Nyheter 27 november, 2023

I kampen mot ondskan är alla medel tillåtna

Utsatt? Israels FN-ambassadör Gilad Erdan talar på ett möte i New York den 6 november. Foto: Peter K. Afriyie/AP.

När Susanna Popova kallar Greta Thunberg för ”tjej-Hitler” ansluter hon sig till en lång tradition av att framställa palestinierna och deras försvarare som nazister. Men är det verkligen palestinierna som står i begrepp att genomdriva ett folkmord?

Sedan en månad tillbaka bär Gilad Erdan, Israels ambassadör till FN, en gul davidsstjärna på kavajslaget. Men i stället för texten ”Jude”, som fanns på den förlaga som Europas judar tvingades bära under Förintelsen, står det ”Never again” på Erdans stjärna. ”Vissa medlemsstater har inte lärt sig något under de senaste 80 åren”, sade han inför FN:s säkerhetsråd den 30 oktober, samtidigt som han fäste märket på kavajen. ”Vissa av er har glömt varför denna organisation skapades. Därför kommer jag att påminna er. Från och med i dag, varje gång ni ser på mig, kommer ni att minnas vad det innebär att förbli tyst i mötet med ondskan. […] Från och med i dag kommer jag och mina kollegor att bära gula stjärnor.”

De historiska parallellerna har haglat sedan den 7 oktober, när Hamas bröt sig igenom de stängsel och militära posteringar som omringar Gaza och urskillningslöst gav sig på israeliska civila. Dagarna efter attacken försökte många israeler sätta ord på upplevelsen av chock och utsatthet genom att dra historiska paralleller till det oväntade japanska angreppet på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor 1941, eller al-Qaidas terrorattacker mot civila mål i New York den 11 september 2001. Men kreativiteten avtog snabbt. Sedan en tid tillbaka är parallellerna med europeisk antisemitism, pogromer och Förintelsen helt dominerande.

Den ”judiska statens” företrädare framställer sig konsekvent som det judiska folkets företrädare

I Erdans fall har liknelsen blivit ett likställande. Han hänvisar systematiskt till Hamas som nazister och har sagt att det inte finns någon skillnad mellan Auschwitz och attacken den 7 oktober. ”Hamas söker ingen lösning på konflikten. De är inte intresserade av dialog”, har Erdan slagit fast. ”Den enda lösning Hamas är intresserade av är Den slutgiltiga lösningen – Förintelsen av det judiska folket.” Erdans arbetsgivare och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har för sin del hävdat att ”Hamas är de nya nazisterna”.

Det råder inga tvivel om att många palestinier inte förmår göra skillnad på israeler och judar, samt att Hamas propaganda ofta använder sig av antisemitiska troper. Det råder inte heller några tvivel om att många av palestiniernas självutnämnda försvarare – som regimen i Iran – hatar judar och israeler mer än de älskar palestinier. Den palestinska sidans återkommande problem med att särskilja judar och israeler har den senaste tiden blivit tydlig även i Sverige, som när demonstranter samlades utanför en synagoga i Malmö för att protestera mot Israel.

Men frågan är om israeliska företrädare verkligen är bättre på att dra den där skiljelinjen. Den ”judiska statens” företrädare framställer sig konsekvent som det judiska folkets företrädare, och brännmärker allt motstånd mot den både långdragna och våldsamma ockupationen av Palestina som antisemitiskt.

I skottgluggen. Klimataktivisten Greta Thunberg jämförs i Svenska Dagbladet med Hitler. Foto: Peter Dejong/AP.

Att israeliska företrädare beskriver konflikten som en kamp mot nazister är inget nytt. Under Israels invasion av Libanon 1982 utmålade exempelvis Israels premiärminister Menachem Begin den palestinska motståndsrörelsens ledare Yassir Arafat som en ny Hitler, samtidigt som han jämförde de egna bombningarna av bostadskvarter och flyktingläger i Beirut med de allierades bombningar av Berlin. Om det vid en första anblick verkade som om det israeliska flygvapnet bombade de flyktingar som man bara en generation tidigare hade fördrivit från Palestina för att göra plats för Israel, så kunde man nu upprätta ett annat samband mellan nuet och historien. Palestinierna var inte offer – de var förövare!

