Det är oklart huruvida dessa inspelningar hade någon verklig effekt på valresultatet: Taft vann överlägset trots att Bryan var den bättre talaren. Men med vinylskivan och, främst, radion kunde politiker tala ut igen, utan att behöva anstränga sig för att förenkla det komplexa så att det kunde rymmas inom några få minuter. Det var inte förrän tv-annonsörer började förespråka ”spännande nyheter” på 60-talet som fokuset på korta, klatschiga, formuleringar återuppstod (själva termen ”sound bite” myntades på 1970-talet).

I journalisten Jeffrey Scheuers bok The sound bite society från 1999 redogör han för sättet som tv-nyheter, och fokuset på politiska ljudsnuttar, förenklar komplexa idéer till känslomässiga, moraliska och politiska impulser. Det hindrar i sin tur allmänhetens övervägande av komplexitet, tvetydighet och samhörighet i politiska och sociala frågor. Detta, enligt Scheuer, gynnar konservativa politiker mer än deras liberala kollegor.

Snart uppstod kanaler som kunde visa nyheterna dygnet runt. När CNN, BBC News, franska LCI och alla deras konkurrenter var tvungna att hålla igång en 24-timmars nyhetscykel uppstod en motsättning. Efter marknadens lätta knuff några decennier tidigare hade politiker insett värdet av att tala så koncist som möjligt – medan de nya nyhetskanalerna behövde fylla ett helt dygn med politiska kommentarer, analyser och allmänt tjafs.

BBC:s intervju med dåvarande Labourledaren Ed Milliband 2011 framstod vid tillfället som ett haveri, men var i verkligheten ett tecken på hur mediatränade politiker skulle hantera denna motsättning framöver. I flera minuter försöker BBC-journalisten få svar på ett antal olika frågor, medan Milliband likt en felkalibrerad robot svarar samma sak, gång på gång.

Teknologin har lett oss från tal till ljudsnuttar till memer om Ulf Kristerssons vader, Ebba Buschs falukorv och Nooshi Dadgostars bygghjälm.

Mer slipade politiker skulle så småningom lyckas bättre med denna taktik, till den grad att man knappt blir överraskad längre när partiledardebatter i princip har blivit forum för att upprepa politiska paroller hur än frågorna lyder. Alla medverkande vet att debatternas främsta värde är att klippa ut en väl vald replik och ladda upp på sociala medier, med titlar som ”Jimme Åkesson krossar” och ”Här läxar Ebba Busch upp Magdalena Andersson”.

På samma sätt som kändisar njöt av sociala medier till en början, när de kunde kringgå de gamla massmedierna och kommunicera direkt med fansen, har även politiker insett värdet av att kurera den personliga framtoningen, i stället för att låta den solkas ned av näsvisa journalister som gör sitt yttersta att få en att frångå dagens budskap. I stället för att gå med på en intervju kan en politiker alltid hänvisa till ett inlägg på Facebook – eller som Jimmie Åkesson gjorde till följd av Kalla Faktas reportage, ladda upp ett ”tal till nationen” på Youtube.

Det kan vara svårt att minnas i dessa tider av trollfabriker och Tiktok-memer, men när Barack Obama inför presidentvalet 2008 startade konton på Myspace, Facebook och Twitter, sågs detta som stärkande för demokratin. Obama svarade på folks frågor, kommenterade och retweetade, och skapade kanske den största känslan av närhet till en politiker sedan Taft och Bryans tal spred sig in i folks hem hundra år tidigare.

I boken Selfie democracy skriver Elizabeth Losh att politikers användande av digitala medier grundar sig på samma fantasier om digital närhet som Silicon Valley är så mån att kränga. I verkligheten leder dock inte sociala medier till någon deltagardemokrati. Snarare uppmuntras medborgare att ständigt söka efter uppseendeväckande politiska uttryckshandlingar, att till varje pris bli virala. Fonografcylindrarnas två minuter verkar i dag som en evighet, när budskap ska paketeras in i en reel på Instagram.

Den politiska högerns frammarsch över västvärlden tycks vara teknologiskt förbestämd. Sociala medier – som värderar individen framför kollektivet – är politikens slagfält i dag. Där ett partis politiska vision ständigt underordnad den individuella politikerns varumärke. När tre partier hade snarlika paroller om ”gränser” till årets EU-val, och ett fjärde om ”murar”, blir det än mer tydligt att det är ansiktet, inte orden, som är det väsentliga. Teknologin har lett oss från tal till ljudsnuttar till memer om Ulf Kristerssons vader, Ebba Buschs falukorv och Nooshi Dadgostars bygghjälm.

Jag kan inte ha varit den enda som blev på riktigt överraskad när Sara Skyttedal pratade om legalisering av cannabis, att hon bara sade något hon menade, i strid med partilinjen, rakt ut.

Det är kanske därför politiker som inte har temperamentet att upprepa samma floskler gång på gång numera ter sig så märkvärdiga. Donald Trump talar som om han vore en ståuppkomiker som testar nytt material, med allt snack om vindkraftverk som dödar fåglar och krokodiler som äter upp en om ens eldrivna båt sjunker.

Båda dessa anekdoter har samma budskap: klimatrörelsen gör livet sämre för hederliga amerikaner. Men i stället för att tala om bensinpriser i glesbygden som alla andra får vi en inblick i Trumps märkliga fantasivärld. Och jag kan inte ha varit den enda som blev på riktigt överraskad när Sara Skyttedal pratade om legalisering av cannabis, att hon bara sade något hon menade, i strid med partilinjen, rakt ut.

I en tid då man kan chatta med AI-flickvänner och läsa uppdateringar från datorgenererade influerare med miljontals följare är det inte längre politikern som upprepar samma fraser som verkar som en bugg – utan den som visar sig vara mänsklig.