Västerländska människor i allmänhet – män i synnerhet – blir allt ensammare. Samhället är inte längre byggt enbart för par, det finns nästan oändliga möjligheter att leva socialt isolerat och ändå ta del av omvärlden: Vi handlar livsmedel med hemleverans, betalar räkningar via nätbanken beställer foodora i stället för att äta på restaurang och jobbar allt oftare hemifrån. Nätet är dessutom fullt av proxy-vänner: på sociala medier, onlinespel eller elektroniska anslagstavlor. Sådana relationer kan vara viktiga men de är ingen ersättning för fysisk vänskap och de lär oss inte hur människor vill bli behandlade i den köttsliga verkligheten.

Förra sommaren dog min man. Om man inte har varit i den situationen så tror jag att det är svårt att föreställa sig chocken av ensamhet – den kommer så plötsligt. Över en natt går man från att alltid vara två, till att alltid vara själv, alla delade sysslor blir ens egna och det som tidigare varit småprat stannar i huvudet, utan utlopp. Det är när den man älskar mest i hela världen dör som man inser hur viktiga alla andra man älskar är. Familj och vänner blir som genom ett trollslag det enda som står mellan dig och avgrunden.

Viktor Johansson skriver att män har män lämnats ”med datorspel, gymkort och det enkla nöjet att näthata”. Men vem är det som har lämnat dem ensamma?

Strejta män i min närhet vittnar om att det är svårt att bygga vänskap män emellan. Ofta fastnar det i just gemensamma intressen (gym, tv-spel) eller ytligt snack om vardagen. Kärleksrelationer blir då den enda ventilen för känslor, sårbarhet och det djup som finns inom oss alla.

Parallellt med den västerländska ensamheten har fenomen som incels fått fäste. Även incel-männen upplever att de har blivit lämnade. På nätanslagstavlor och i sociala medier konceptualiserar de en sexuell utbytesekonomi där just de missgynnas, av feminismen, av utseendeideal, av kvinnlig vänskap, helt enkelt av den andre. Samtidigt ser de sitt eget värde i den ekonomin som antingen oföränderlig (”för ful”), eller något som kan levlas upp med gymkort eller högre status. Och visst, relationer i en kapitalistisk verklighet kan ha andra förtecken än ren kärlek eller barnlängtan, men även på savannen kan man ju tänka sig att grottmannen som kunde föra ett samtal eller uppleva empati fick ligga mer.

Att vara sexuellt inaktiv under en längre tid mot sin vilja är sorgligt. Sex, närhet och kärlek är mänskliga behov, och att leva utan dessa kan leda till stort lidande. I begynnelsen var det detta som definierade att vara involuntärt celibat, en incel. När en kanadensisk kvinna känd som ”Alana” på 90-talet startade ”Alana’s involuntary celibacy project”, så var det för att diskutera med andra hur det var att leva utan sex mot sin vilja. Vid millennieskiftet hade hennes liv förändrats, och hon gav bort sajten till en för henne främmande person. När BBC talade med henne 2018, kände hon inte igen sin skapelse längre. Sajten som hon byggt för att diskutera ensamhet i en trygg miljö, hade förvandlats till en kanal för kvinnohat. “Ordet [incel] brukade betyda vem som helst av vilket kön som helst som inte hade haft sex alls, eller inte haft sex under en lång tid. Men vi kan inte använda det så nu.”

Anledningen är att incel blivit en rörelse för män som skyller sina problem på att de är oknullade, och målar upp en mytologi om vad kvinnor vill ha, och varför just de väljs bort.

I manosfären trängs de med mansrättsaktivister och pickup artists i en kultur som blir allt mer världsfrånvänd. Tragiskt i sig, men delar av incel-rörelsen har radikaliserats ytterligare, och sedan ett tiotal år tillbaka har flera mord utförts av självidentifierade incels. Det fanns självklart mord med misogyna motiv före incel-rörelsen, men när Elliot Rodger 2014 dödade 6 personer, och skadade 14 andra med hjälp av bil, kniv och pistol, blev han i internets mörkaste hörn hyllad som hjälte, och efteråt har liknande dåd skett med en viss regelbundenhet i Nordamerika. Även den 18-åring som mördade två lärarinnor på Malmö Latin sommaren 2022 räknade sig till rörelsen av våldsamma incels. När vi skriver om incels, är det ofta deras egna beskrivningar om sig själva som står i centrum och fokuset ligger på det uteblivna sexet. Jag undrar om det är rätt ände.

