Hon kom till Malmö som barn på flykt från Irak. Nu har nästan 3 000 väljare kryssat Anfal Mahdi till riksdagen. För Flamman berättar hon om varför hon först sade nej, vad högern missar om Rosengård och varför pappa får följa med till Stockholm.
När partiet ringde var Anfal Mahdis första besked att hon inte tänkte åka. Malmöborna hade kryssat henne från femte till första plats på Vänsterpartiets riksdagslista. Själv tänkte hon på sin familj, pendlingen och allt hon ville göra i Malmö.
– Jag var chockad, bara chockad, och sade nej, jag kommer inte att göra det. Pendla och vara i en annan stad när min familj och mina vänner bor här.
Med 2 960 personkryss hade oppositionsrådet säkrat en plats i riksdagen. Nu behövde någon övertyga henne om att ta den.
– Mitt hjärta är i Malmö. Mitt engagemang ända sedan jag gick in i politiken har varit att förbättra Malmö. Så kom detta från ingenstans.
Vänner och partikamrater fick rycka in. De påminde om vad hon brann för och att hon kunde göra skillnad för Malmö även från Stockholm.
– De sade att jag kommer att ångra mig resten av mitt liv om jag inte tackar ja. Att jag har en självklar plats i rikspolitiken. Efter många om och men tänkte jag om och fattade beslutet.
Familjen kom till Sverige när Anfal Mahdi var liten. Föräldrarna hade flytt från kriget i Irak till Saudiarabien, där de bodde i ett flyktingläger i ett och ett halvt år innan de kom hit. Det berättade hon för Skånska Dagbladet när hon skulle ta plats i kommunfullmäktige 2022.
Jag var chockad, bara chockad, och sade nej, jag kommer inte att göra det.
Hon växte upp i Nydala och Rosengård. Före utbildningen till socialsekreterare arbetade hon i hemtjänsten. I en intervju med Vänsterpartiets tidning Folkviljan tidigare i år berättade hon att hon tyckte om arbetet och mötena med människor. Med bättre lön och arbetsvillkor hade hon kanske stannat. Redan under utbildningen fick studenterna sedan höra hur tuff arbetsmiljön var i socialtjänsten.
När hon nu ska till riksdagen återkommer hon till samma problem. Välfärdens personal sliter, samtidigt som andra går utan jobb. Hon vill att staten ska ge kommunerna råd att anställa fler.
– Vore det inte bra om vi kunde anställa människor, förbättra arbetsmiljön och skapa arbetstillfällen samtidigt som vi förbättrar välfärden?
Som kommunpolitiker märker man snart vilka lagar som saknas på riksnivå, säger hon. Marknadsskolan är ett exempel. Hon vill stoppa att pengar avsedda för elever och välfärd går till privata ägare.
– Alla former av vinstuttag i välfärden måste stoppas. Vänsterpartiet har gått till val på att beskatta miljardärerna och Malmöborna har röstat för det. Den ekonomiska politiken måste reformeras så att vi kan investera i välfärden, från sjukvården och äldreomsorgen till skolan.
Det är också med klassfrågorna hon vill förklara sitt stöd. Men först den lokala förankringen. Under valrörelsen dök människor från olika delar av hennes liv upp bland väljarna. En gammal väninna från laget röstade på henne från utlandet. En kompis hon hade växt upp med på herrgården gav henne sitt stöd.
– Jag är en lokalprofil och uppväxt här. Det är många som har förtroende för mig och känner mig och tänker att henne ska vi skicka till riksdagen. De har sett ett bekant ansikte.
Partiet satte dig femma. Väljarna satte dig etta. Vad såg de som partiet missade?
– Jag tycker inte att mitt parti har missat något. Alla på listan från ett till fyra är fantastiska människor som hade gjort ett otroligt bra jobb i riksdagen.
Riksdagen är ny mark för henne, men hon kommer dit med erfarenhet som oppositionsråd och ledamot i Vänsterpartiets partistyrelse. Hon har också synts i Malmös Palestinademonstrationer, något hon för SVT pekat ut som en möjlig förklaring till personkryssen.
Framgången är större än hennes egen. I valdistriktet Törnrosen–Örtagården på Rosengård fick Vänsterpartiet 48,4 procent i riksdagsvalet, en ökning med 37,3 procentenheter från 2022. I Rosengård centrum steg valdeltagandet till drygt 66 procent, nästan 13 procentenheter högre än förra gången. I TT:s reportage från området lyfter väljare både Palestina och partiets ekonomiska politik.
