahlo var bortbjuden och blev trött av tequila hade hon för vana att leta upp närmsta badrum. Fanns det ett badkar lade hon sig i det.
I ateljéhuset i Mexiko City hade hon ett eget kar, och i det badade författaren Jennifer Clement på 60-talet tillsammans med Diego Riveras barnbarn. Ateljéhuset var hennes andra hem, och badkar fanns det lite varstans i stan. Även på tjejtoan i skolan. Grönkaklat! Där låg hon och rökte marijuana och kysstes med sin första pojkvän. Som i en ärtgrön båt. Sedan stack hon till New York.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Löftet om en fest är Jennifer Clements självbiografi om uppväxten i Mexiko City och ungdomsåren i New York på 80-talet. Allt är precis så storslaget som man drömmer om och lite till. Jean-Michel Basquiat markerar revir medelst färg över flickvännen Suzanne Mallouks hela lägenhet. Mario Vargas Llosa slår Gabriel García Márquez på käften. Sid Vicious från Sex Pistols dödar Nancy Spungen på Chelsea hotel.
Jennifer själv bor granne med Klaus Nomi och festar med Jeff Koons, Andy Warhol och Whitney Houston. Läser poesi hos Keith Haring. Serverar martinis till punkdrottningen Colette på Max’s Kansas City. (Tips för hedonism: bildgoogla konstnären Colette Lumières verk Living environment.) Etiketten i Downtown: man delar alltid med sig av droger, cigaretter och läppstift.
Soundtracket är förstås Stevie Wonders ”Songs in the key of life” och vid slutfesten på Studio 54 delar servitörerna, enbart iklädda Calvin Klein-kalsonger, ut gratis kokain i svarta filmburkar. Och på en vägg i Lower East Side skriver Basquiat (som kallas för Samo), ett par år innan han dör av en överdos: ”DESSA INSTITUTIONER HAR STÖRST POLITISKT INFLYTANDE: A. TEVE B. KYRKAN C. SAMO D. Mc DONALDS.”
Clement, utöver författare och före detta ordförande i internationella PEN, har tidigare skrivit både om Mexiko och New York i böcker som En bön för de stulna, Gun love och Basquiats änka. Det politiska engagemanget kantar författarskapet, så även denna självbiografi: som hon visar kom löftet om festen också med misogyni, rasism och, till följd av aids, eskalerande homofobi.
Men boken saknar formmässig och språklig täthet. Trots alla röjiga detaljer är den egendomligt distanserad och faktatung. Upplägget med korta och övertydligt rubriksatta episoder, vars innehållsförteckning löper över hela fyra sidor, blir anekdotiskt och hattigt. Kändisarna – som läsaren förväntas känna till – stannar vid namn. Niclas Hvals översättning är toppen, men vad hjälper det när texten mest känns som ett – okej, ovanligt rafflande – Sommar i P1 korsat med Patti Smiths (lika hopplöst anekdotiska) Just kids?
Bäst är Clement när hon lämnar det anekdotiska. Som i beskrivningen när hon efter åren i New York återvänder till Mexiko för att ”äta bröllopstårta, skaffa två barn och ha ett kort äktenskap” (i den ordningen). Efter skilsmässan gick klänningen i arv till två väninnor, och följande fras i bokens final går ju bara inte att motstå: ”Vi delade den som om vi befann oss i en av bröderna Grimms sagor som hette ’Tre brudar och en klänning’.”