Man skulle också kunna ta analogin på allvar, och fråga vad de återkommande jämförelserna mellan palestinier och nazister egentligen betyder.

Att skriva in Palestinakonflikten i den europeiska antisemitismens historia är alltså inget nytt. Men det är tveksamt om budskapet någonsin förr har hamrats in med större kraft. I den amerikanska kongressen har Brian Mast likställt inte bara Hamas utan hela Gazas befolkning – inklusive barnen – med de tyska nazisterna. Enligt Mast bör USA minska den humanitära hjälpen till Gaza och öka stödet till Israels krigsföring – för precis som man inte kan tala om ”oskyldiga nazistiska civila” bör man inte heller tala om ”oskyldiga palestinska civila”. Andra har drivit analogin så långt att den helt tippat över, som den brittiske debattören Douglas Murray, som hävdat att jämförelsen mellan Hamas angrepp mot Israel och nazisternas folkmord på Europas judar är missvisande – eftersom palestinier njuter av att döda judar på ett sätt som de tyska nazisterna aldrig gjorde

I Sverige har Murrays retorik plockats upp av högerdebattörer som Ivar Arpi. I dagarna anklagade dessutom Susanna Popova och Svenska Dagbladet Greta Thunberg för att vara flickversionen av Adolf Hitler, sedan Thunberg uttalat sig negativt om Israels ockupation och positivt om palestinskt självbestämmande: ”För tjej-Hitlers spelar det ingen roll att Hamas kidnappar, våldtar och mördar kvinnor, så länge kvinnorna också är judinnor.”

Det är lätt att vifta bort anklagelserna. Men man skulle också kunna ta analogin på allvar, och fråga vad de återkommande jämförelserna mellan palestinier och nazister egentligen betyder. Vad menar egentligen Biden när han säger att Hamas massmord på israeliska civila genomfördes lika ”konsekvent” som Förintelsen? Vad menar Israels näringslivsminister Nir Barakat när han påstår att Hamas attack den 7 oktober var ”värre än det som nazisterna gjorde”? Man kan också fråga sig varför de historiska liknelserna upprepas med sådan iver just nu. Vad hoppas man uppnå med detta historiebruk?

Svaret är att liknelsen har högst verkliga effekter. Om Hamas är ”de nya nazisterna”, drivna av sin rasism till att vilja utrota det judiska folket från jordens yta, då är det också rimligt att beskriva Israels bombningar av Gaza som självförsvar. Om konflikten inte är en konflikt om landet Palestina – utan i själva verket handlar om palestiniers och andra arabers vilja att utrota alla judar – då är det förstås orimligt, rentav motbjudande, att människor deltar i manifestationer till stöd för det palestinska folket, viftar med palestinska flaggor och bär palestinasjalar.

Erdan vill att vi ska uppleva och förstå den pågående konflikten mellan israeler och palestinier genom Förintelsens filter

Att människor tänker och talar med hjälp av liknelser är förstås vanligt. Analogiskt tänkande är exempelvis ett välkänt fenomen inom filosofin, där man använder analogier för att förstå sådant som inte går att ta på. Inom empiriska kunskapsfält, som historia, är man inte lika förtjust i liknelser, eftersom de kan skymma de specifika omständigheter som omger ett visst fenomen och gör det möjligt.

Emellertid är inte Gilad Erdan historiker, utan en representant för den israeliska staten. Anledningen till att han bär en gul davidsstjärna är inte att han försöker analysera konflikten, utan att han försöker hävda en historisk parallell mellan sina judiska släktingars utsatthet under Förintelsen, och sin egen utsatthet som israel idag. Det handlar alltså om en form av historiebruk, som vi kan kalla för historisk analogi. Erdan vill att vi ska uppleva och förstå den pågående konflikten mellan israeler och palestinier genom Förintelsens filter. 

