Sedan en månad tillbaka bär Gilad Erdan, Israels ambassadör till FN, en gul davidsstjärna på kavajslaget. Men i stället för texten ”Jude”, som fanns på den förlaga som Europas judar tvingades bära under Förintelsen, står det ”Never again” på Erdans stjärna. ”Vissa medlemsstater har inte lärt sig något under de senaste 80 åren”, sade han inför FN:s säkerhetsråd den 30 oktober, samtidigt som han fäste märket på kavajen. ”Vissa av er har glömt varför denna organisation skapades. Därför kommer jag att påminna er. Från och med i dag, varje gång ni ser på mig, kommer ni att minnas vad det innebär att förbli tyst i mötet med ondskan. […] Från och med i dag kommer jag och mina kollegor att bära gula stjärnor.”

De historiska parallellerna har haglat sedan den 7 oktober, när Hamas bröt sig igenom de stängsel och militära posteringar som omringar Gaza och urskillningslöst gav sig på israeliska civila. Dagarna efter attacken försökte många israeler sätta ord på upplevelsen av chock och utsatthet genom att dra historiska paralleller till det oväntade japanska angreppet på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor 1941, eller al-Qaidas terrorattacker mot civila mål i New York den 11 september 2001. Men kreativiteten avtog snabbt. Sedan en tid tillbaka är parallellerna med europeisk antisemitism, pogromer och Förintelsen helt dominerande.

Den ”judiska statens” företrädare framställer sig konsekvent som det judiska folkets företrädare

I Erdans fall har liknelsen blivit ett likställande. Han hänvisar systematiskt till Hamas som nazister och har sagt att det inte finns någon skillnad mellan Auschwitz och attacken den 7 oktober. ”Hamas söker ingen lösning på konflikten. De är inte intresserade av dialog”, har Erdan slagit fast. ”Den enda lösning Hamas är intresserade av är Den slutgiltiga lösningen – Förintelsen av det judiska folket.” Erdans arbetsgivare och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har för sin del hävdat att ”Hamas är de nya nazisterna”.

Det råder inga tvivel om att många palestinier inte förmår göra skillnad på israeler och judar, samt att Hamas propaganda ofta använder sig av antisemitiska troper. Det råder inte heller några tvivel om att många av palestiniernas självutnämnda försvarare – som regimen i Iran – hatar judar och israeler mer än de älskar palestinier. Den palestinska sidans återkommande problem med att särskilja judar och israeler har den senaste tiden blivit tydlig även i Sverige, som när demonstranter samlades utanför en synagoga i Malmö för att protestera mot Israel.

Men frågan är om israeliska företrädare verkligen är bättre på att dra den där skiljelinjen. Den ”judiska statens” företrädare framställer sig konsekvent som det judiska folkets företrädare, och brännmärker allt motstånd mot den både långdragna och våldsamma ockupationen av Palestina som antisemitiskt.

Att israeliska företrädare beskriver konflikten som en kamp mot nazister är inget nytt. Under Israels invasion av Libanon 1982 utmålade exempelvis Israels premiärminister Menachem Begin den palestinska motståndsrörelsens ledare Yassir Arafat som en ny Hitler, samtidigt som han jämförde de egna bombningarna av bostadskvarter och flyktingläger i Beirut med de allierades bombningar av Berlin. Om det vid en första anblick verkade som om det israeliska flygvapnet bombade de flyktingar som man bara en generation tidigare hade fördrivit från Palestina för att göra plats för Israel, så kunde man nu upprätta ett annat samband mellan nuet och historien. Palestinierna var inte offer – de var förövare!

Man skulle också kunna ta analogin på allvar, och fråga vad de återkommande jämförelserna mellan palestinier och nazister egentligen betyder.

Att skriva in Palestinakonflikten i den europeiska antisemitismens historia är alltså inget nytt. Men det är tveksamt om budskapet någonsin förr har hamrats in med större kraft. I den amerikanska kongressen har Brian Mast likställt inte bara Hamas utan hela Gazas befolkning – inklusive barnen – med de tyska nazisterna. Enligt Mast bör USA minska den humanitära hjälpen till Gaza och öka stödet till Israels krigsföring – för precis som man inte kan tala om ”oskyldiga nazistiska civila” bör man inte heller tala om ”oskyldiga palestinska civila”. Andra har drivit analogin så långt att den helt tippat över, som den brittiske debattören Douglas Murray, som hävdat att jämförelsen mellan Hamas angrepp mot Israel och nazisternas folkmord på Europas judar är missvisande – eftersom palestinier njuter av att döda judar på ett sätt som de tyska nazisterna aldrig gjorde. 

