Den palestinske preiärministern Mahmoud Abbas (Abu Mazen) avträdde i veckan sin position som premiär- och inrikesminister efter att ha fått sin avskedsansökan godkänd av president Yassir Arafat. Anledningen till Abbas avhopp grundar sig delvis på konflikten med Yassir Arafat och kritiken han fått från Fatah, men i första hand tros orsaken vara att han nu gett upp hoppet om att kunna genomföra färdplanen för fred.
Främsta orsaken till misslyckandet beror på att Israel inte har uppfyllt sina åtaganden, såsom eldupphör och ett avvecklande av bosättningarna, trots stark kritik från den amerikanske presidenten.
Att Sharon skulle vara genuint intresserad av att avveckla bosättningarna finns det anledning att betvivla. I Jerusalem Post den 12 juli 2002 skrev han: ”Jag tror ingen behöver förklara nödvändigheten av judiska bosättningar för mig. Bosättarna i Judéen, Samarien och Gaza är 2000-talets pionjärer”.
Abbas svaga stöd inom Fatah och den palestinska myndigheten (PA) grundade sig på hans förhållandevis vänligt sinnade inställning till Israel och hans helhjärtade stöd till den USA-stödda ”Färdplanen för fred”.
Den betraktas som ett skambud, där palestinierna skall ge efter för ockupationsmaktens planer på ett Stor-Israel, och har gjort honom till en förrädare i många palestiniers ögon.
Enligt opinionsundersäkningar hade Abbas stöd bara av några procent bland den palestinska civilbefolken, att jämföra med Arafat som var fjärde säger sig stödja.
Desto starkare stöd har han från amerikanskt håll. ”Vad vi har sett under hans ledarskap är [en] konstruktiv förändring [och ett] berättigande för palestinska minstära institutioner har skett, och hans försök att sätta stopp för terror och våld har inneburit en genuin möjlighet till framsteg [i fredsprocessen]”, lät Philip Reeker, talesman för USA:s utrikesdepartement, förklara.
Konflikten Arafat och Abbas emellan handlade till stor del om vem som skulle styra över den militära versamhet och leda förhandlingarna med Israel, men var även en fråga om prestige.
I egenskap av både inrikes- coh premiärminister kontrollerade Abbas tre av de sex militära instanserna: polisväsendet, civilförsvaret och den förebyggande försvarsstyrkan. Presidenten har desto större befogenheter i området och kontrollerar underrättelsetjänsten, den 35–40 000 man starka nationella säkerhetsstyrkan samt flottan och gränspolisen.
Det var också stora skillnader mellan premiärministern och presidenten i synen på våld mot Israel. Medan Abbas förespråkade ett avväpnande av de palestinska motståndsrörelserna under förevändningen att de utgör ett hot mot freden, har Arafat uttryckt förståelse för att en del palestinska grupper använder sig av våld mot ockupationsmakten.
I ett tal den 4 september sade Abbas att han måste få klart och tydligt stöd från den palestinska myndigheten (PA) för att kunna genomföra de palestinska åttaganden för att uppfylla ”färdplanen”, vilket han inte ansåg sig ha.
Han sade även att PA inte avser att använda sig av våld för att bekämpa de palestinska måtståndsrörelserna samt att Israel måste uppfylla sina löften för att färdplanen skall kunna genomföras.
Även FN, EU, USA och Ryssland manades till hårda ansträngningar för att färdplanen skulle kunna genomföras.
Israels attack mot Hamas’ andlige ledare, den förlamade och nästan blinde Sheikh Ahmed Yassin, kan ha varit den palestinske premiärministerns slutgiltiga bevis på att färdplanen för fred inte är genomförbar.
Ny premiärminister lär bli Ahmed Qurei som på tisdagen sade sig ”i princip” ha accepterat uppdraget.
Också han understryker att Israel måste respektera vapenvilan och sluta med lönnmorden på palestinska ledare och demoleringen av palestinska hem.
