Att läsa opinionsundersökningar är ett slags självplågeri i dessa dagar. Läsningen av SCB:s nedbrutna siffror för olika befolkningsgrupper vrider om kniven ytterligare. Utvecklingen som syntes i valet 2014 fortsätter: SD blir mer och mer hela folkets parti. Jo, det är fortfarande en manlig och sydsvensk historia. Men partiet har ett slående jämnt stöd i olika åldersgrupper, liksom bland rika och fattiga.
Många suckar över att debatterna om vad man ska göra åt SD är så spretiga: det verkar finnas lika många recept som debattörer. Men i ljuset av SCB-siffrorna är det logiskt. Ju mer heterogent SD blir, desto större krav på att motstrategin är mångfacetterad.
Den andra reflektionen om SD är hur skrämmande djupt de når i vissa undergrupper. Var tredje manlig arbetare, var tredje manlig LO-medlem. 28 procent bland privatanställda arbetare – jämfört med Vänsterpartiets fem. Det är nedslående på flera sätt. Hur många år har inte vänstern ägnat åt att grubbla på hur man ska kunna vinna ökat förtroende bland arbetare? Och i hur många år har inte svaret varit: gneta på via facket. Och så kommer SD, med obefintlig facklig försänkning, och visar hur mycket som kan hända bara genom att man säger rätt saker. Är det bara högerpopulister som kan lyckas med det, eller finns det någonting vänstern kan lära?
Vänstern, ja. Någonting slår uppenbarligen slint i rollen som vänsteropposition. Det vore lätt att begripa om Vänsterpartiet drogs med i regeringens negativa utveckling, för att man trots allt uppfattas som ett stödparti. Men partiet förlorar ju väljare till regeringen: var tionde vänsterväljare har blivit sosse sedan valet 2014. Och andelen S-väljare med Vänsterpartiet som näst bästa parti är den lägsta sedan 2011.
Det är uppenbart att Vänsterpartiet otrivs med den politiska dagordningen, som man heller inte har lyckats använda till sin fördel – flyktingkrisen öppnar trots allt för diskussioner där vänstern har bra svar: om vinstdrivande flyktingboenden, om solidaritet, om offentliga satsningar. Men ordet ”kris” i ”flyktingkris” gynnar troligen ett regerande S på Vänsterpartiets bekostnad. Någon typ av inflöde från besvikna vänstersossar (och miljöpartister) till Vänsterpartiet borde dock dyka upp i kommande undersökningar. SCB:s sista datainsamlingsdag var den 25 november, så nästan hela mätningen är gjord innan gråt-presskonferensen den 24 november. Fast sådana opinionsvinster är förstås klen tröst när politiken går åt fel håll.
Opinionsutvecklingen de senaste två åren är väl annars precis som det västerbottniska punkbandet heter: totalt jävla mörker. Och det allvarliga är förstås inte exakt hur Socialdemokraterna och Vänsterpartiet delar på procenten, utan att partierna tillsammans kämpar för att samla ens en tredjedel av väljarstödet. Det har ingenting med industrisamhällets död att göra. Sådana strukturförklaringar är trams. Men vänstern som helhet har väldigt svårt att göra och säga rätt saker just nu, och högern blir djärvare för varje dag (läs deras ledarsidor; man förbluffas över vad som kan sägas i det här landet nu för tiden).
Det finns förstås en massa orsaker till att det går dåligt för arbetarrörelsens partier. Att regera utan att ha majoritet för vänsterpolitik är ingen bra start. Men det finns också ett mer grundläggande problem: att vänstern förlorar idédebatten, eller ännu värre – att det inte ens finns några vänsterargument i den. Fram till våren 2014 dominerades den politiska debatten av välfärdsfrågor. Då slår vänstern nästan alltid högern. S och V samlade också över 40 procent av väljarna. Men när dagordningen slår över till att handla om ubåtskränkningar, invandring och terrorism misslyckas partierna, på var sitt sätt. Socialdemokraterna tror att man kan ha högerlösningar när det är kris och skarpa lägen, och vänsterlösningar som något slags fredstidsvärderingar. Vänsterpartister å sin sida verkar inte alls vilja delta i destruktiva debatter. Resultatet blir att vänsterns ideologiska moteld blir synnerligen svag när debatten präglas av nationalism och rädsla. Och att arbetarrörelsens partier i förlängningen gör sig extremt beroende av en gynnsammare dagordning.
Alternativet: att vara övertygad om att varenda debatt kan tas hem med vänsterargument. Att mejsla ut vänsterlinjer där det verkar omöjligt. Att inte ge bort invandring och terrorism åt högern. Tänk om de frågorna är det enda som kommer att diskuteras fram till valet 2018? Risken finns. Då måste det finnas en vänster som inte bara gör tafatta försök att byta samtalsämne, eller längtar till gynnsammare omständigheter. Vi måste, och kan, vinna precis den debatt som förs. Och vi kan göra det med våra argument.