Så vad händer om vi gör som han vill? Vad händer om vi lyfter ut Palestinakonflikten ur sin historiska kontext, och i stället försöker förstå den som en logisk följd av Förintelsen?

Öde. Sedan Hamas terrordåd den 7 oktober har 1,7 miljoner palestinier fördrivits. Foto: Adel Hana/AP.

Det som händer är att vi tycks stå öga mot öga med ondskan. Uppmaningarna till att följa mänskliga rättigheter och respektera folkrätten ekar cyniskt. Motstånd mot ockupationen framstår som illasinnad och motiverad av onda avsikter. Kritiken av apartheidlagar som förljugen. Det blir rimligt att beskriva manifestationer till stöd för eldupphör och humanitär hjälp som ”hatmarscher” och jämföra dem med nazistiska torgmöten.

Samtidigt blir det möjligt för den israeliska statens företrädare att framställa sig själva som offer, trots att de ger order om att fortsätta konfiskera palestiniernas mark, kontrollera deras liv och slå ned deras motstånd. När Israel skickar trupper till Gaza eller Västbanken så upprätthåller de enligt denna logik inte en långdragen och våldsam ockupation. I stället utkämpar de ett krig mellan ”ljusets barn” och ”mörkrets”, mellan ”civilisationen” och ”barbariet”.

Bortom de retoriska bilderna finns emellertid en annan verklighet. Mellan 2008 och den 6 oktober 2023 dödades 6 417 palestinier och 308 israeler i konflikten, medan 153 431 palestinier och 6 316 israeler skadades under samma period, enligt FN:s statistik. Omkring 1 200 soldater och civila israeler uppges därefter ha dödats som ett resultat av Hamas attack den 7 oktober, medan över 14 000 palestinier uppges ha dödats i Gaza och på Västbanken, inklusive 6 000 barn. Omkring 1,7 miljoner palestinier har fördrivits från sina hem, varav en stor del därefter har förstörts av israeliska bomber, raketer och bulldozers.

När Israels dåvarande kulturarvsminister Amichai Eliyahu fick frågan om Israels borde släppa en atombomb över Gaza svarade han att det var en möjlighet

Att det har begåtts grova krigs- och folkrättsbrott är inte unikt i sig. Men vad som däremot är unikt är det sätt på vilket israeliska företrädare öppet har redovisat sina intentioner att begå brottsliga handlingar, vilket har fått folkmordsforskare och ledande experter på Förintelsen att varna för att ett israeliskt folkmord på palestinier är i nära antågande. Exempelvis har den israeliske historikern Raz Segal kallat Israels agerande för ett ”läroboksexempel på folkmord”, medan den israelisk-amerikanske historikern Omer Bartov varnar för att Israel i både ord och handling lägger grunden för en permanent massfördriving av Gazas befolkning.

Den regering som i dag styr i Israel är den mest högerextrema i landets historia, och det tycks som att massfördrivning av palestinier är en av de lösningar som just nu diskuteras i Jerusalem. Långt innan Hamas, som 2017 skrev in kravet på en palestinsk stat ”mellan floden och havet” i sitt program, antog Netanyahus eget parti Likud redan 1977 ett program som på motsvarande sätt slog fast att Israel skulle behålla de ockuperade områdena och för evigt vidmakthålla sin dominans ”mellan havet och Jordan” – samma flod som det palestinska slagordet refererar till. I ett land där det rent faktiskt bor två folkgrupper, innebär sådana målbilder rimligen att den andra gruppen måste drivas bort, förintas eller åtminstone underordnas.

Protest. Flaggor, plakat, barnkistor, marschaller och ljus vid en propalestinsk demonstration på Möllevångstorget i Malmö den 22 november. Foto: Johan Nilsson/TT.

