Att peka ut en intern fiende gör det möjligt för en ifrågasatt ledare att utmåla sina motståndare som subversiva upprorsmakare i utländska makters sold. Men det är också effektivt att utse en extern fiende och låtsas reagera på dess hot: genom att framställa sig som garanten för nationens intressen stärker man bara sin position. Enligt västmakterna är detta förklaringen till att Vladimir Putin förstärkt repressionen mot oppositionen samtidigt som han krävt säkerhetsgarantier från USA i fråga om Ukraina som han visste inte skulle ges. Men om man letar efter en president som är i behov av en militär seger för att vända sina dåliga opinionssiffror är Joe Biden en minst lika god kandidat som Putin.
Den amerikanska pressen, vars analyser också genomsyrar den franska, förklarar att ”ett demokratiskt Ukraina skulle utgöra ett strategiskt hot mot den repressiva stat som Putin har byggt upp. Den skulle kunna uppmuntra de krafter som vill demokratisera Ryssland”.(1) Men vem tror på allvar att Kreml kommer att skrämmas av att frihetens vind börjar blåsa från ett land som är så fattigt och korrumperat som Ukraina, där två av oppositionens främsta ledare är utsatta för juridiska trakasserier? Och det var knappast Ukrainas omhuldande av civila rättigheter som övertygade Turkiet om att ge landet sitt militära stöd.
Stora ord om den hotade demokratin, militär upptrappning, en svällande amerikansk försvarsbudget(2) – ingenting är mer effektivt för att ena republikanerna och demokraterna, som annars är så oense att de leker uppror eller inbördeskrig. ”För att försvara freden i utlandet måste president Biden skapa lite fred här hemma”, menar till och med Wall Street Journal. ”Motståndet mot Ryssland förenar de progressiva senatorerna och de konservativa”(3). En konflikt med Ryssland kommer alltså att dämpa de hatiska politiska stämningarna i USA något.
Donald Trumps nyckfulla regeringsperiod, hans två riksrättsprocesser i kongressen, nyhetsankan Russiagate, stormningen av Kapitolium och anklagelserna om röstfusk har underminerat USA:s anspråk på att utgöra en demokratisk förebild för resten av världen. När Francis Fukuyama nyligen erkände att hans förutsägelse om ”historiens slut” kommit på skam framhöll han ”två nyckelfaktorer [som han] underskattade”. En av dem var just ”möjligheten att de utvecklade demokratierna skulle kunna falla sönder politiskt”(4). Den interna splittringen i USA skadar västerlandets avskräckningsförmåga.
Men några månader efter västerlandets debacle i Afghanistan, som avslutades utan att européerna som följt med på korståget ens tillfrågades om hur det skulle ske, följt av skymfen mot Frankrike i Stilla havsregionen, kan USA behöva krisen i Ukraina för att läxa upp sina allierade och skapa rättning i leden i Europa.
Serge Halimi är chefredaktör på Le Monde diplomatique där texten tidigare är publicerad.
Översättning: Jonas Elvander
Fotnoter
The Wall Street Journal, New York, 21 januari 2022.
Den 15 december 2021 antog senaten med 88 röster mot 11 en militärbudget värd 768 miljarder dollar. Det var 25 miljarder mer än vad Pentagon hade bett om.
Walter Russell Mead, ”How to halt Putin’s Ukraine push”, The Wall Street Journal, 18 januari 2022.
Francis Fukuyama, The New York Times, 9 januari 2022.