När krigstrummorna åter börjar ljuda mellan USA och Ryssland väljer den svenska regeringen att utan debatt knyta Sverige ännu närmare Nato, trots att endast Folkpartiet öppet deklarerar att målet är ett fullständigt medlemskap i den USA-styrda och kärnvapenbestyckade militära alliansen.
Försvarsminister Karin Enström (M) berättade i veckan att ett så kallat värdlandsavtal ska godkännas med Nato i veckan. Natos snabbinsatsstyrka Nato Response Force (NRF) ska få tillträde till svenskt territorium. Det är ingen liten sak men det tas ”i bred enighet över blockgränsen” utan att debatteras öppet innan beslut.
Efter att under hela sin regeringstid ha underfinansierat det svenska försvaret kan nu regeringen dra slutsatsen av sin egen politik. Sverige klarar inte av att försvara sig självt. Nato behövs.
Högern har länge velat ha in Sverige i militäralliansen. Men Sverige var ett lite speciellt land. Det gick inte att öppet ansluta till Nato utan stora protester från en motvillig befolkning. Traditionen av neutralitet och alliansfrihet har varit för stark, kärnvapenmotståndet för hårt och opinionsundersökningarna har vittnat om detta. Lösningen har blivit att smyga in Sverige i Nato utan att någon märker det. Pierre Schori är socialdemokratins tyngste internationelle spelare och självskriven som utrikesminister i en eventuell framtida Löfven-regering om förnuftet fick råda. Det kommer det med all säkerhet inte att få. Han skriver klokt om smyganslutningen till Nato på Aftonbladet Kultur den 27 augusti. Där pekar han också på hur de svenska internationella insatserna hela tiden blir färre i FN:s regi medan de ökar markant i Natos regi. Det är en sorg att han inte har den socialdemokratiska ledningens öra i de här frågorna.
”Sverige ska vara militärt alliansfritt men vi är beredda att ha ett djupare samarbete i Norden, ett svensk-finskt samarbete och med Nato. Det är viktigt att vi har samma relation till Nato som Finland och det här avtalet sluts parallellt med Finland”, säger Peter Hultkvist (S) till Svenska Dagbladet. Han ser inga problem alls med ett avtal som ger Nato rätt att öva på svensk mark i såväl krissituationer som i krig.
Redan hörs röster som utmålar Nato-motståndare för nyttiga idioter för Ryssland. Folkpartiet säger angående miljöpartisten Peter Rådbergs kloka skepsis att han ”vet kanske inte det, men han gör svensk säkerhet en otjänst. Sverige har en nationell handlingsfrihet att närma oss Nato om vi vill”.
Vad har då Rådberg sagt för att bli stämplad som en säkerhetsrisk av Widman?
Bara det självklara. ”Ett närmande till Nato skulle öka konfliktytan mellan Nato och Ryssland samt öka spänningarna i Östersjön. Det är ett steg i fel riktning”. Debattklimatet hårdnar betydligt i Ukrainakrigets skugga.
Bevisbördan borde istället ligga hos Natoförespråkarna. Den så bejublade Libyeninsatsen, som Sverige med Vänsterpartiets aktiva stöd deltog i, har lämnat landet i fullständigt kaos. Vad kriget mot Irak ledde till läser vi nu varje dag i tidningarna — inbördeskrig och kaos. Afghanistan är idag en minst lika osäker och instabil plats som när kriget inleddes. Krigsäventyren, som även om de har haft lite olika allianser bakom sig alla har varit beroende av USA och Nato, har inte bara lett till katastrofer i de länder de bedrivits, de har också blivit vansinnigt dyra och dränerat försvaret på enorma resurser. Därför är vår krisberedskap sämre för naturkatastrofer och krig i Sverige än den är för att snabbt ställa upp stridsflyg till Nato-konflikter.
En ny utrikespolitik, inriktad på fred, långsiktigt stöd till demokratiutveckling och på en självständig röst i utrikespolitiken behövs omedelbart. Kombinerat med en satsning på ett svenskt försvar för att klara av krissituationer i landet och försvar av Sveriges gränser kan det hålla Sverige utanför Nato. Tyvärr går tåget nu i expressfart i motsatt riktning.