I Sverige har Murrays retorik plockats upp av högerdebattörer som Ivar Arpi. I dagarna anklagade dessutom Susanna Popova och Svenska Dagbladet Greta Thunberg för att vara flickversionen av Adolf Hitler, sedan Thunberg uttalat sig negativt om Israels ockupation och positivt om palestinskt självbestämmande: ”För tjej-Hitlers spelar det ingen roll att Hamas kidnappar, våldtar och mördar kvinnor, så länge kvinnorna också är judinnor.”

Det är lätt att vifta bort anklagelserna. Men man skulle också kunna ta analogin på allvar, och fråga vad de återkommande jämförelserna mellan palestinier och nazister egentligen betyder. Vad menar egentligen Biden när han säger att Hamas massmord på israeliska civila genomfördes lika ”konsekvent” som Förintelsen? Vad menar Israels näringslivsminister Nir Barakat när han påstår att Hamas attack den 7 oktober var ”värre än det som nazisterna gjorde”? Man kan också fråga sig varför de historiska liknelserna upprepas med sådan iver just nu. Vad hoppas man uppnå med detta historiebruk?

Svaret är att liknelsen har högst verkliga effekter. Om Hamas är ”de nya nazisterna”, drivna av sin rasism till att vilja utrota det judiska folket från jordens yta, då är det också rimligt att beskriva Israels bombningar av Gaza som självförsvar. Om konflikten inte är en konflikt om landet Palestina – utan i själva verket handlar om palestiniers och andra arabers vilja att utrota alla judar – då är det förstås orimligt, rentav motbjudande, att människor deltar i manifestationer till stöd för det palestinska folket, viftar med palestinska flaggor och bär palestinasjalar.

Erdan vill att vi ska uppleva och förstå den pågående konflikten mellan israeler och palestinier genom Förintelsens filter

Att människor tänker och talar med hjälp av liknelser är förstås vanligt. Analogiskt tänkande är exempelvis ett välkänt fenomen inom filosofin, där man använder analogier för att förstå sådant som inte går att ta på. Inom empiriska kunskapsfält, som historia, är man inte lika förtjust i liknelser, eftersom de kan skymma de specifika omständigheter som omger ett visst fenomen och gör det möjligt.

Emellertid är inte Gilad Erdan historiker, utan en representant för den israeliska staten. Anledningen till att han bär en gul davidsstjärna är inte att han försöker analysera konflikten, utan att han försöker hävda en historisk parallell mellan sina judiska släktingars utsatthet under Förintelsen, och sin egen utsatthet som israel idag. Det handlar alltså om en form av historiebruk, som vi kan kalla för historisk analogi. Erdan vill att vi ska uppleva och förstå den pågående konflikten mellan israeler och palestinier genom Förintelsens filter. 

Så vad händer om vi gör som han vill? Vad händer om vi lyfter ut Palestinakonflikten ur sin historiska kontext, och i stället försöker förstå den som en logisk följd av Förintelsen?

Det som händer är att vi tycks stå öga mot öga med ondskan. Uppmaningarna till att följa mänskliga rättigheter och respektera folkrätten ekar cyniskt. Motstånd mot ockupationen framstår som illasinnad och motiverad av onda avsikter. Kritiken av apartheidlagar som förljugen. Det blir rimligt att beskriva manifestationer till stöd för eldupphör och humanitär hjälp som ”hatmarscher” och jämföra dem med nazistiska torgmöten.

Samtidigt blir det möjligt för den israeliska statens företrädare att framställa sig själva som offer, trots att de ger order om att fortsätta konfiskera palestiniernas mark, kontrollera deras liv och slå ned deras motstånd. När Israel skickar trupper till Gaza eller Västbanken så upprätthåller de enligt denna logik inte en långdragen och våldsam ockupation. I stället utkämpar de ett krig mellan ”ljusets barn” och ”mörkrets”, mellan ”civilisationen” och ”barbariet”.

Bortom de retoriska bilderna finns emellertid en annan verklighet. Mellan 2008 och den 6 oktober 2023 dödades 6 417 palestinier och 308 israeler i konflikten, medan 153 431 palestinier och 6 316 israeler skadades under samma period, enligt FN:s statistik. Omkring 1 200 soldater och civila israeler uppges därefter ha dödats som ett resultat av Hamas attack den 7 oktober, medan över 14 000 palestinier uppges ha dödats i Gaza och på Västbanken, inklusive 6 000 barn. Omkring 1,7 miljoner palestinier har fördrivits från sina hem, varav en stor del därefter har förstörts av israeliska bomber, raketer och bulldozers.