En serie uttalanden från israeliska företrädare bådar inte gott. När Israels försvarsminister Yoav Gallant meddelade att Israel kommer att strypa all tillgång till mat, bränsle och elektricitet till civilbefolkningen i Gaza, förklarade han att Israel ”strider mot mänskliga djur och handlar därefter”. När Israels dåvarande kulturarvsminister Amichai Eliyahu fick frågan om Israels borde släppa en atombomb över Gaza svarade han att det var en möjlighet. När Israels jordbruksminister Avi Dichter kommenterade den israeliska regeringens utrymningsorder av norra Gaza förklarade han att slutresultatet kommer att bli ”en ny Nakba”, en hänvisning till fördrivningen av landets arabiska ursprungsbefolkning 1948. Galit Distal Atbaryan, Israels dåvarande informationsminister, uppmanade för sin del den israeliska armén att ”utrota Gaza från jordens yta” och låta ”svavel och eld” regna över ”nazisterna i Judéen och Samarien” (det vill säga den palestinska Västbanken) – en referens till det öde som enligt bibeln mötte befolkningen i Sodom och Gomorra. 

Människorättsorganisationer må skrika sig hesa över Israels ”precisionsattacker” mot ambulanser, skolor, vattenverk, journalister och barnfamiljer, men som Israels president Isaac Herzog slagit fast är hela det palestinska folket skyldiga till Hamas attack den 7 oktober.

För den som inte förmår hålla fast vid de retoriska bilderna är det värre

Att peka ut de tilltänkta offren som ett hot mot den egna gruppens säkerhet är den klassiska strategin för att rättfärdiga folkmord, som den amerikanske filosofiprofessorn Jason Stanley har skrivit i The Guardian. De retoriska strategier som just nu används av israeliska företrädare är mycket lika de som användes av den atenske demagogen Kleon under 400-talet före Kristus, och som skildras av Thukydides i hans Historia om det peloponnesiska kriget. Efter att Aten hade slagit ned ett mytilenskt uppror krävde Kleon att alla mytilenska män skulle avrättas och alla kvinnor och barn förslavas med argumentet att mytilenerna bara förstod våld och att de utgjorde ett hot mot Atens framtid. Kleon har inte bara gett oss den moderna betydelsen av ordet ”demagog” – att utmåla fienden som ett hot mot den egna gruppens överlevnad har tjänat som ursäkt för storskaligt våld och folkfördrivningar ända sedan dess.

Om palestinier är nazister – och nazister är ondskan i mänsklig skepnad – då kan den israeliska regeringen göra vad den vill mot palestinierna, och ändå upprätthålla bilden av sig själv som civilisationens, demokratins och toleransens försvarare.

För den som inte förmår hålla fast vid de retoriska bilderna är det värre. Bortom språket finns det snart nog inget att se i Gaza – förutom utbombade fordon, raserade hem och ruttnande människolik.

Opinion 09 mars, 2026

Står klimatet i vägen för miljöpartierna?

Cem Özdemir från Allians 90/De gröna sträcker upp lillfingret under partiets valvaka i Stuttgart, Tyskland, söndagen den 8 mars 2026. Foto: Bernd Weißbrod/dpa/AP/TT.

Färgstarka ledare som Cem Özdemir i Tyskland och Zack Polanski i Storbritannien har nått framgångar för sina gröna partier – genom att prata om allt annat än klimatet. Är det bara så gröna partier kan vinna?

”Med dig känner jag mig lätt som en fjäder”, sjunger 30-åriga Madeleine Juno i låten som strömmar ur högtalarna. ”Mitt hjärta dansar, mitt hjärta dansar.”