Det är vänskap som gör oss redo för romantiska relationer. Vi har vanligtvis vänner innan vi har förhållanden, och vi lär oss genom vänskap vad andra människor uppskattar eller irriterar sig på, en förutsättning för att klara av att ha ett kärleksförhållande. Det är även i stort genom vänner vi fortfarande finner våra kärleksrelationer. I en amerikansk Pew-undersökning från 2020 svarade 32 procent av vuxna i kärleksförhållanden att de träffats genom vänner, jämfört med 12 procent genom appar.

Min man led av kroniska smärtor långt innan han gick bort och i och med pandemin blev jag celibat. Sedan han dog har jag känt mig redo för sex igen men inte haft tillfälle eller mod. Jag lever ofrivilligt utan kroppslig intimitet, på pappret en incel. Men jag tror och hoppas att det finns sex och romantisk kärlek för mig i framtiden. Vänner runt mig uppmuntrar mig och tar med mig ut på lokal. Det gör att jag kan tänka mig en annan existens än den som pågår under sorgeprocessen.

Strejta män i min närhet vittnar om att det är svårt att bygga vänskap män emellan. Kärleksrelationer blir då den enda ventilen för känslor, sårbarhet och det djup som finns inom oss alla.

Att bli kvarlämnad när andra bildar vänskapsrelationer är att utestängas från världen. Det är en bitterhet som gör en mottaglig för den typ av pseudovetenskap som sprids i manosfären. Bilden av den sexuellt förnekade mannen som hämnas genom att bli en misogyn misantrop som äter ohemula mängder rått kött och tyr sig till galna poddguruer är uppseendeväckande nog att fylla spalter i tidningarna. Men incels är en rätt disparat grupp och långt ifrån alla dyrkar massmördare. Vad de däremot ofta har gemensamt är, enligt studier, att de i högre grad än andra i samma ålder saknar examen, att de oftare är arbetslösa, och i många fall lever kvar med sina föräldrar i vuxen ålder. Detta eliminerar ytterligare kontaktytor där folk ofta träffar både vänner och partner. Det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget. Men klart är att incels ofta lever utanför samhället på fler sätt än själva avsaknaden av sex och att utvecklingen börjar i tidig ålder.

Ben Zand, som gjort dokumentären The Secret world of incels untold (november 2022) beskriver för iNews en av männen han träffat, Derek, så här: ”Han kände sig aldrig som en del av mainstream-samhället och kände alltid att det var något inneboende fel på honom”. Derek berättar för honom att han saknat vänner, varit mobbad i skolan och att han som vuxen varit arbetslös. Han har känt sig som att han betraktar livet från utsidan. En annan av de intervjuade, James, säger i dokumentären att han är en ”kysslös, handhållningslös, kramlös oskuld” och att hans incelskap är sprunget ur att han aldrig känt sig god nog att förtjäna ett förhållande. Grunden till hans och många andra incelskap är en otrygg och ensam barndom. Det är en sorg som vi måste våga se och ta itu med, även om personen ifråga börjat bygga destruktiva teorier som förklaring.

I Viktor Johanssons text förklaras aldrig hur kvinnlig vänskap förstörde hans relation. Han skriver på ett ställe att de ”känslomässiga banden” vuxit sig ”så starka att inga andra relationer fick plats” och på ett annat att relationen man och kvinna emellan aldrig kan bli lika starka som de mellan kvinnor. Men när en relation tar slut är det sällan på grund av utomstående personer. Konceptet kvinnlig vänskap startade långt innan 2012 och män har blivit dumpade i alla tider, men kanske oftare sedan i och med att kvinnor blev myndiga, lönearbete delat och så vidare. Ändå landar Johansson i att andra kvinnor är problemet för hans kärleksliv.