I Borlänge har det blivit debatt om en V-kandidat som kryssat sig förbi andra på listan. Även du kom in med personkryss. Vad tänker du om det?
– Jag känner inte till fallet i Borlänge alls och kan inte kommentera det. Men jag tycker att det är en styrka med Vänsterpartiet att vi kampanjar som ett lag, inte som individer. Vi har starka band till gräsrötter och rörelser, och det är något vi ska vara rädda om.
Anfal Mahdi har gjort valrörelser i Malmö sedan 2014. I år slogs hon av hur pålästa människor var. De kände till Tidöavtalet och Vänsterpartiets förslag, från plånboksfrågor och Sverigekortet till hur partiet vill skapa jobb.
– Folk var mycket insatta i svensk politik och förstod varför det var viktigt att rösta. Tidö har piskat mot Malmö så mycket. Man vill inte ha ett ledarskap som talar så illa om en stad, utan ett som ser behoven.
Hon tar upp Ulf Kristerssons besök i Malmö före valet. Hon uppfattade det som att han lade skulden för arbetslösheten på staden, trots att han själv styrde landet.
Vänsterpartiet har gått till val på att beskatta miljardärerna och Malmöborna har röstat för det.
– Jag vet inte hur de tänker att sådant ska gå hem. Det handlar inte om ”röstboskap”. Tidö har gjort jobbet själva för att få folk att rösta bort dem.
När samtalet kommer in på debatten om personkryss och vilka som röstar på Vänsterpartiet går hennes tankar till grannkommunen Vellinge. Där är det ingen som förvånas över att höginkomsttagare röstar efter sina klassintressen, menar hon. Varför ska arbetarklassens röster väcka misstankar?
– Det är en demokratisk rätt att rösta på de partier man vill. Ska de ta ifrån oss rätten att rösta utifrån våra klassintressen? De har gjort det så att människor har det oerhört tufft, och nu vill de också piska oss för att ha röstat efter våra klassintressen.
Själv hade hon bestämt sig för att ha en rolig valrörelse. Det blev en tung sådan. Tisdagen före valet gick hon på sin kusins begravning. Under valrörelsen kom också ett påhopp från en person i samma lokalpolitiska värld.
De har gjort det så att människor har det oerhört tufft, och nu vill de också piska oss för att ha röstat efter våra klassintressen.
Leith Al-Bayati, ledamot i SSU:s förbundsstyrelse och S-kandidat i Malmö, uttryckte på Instagram stöd för en hatkommentar om henne: ”Du ska ut”. Han bad senare om ursäkt. SVT
– Det är en sak när du får sådana hatkommentarer från främlingar på nätet, men det här är en person som är aktiv i lokalpolitiken. Det var jättejobbigt för mig.
Nu har väljarna i stället kryssat henne in. Men hon vill inte fortsätta bråket.
– Nu ska vi ingå i ett styre med S i Malmö och komma in i regering. Så jag vill inte prata illa om Socialdemokraterna.
Till Stockholm tänker hon pendla. Flytta gör hon inte. Hon kommer att sakna närheten till allt, den platta staden där man kan promenera dit man ska, och framför allt människorna.
– Det är en värme och en familjär känsla. Alla känner alla på något vis.
På vilket sätt märker man att du är malmöit?
– Det är inte vad man äter, det är något man är. De som är malmöiter vet.
Sedan kommer hon ändå in på maten. Frukost på Alibröd, handla i basarerna i Rosengård, köpa en rulle på Jalla Jalla. Däremellan bad på Ribban och stadens kultur. Hon talar om att ha gått i skolan här och rört sig över hela staden. Men också om att det går att bli malmöit.
– Har du bott här några år så blir du malmöit. Du landar i det.
När riksdagen öppnar följer pappa med. Mamma har dåliga knän och ville att han skulle åka. Föräldrarna som en gång flydde från Irak har följt dotterns kommunpolitiska arbete. Nu blir det Stockholm.
– Han blev jättestolt över mig. De har varit stolta över mitt kommunalpolitiska arbete och han är jätteglad att jag ska ta med honom.
Har han gett dig några goda råd?
– Att jag ska vara mig själv. Att jag inte ska vika mig för orättvisor eller låta mig påverkas. Och sedan har han peppat mig att ta uppdraget och sagt att jag kommer att göra det bra.