Cem Özdemir hade knappt avslutat sitt segertal innan basen drog igång. Hans Gröna parti hade precis tagit hem valet i tyska delstaten Baden-Württemberg med 30,2 procent av rösterna, och nu väntar fortsatt styre i den grönsvarta koalitionen tillsammans med konservativa CDU. Socialdemokraternas hjärtan däremot lär behöva blodförtunnande, då deras stöd halverades till 5,5 procent.

Vad kan förklara framgångarna för ett grönt parti i en tid där ordet ”klimtatåtgärder” blivit ungefär lika attraktivt som en sällsynt hudsjukdom?

Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden.

En ledtråd kommer från hans 77-årige partikollega Winfried Kretschmann, som avgår som ministerpresident efter 15 år som delstatens politiska landsfader.

– Vi har väckt starka förväntningar […] om att det ska handla om delstatens bästa, inte om partiintressen. Det är så jag vill leda delstaten.

För några år sedan oroade sig många gröna för om en muslimsk vegetarian kan vinna ett val i den konservativa södern. Men det visade sig vara fullt möjligt, även om partiet backar ett par procent. Frågan var i stället om man kan vinna som grön. Under kampanjen tonade Cem Özdemir ned sin partitillhörighet och underströk hur konservativ och kompromissvillig han var. Enligt flera analyser fokuserade han mer på sin person än på sina idéer.

”Jag tillhör inte vilka gröna som helst. Jag tillhör de württembergska gröna, jag tillhör de Winfried-Kretschmann-gröna”, förklarade han. Det fick Christoph Hickmann i Der Spiegel att dra slutsatsen: ”De gröna vann inte valet.”

I Storbritannien ser vi en omvänd framgångssaga. Där fick Green party nyligen ett genombrott genom att vinna lokalvalet i Labourfästet Gorton and Denton i Manchester. Även där tonade den gröna kandidaten Hannah Spencer ned klimatfrågan för att i stället lyfta fram sin bakgrund som rörmokare och kritisera Labour från vänster. I kampanjen lovade hon att ”pressa ned kostnaderna, höja lönerna och få in välbehövliga investeringar i vårt samhälle.”

Även nationellt har partiet brutit fram genom att prata om välfärd, nedskärningar och Gaza, snarare än om spetsiga klimatåtgärder. Vilket får mig att undra: kan gröna partier bara vinna på att profilera sig som antingen vänster eller höger, och smussla undan klimatet?

En del tyder på det. De gröna i Tyskland är fortfarande traumatiserade efter 2013, när man befann sig i fritt fall trots att klimatfrågan stod högst på dagordningen. Särskilt stor uppståndelse väckte förslaget om en ”Veggie day”, som tolkades som ett angrepp på landets stolta grillkultur – inte minst av tabloidtidningen Bild. Efter valet kämpade partiet hårt för att de skulle sluta ses som ett ”förbudsparti” och steg åter i opinionen.

Sverige verkar bekräfta mönstret. Miljöpartiet nådde sina bästa resultat när klimatfrågan fanns i bakgrunden, men sjönk till 4,4 procent (2018) och 5,1 procent (2022) när Greta Thunbergs klimatrörelse svepte över världen. Där ligger man kvar trots att grön energi diskuteras flitigt, och att FN-rapporterna blir allt mer apokalyptiska.

Frågan är vilken slutsats man ska dra. Försvinner de grönas nisch när klimatfrågan tar mycket plats? Eller skapar deras förslag en ännu starkare motmobilisering från höger – om bensinpriser, kött och kärnkraft?

Så verkar vara fallet enligt en ny studie av två Umeåsociologer. De menar att den rena klimatförnekelsen i dag har ersatts av ett mer subtilt ifrågasättande av åtgärderna. Forskarna kallar det ”fördröjningsdiskurser”, som att andra länder borde gå först eller att klimatpolitiken slår orättvist. Sådana resonemang minskar enligt forskarna stödet för klimatpolitik, trots att människor accepterar vetenskapen.