Tänk om andra kvinnor i stället existerade som potentiella vänner även för (textens) Viktor? Vänner med andra subjektspositioner hjälper oss att vrida problem och se dem från andra håll. Sedan jag förlorade min man har personer i min närhet kontaktat mig och berättat om sina egna erfarenheter av förlust och hur deras väg vidare såg ut. Deras historier blir ett hopp om en bättre framtid.

Så hur lär vi män att bli bättre vänner? Vad kan vi göra för att bryta manlig isolering? Behöver vi fritidsgårdar för ensamma män? En mer positiv mansrörelse? Jag påstår mig inte ha svaret men jag tror att fokus på sex och romantiska relationer leder fel. Man måste krypa innan man kan gå.

Det finns inget modeord för att som vuxen finna sig utelämnad från den samhälleliga gemenskapen. Men det är i den myllan bisarra fadersgestalter som Jordan Peterson gror. De vänder sig till de ensamma männen, bekräftar det de känner: Att den moderna världen har vänt kvinnorna mot dem, att deras kantighet är genuin manlighet, att lilahåriga genusvetare har bestämt att den manligheten inte får finnas. Det är budskap som aldrig skulle gå att nå fram med om det inte riktade sig till en publik som saknar både kvinnor och män i sin omedelbara närhet. Vänskap har en normaliserande effekt. Det är vänner vi provtänker med och mäter oss mot. Vänner lugnar oroliga tankar och säger åt oss när vi agerar destruktivt. I ensamheten blir skuggor verkliga, tankekedjor oändliga och den inre monologen ohämmad.

I Sverige har män blivit allt mindre ensamma – enligt SCB har antalet män utan nära vän sjunkit från 32 procent 1980 till 16,5 procent 2017. Men männen är fortfarande ungefär dubbelt så ensamma som kvinnorna. I USA där jag bor är män däremot ensammare än någonsin. För 30 år sedan hade 55 procent av männen fler än sex vänner, mot 27 procent i dag. 15 procent av de amerikanska männen sade sig inte ha några vänner alls, en femdubbling sedan 1990.

Så hur lär vi män att bli bättre vänner? Vad kan vi göra för att bryta manlig isolering?

Incels är en extremversion men de pekar också mot ett större problem med en maskulin kultur som både räds och söker intimitet. Viktor Johansson ägnar i sin krönika stora mängder text till att beskriva hur fantastisk kvinnlig vänskap är, men han frågar sig aldrig hur han kan bygga sådan vänskap själv. I stället hoppas han mot slutet på att kvinnans biologiska klocka ska säga sitt, och att hon då, antar jag, ska nöja sig? Det känns som att planera sin egen skilsmässa innan man ens träffar en partner. Att vara älskad och behövd är inte en statisk position någonstans i livet.

Problemet med att lägga alla sina ägg i samma korg, när det gäller intimitet, närhet och kärlek är att den korgen inte är evig. En partner kan sluta älska dig, hen kan bli sjuk eller skadad, till och med dö. I änkegrupperna på nätet ser jag män bli hemlösa för att de saknar stöd och inte klarar av att ta hand om sig själva eller ekonomin i kölvattnet efter den förlorade kärleken. Jag minns den första tiden som ett töcken nu några månader senare. Utanför mig själv, samlades det in pengar, planerades resor, smiddes planer om hur jag skulle tas om hand. Jag kände mig helt ensam under den tiden, men sanningen är att det var vänner och familj som såg till att jag kom igenom den, praktiskt och känslomässigt.

I diskussionen om incels påpekas ofta (med rätta) att män inte har rätt till kvinnor. Män har inte rätt till vänner heller. Samtidigt måste vi erkänna att ofrivilligt isolerade män är en samhällelig krutdurk, ett problem som vi måste våga identifiera och arbeta mot en lösning. Vänskap är inte något som sätter piff på tillvaron, utan en bärande vägg i våra liv. Män förtjänar det såväl som kvinnor.