När Israels dåvarande kulturarvsminister Amichai Eliyahu fick frågan om Israels borde släppa en atombomb över Gaza svarade han att det var en möjlighet

Att det har begåtts grova krigs- och folkrättsbrott är inte unikt i sig. Men vad som däremot är unikt är det sätt på vilket israeliska företrädare öppet har redovisat sina intentioner att begå brottsliga handlingar, vilket har fått folkmordsforskare och ledande experter på Förintelsen att varna för att ett israeliskt folkmord på palestinier är i nära antågande. Exempelvis har den israeliske historikern Raz Segal kallat Israels agerande för ett ”läroboksexempel på folkmord”, medan den israelisk-amerikanske historikern Omer Bartov varnar för att Israel i både ord och handling lägger grunden för en permanent massfördriving av Gazas befolkning.

Den regering som i dag styr i Israel är den mest högerextrema i landets historia, och det tycks som att massfördrivning av palestinier är en av de lösningar som just nu diskuteras i Jerusalem. Långt innan Hamas, som 2017 skrev in kravet på en palestinsk stat ”mellan floden och havet” i sitt program, antog Netanyahus eget parti Likud redan 1977 ett program som på motsvarande sätt slog fast att Israel skulle behålla de ockuperade områdena och för evigt vidmakthålla sin dominans ”mellan havet och Jordan” – samma flod som det palestinska slagordet refererar till. I ett land där det rent faktiskt bor två folkgrupper, innebär sådana målbilder rimligen att den andra gruppen måste drivas bort, förintas eller åtminstone underordnas.

En serie uttalanden från israeliska företrädare bådar inte gott. När Israels försvarsminister Yoav Gallant meddelade att Israel kommer att strypa all tillgång till mat, bränsle och elektricitet till civilbefolkningen i Gaza, förklarade han att Israel ”strider mot mänskliga djur och handlar därefter”. När Israels dåvarande kulturarvsminister Amichai Eliyahu fick frågan om Israels borde släppa en atombomb över Gaza svarade han att det var en möjlighet. När Israels jordbruksminister Avi Dichter kommenterade den israeliska regeringens utrymningsorder av norra Gaza förklarade han att slutresultatet kommer att bli ”en ny Nakba”, en hänvisning till fördrivningen av landets arabiska ursprungsbefolkning 1948. Galit Distal Atbaryan, Israels dåvarande informationsminister, uppmanade för sin del den israeliska armén att ”utrota Gaza från jordens yta” och låta ”svavel och eld” regna över ”nazisterna i Judéen och Samarien” (det vill säga den palestinska Västbanken) – en referens till det öde som enligt bibeln mötte befolkningen i Sodom och Gomorra. 

Människorättsorganisationer må skrika sig hesa över Israels ”precisionsattacker” mot ambulanser, skolor, vattenverk, journalister och barnfamiljer, men som Israels president Isaac Herzog slagit fast är hela det palestinska folket skyldiga till Hamas attack den 7 oktober.

För den som inte förmår hålla fast vid de retoriska bilderna är det värre

Att peka ut de tilltänkta offren som ett hot mot den egna gruppens säkerhet är den klassiska strategin för att rättfärdiga folkmord, som den amerikanske filosofiprofessorn Jason Stanley har skrivit i The Guardian. De retoriska strategier som just nu används av israeliska företrädare är mycket lika de som användes av den atenske demagogen Kleon under 400-talet före Kristus, och som skildras av Thukydides i hans Historia om det peloponnesiska kriget. Efter att Aten hade slagit ned ett mytilenskt uppror krävde Kleon att alla mytilenska män skulle avrättas och alla kvinnor och barn förslavas med argumentet att mytilenerna bara förstod våld och att de utgjorde ett hot mot Atens framtid. Kleon har inte bara gett oss den moderna betydelsen av ordet ”demagog” – att utmåla fienden som ett hot mot den egna gruppens överlevnad har tjänat som ursäkt för storskaligt våld och folkfördrivningar ända sedan dess.

Om palestinier är nazister – och nazister är ondskan i mänsklig skepnad – då kan den israeliska regeringen göra vad den vill mot palestinierna, och ändå upprätthålla bilden av sig själv som civilisationens, demokratins och toleransens försvarare.

För den som inte förmår hålla fast vid de retoriska bilderna är det värre. Bortom språket finns det snart nog inget att se i Gaza – förutom utbombade fordon, raserade hem och ruttnande människolik.