Problemet är alltså enligt detta synsätt att människor även väger in annat:

Läs mer

– Detta innebär att riktade motargument som bemöter de mest problematiska fördröjningsdiskurserna kan vara avgörande för att öka allmänhetens stöd för kraftfulla klimatåtgärder, säger en av forskarna, Joakim Kulin.

Sanningen lär vara den motsatta. Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden – i Storbritanniens fall orättvisor och folkmord, i Baden-Württembergs fall industri och stabilitet. Att avfärda alla sådana hänsyn som smygförnekelse idiotförklarar inte bara väljarna, utan håller klimatpartierna kvar i marginalen just när de behövs som mest.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 mars, 2026

Vänsterpartiet kräver frysta hyror: ”Sticker i ögonen”

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar (V) och ekonomisk-politiska talespersonen Ida Gabrielsson (V) håller pressträff om förslag om frysta hyror på Riksdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Frysta hyror kommer att vara ett krav under eventuella regeringsförhandlingar i höst, uppger Vänsterpartiets ledning under en pressträff på måndagen.

– Det är en orimlig orättvisa att hyresgästerna ska bära kostnaden medan fastighetsägarna gör rekordvinster, säger Nooshi Dadgostar.

Enligt förslaget ska hyrorna ligga kvar på dagens nivå under en period. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 09 mars, 2026

Jag saknar hashtagaktivismen

Hashtaggen #metoo blev till en global feministisk rörelse mot sexuella övergrepp. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Häromveckan släpptes Forum för levande historias stora rapport. Den visade att intoleransen bland svenska skolungdomar har ökat sedan förra gången studien genomfördes 2013. 

Tillbakagången är historisk: tidigare kartläggningar har visat att skolelever sedan början av 2000-talet blivit allt mer positiva till minoritetsgrupper. 

Nu tycks den utvecklingen ha avstannat.

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

Givet normaliseringen av rasismen i det offentliga samtalet i Sverige – liksom i resten av Europa – är det inte konstigt att dessa ständiga normförskjutningar också påverkar stora delar av den yngre generationers föreställningar och värderingar. 

Retoriken om vilka krav ”vi” ska ställa på ”dem” är en verbal våldsamhet som sår frön till radikalisering och som riskerar att utmynna i verkliga våldshandlingar. Bland de värsta exemplen finns Peter Mangs i Malmö 2003-2010, Anton Lundin Pettersson i Trollhättan 2015, Theodor Engström i Almedalen 2022 och Rickard Andersson i Örebro förra året.

Men vad är det som saknas i dag som fanns 2013 när trenden såg ut att gå åt andra hållet, mot större tolerans? 

Bland annat hashtagaktivismen.

Om något kännetecknade förra årtiondets politiska samtal var det hashtagkampanjer i sociala medier, i synnerhet det som då hette Twitter. Bland exemplen finns #pldebatt, #sverigebilden #regeringen #klimatpol och #avgå. Ibland resulterade det i att en bred folklig opinion gjordes synlig. Det ledde i sin tur vidare till större organiserade kampanjer, däribland #jagärhär som började som en mobilisering för att bekämpa hat och hot i kommentarsfält och främja saklighet.

Hashtaggar blev en förekommande strategi inom stora delar inom den feministiska rörelsen. Bland kända exempel märks #inteerkvinna som spreds under februari 2016 där kvinnor bjöd motstånd mot högerextrema mäns attacker mot ensamkommande flyktingbarn. Hashtaggen var ett sätt att markera mot användningen av kvinnor som förevändning för rasistiskt motiverade attacker eller för den delen att ”skyddas” från våldsverkare. 

En annan klassiker är #knytblus som uttryckte solidaritet med dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius i samband med krisen i Svenska Akademien våren 2018. Knytblusen blev en symbol mot patriarkalt våld inom akademiska och litterära kretsar. Internationellt märks vittnesmålsbaserade, varav den med störst genomslagskraft var #metoo.

Men numera tycks hashtagaktivismen försvunnen.

