Grekland har blivit djupt konservativt.

Även om det inom det politiska medvetandet finns en abstrakt förståelse för begrepp som ”gemensamt” lyser kollektivismen med sin frånvaro i praktik och beteende. Folket har av det politiska etablissemanget utbildats att se sig själva som kunder, snarare än att gemensamt anstränga sig för någonting bättre.

Ny Demokratis senaste mandatperiod har kantats av en illa hanterad pandemi, ökade sociala orättvisor och en fruktansvärd tågolycka i Tempi, där över 50 människor miste livet. Dessutom har premiärminister Kyriakos Mitsotakis fört landet i en alltmer auktoritär riktning och högerregeringen har avslöjats med att avlyssna såväl oppositionspolitiker som kritiska journalister.

Trots detta röstade 40 procent för att behålla högerregeringen vid makten. Det är som om det grekiska folket lider av Stockholmssyndromet. I en valrörelse som dominerats av populistisk politik, förvrängda verklighetsbilder och halvsanningar har högermajoriteten lyckats forma opinionen efter förställda behov. Egenintresset är det förhärskande. Väljarnas beteende påminner om Henrik Ibsens pjäs En folkefiende: Det spelar ingen roll huruvida man står inför ett verkligt hot – så länge folket inte kortsiktigt gynnas av politiska motåtgärder kommer partierna som säljer dem att röstas ned.

Valresultatet är knappast någon tillfällighet. Efter Syrizas nederlag 2019, där man tog runt 31 procent av rösterna, har ledaren Alexis Tsipras metodiskt förvandlat Syriza till ett etablissemangsparti. Tsipras bytte strategi och började appellera till hela det grekiska samhället med en bred politik som mest påminde om det socialdemokratiska gamla regeringspartiet Pasok. De mer radikala vänsterinslagen, liksom den kollektivistiska ansatsen från partiets födelse, fick stå åt sidan när Syriza gick från att vilja förändra samhället till att endast vara en passiv återspegling av det. Det var ett ödesdigert misstag. Partiets valresultat på 20 procent visar att väljarna inte är intresserade av en socialdemokratisk pastisch. Syrizas väljare består dessutom i huvudsak av personer som ideologiskt står längre till vänster än partiledningen.

Upprinnelsen till valet har också varit ovanligt svår för Alexis Tsipras parti. I långa stunder behandlades Syriza, snarare än Ny Demokrati, som regeringsparti och avkrävdes svar för politiska åtaganden man misslyckades med i regeringsställning 2015–2019. Den omfattande spridningen av fejknyheter i etablerade medier har också skadat partiet. Dessutom ställde samtliga andra partier – från höger till vänster – in siktet på just Tsipras. Mest anmärkningsvärt var kommunistpartiets generalsekreterare Dimitris Koutsoubas uttalande om att ”Syriza var den värsta regeringen sedan juntan”. De första eftervalskommentarerna från övriga partiers företrädare skvallrar om att glädjen över Syrizas nederlag överväger rädslan för Ny Demokratis seger.

Ny Demokratis  partiledare Mitsotakis förklarade omedelbart efter valresultatets tillkännagivande att han inte avser bilda samarbetsregering med något av de andra partierna, utan i stället vill få till stånd en egen majoritetsregering. Med sina 146 mandat av parlamentets totalt 300 har Ny Demokrati goda chanser till egen majoritet efter den andra valomgången. Adonis Georgiadis, en framträdande ND-politiker med sina rötter i extremhögern, visade ännu större fräckhet när han deklarerade att partiet siktar på att samla 180 mandat, vilket skulle ge dem möjlighet att göra ändringar i landets konstitution.

I Grekland är extremhögern utspridd i många små partier, även om den numera även återfinns inom regeringspartiet Ny Demokrati. Till nästa val krävs en samlad politisk vänster. Syriza har nu en stor utmaning framför sig med att hantera förlusten utan att internt brytas isär och falla samman. Syriza är trots nederlaget fortfarande det största vänsterpartiet i Europa. Det grekiska samhället har trots över femton år av våldsam ekonomisk kris ännu inte blivit det samhälle som alternativhögern drömmer om.