Läs mer

Känslan av ett världsomspännande simultant samtal där en hashtag kunde dominera världsflödet under några dygn är som bortblåst. 2010-talets nätkultur var mer centraliserad, medan 2020-talet är betydligt mer algoritmstyrd och fragmenterad då vissa övergett Twitter/X och gått över till Bluesky, Mastodon och Threads.

På Tiktok sprids politiska budskap genom format, ljud och virala trendspridningar. På Reddit sker mobilisering i underforum. På Instagram används stories och karusellinlägg. I inget av dessa forum samlas samtalet under en gemensam tagg på liknande sätt som tidigare. 

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

För vi kan bara inte låta denna oroande utveckling fortgå. I det avseendet kan jag till viss del sakna hashtagaktivismen när den var som störst förra decenniet. Visst hade den sina brister, men den förmådde åtminstone snabbt synliggöra motstånd och – inte minst – få en att känna att man inte var ensam.

Diskutera på forumet (1 svar)
Nyheter 08 mars, 2026

De stöttar Irans regering: ”Vänstern har fallit för grymhetspropaganda”

Den iranska flaggan med ”tulpanen” hölls upp av flera deltagare i fredagens demonstration. Flaggan, vars centrala emblem är en stiliserad variant av ordet ”allah”, infördes efter den islamiska revolutionen 1979. Foto: Florian Schroetter/AP & Antiimperialistisk aktion Stockholm/Instagram.

Gruppen Antiimperialistisk aktion går ut med sitt fulla stöd till Irans auktoritära regering – och uppmanar övriga vänstern att göra detsamma. ”Att ifrågasätta den iranska regeringens legitimitet och kräva dess fall under angreppet gör imperialismen en tjänst”, säger talespersonen Tesfaye Woubshet Ayele till Flamman.

”Bekämpa USA-imperialismen”, löd texten på den stora banderoll som frontade fredagens demonstration genom centrala Stockholm. 

Tåget arrangerades i protest mot USA:s och Israels bombningar av Iran och mordet på landets statsöverhuvud Ali Khamenei, som styrt Iran auktoritärt sedan 1989. I tåget höll flera av deltagarna i den variant av den iranska flaggan som infördes efter revolutionen 1979. Även porträtt av Khamenei hölls upp av deltagare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

Sergels skulpturer drabbar mig som viagra

”Faunen” har just vaknat. Ett verk Sergel påbörjade som 30-åring i Rom. Foto: Nationalmuseum.

Att Nationalmuseum öppnar en utställning med ärkeklassicisten Sergel låter som Tidö-fjäsk. I själva verket var han en nyskapande snuskrebell som förkastade auktoritär stelhet och som ständigt sökte de de mänskligaste konflikterna och begären.

Han föddes som nepobaby i närheten av Hötorget, var granne till Gustav III:s favoritmålare och spåddes att ta över efter pappas jobb som ”pärlstickare”, ett hantverksyrke för karlar, alltså broderare. Genom att hänga över axeln i målarateljén blev han en skicklig tecknare och banan som kunglig hovleverantör var som snitslad. Tajmingen för svenska konstnärer var perfekt, när hovet äntligen började storsatsa på inhemsk produktion och sponsra utbildningsresor söderut. 

Ändå fick Sverige underbarnet Tobias Sergel (1740–1814) något de först inte efterfrågat. Sedan älskades han ihjäl, vilket fick till följd att han än i dag är okänd internationellt. Till sist blev han belönad med att få ge namn åt det mest sterila och skitiga torg en huvudstad kan straffas med. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

”Jag vill inte att Ukraina bara ska förknippas med krig”

Konstnären Alexandra Ravskaja kom till Sverige från Odessa i december 2022 och är aktuell i grupputställningen Drömmar och hopp på Södertälje konsthall – samt på Flammans omslag med verket ”Flyglarm”, från 2023. 

Berätta om när du och din man Alexander gömde er undan Rysslands bombningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)