I dag kom ett sorgligt besked för svensk politik.

På en blixtinkallad pressträff förklarade Anna-Karin Hatt att hon är stolt över partiets politiska inriktning, men inte kan fortsätta leda det ”i det samhällsklimat vi verkar och samtidigt känna mig trygg. Det är ett pris jag inte kan betala.” Hon tackade också journalistkåren för sitt arbete för demokratin, men uppmanar dem också att ”förklara för svenska väljare vilken uppoffring det är att vara politiker i dag”.

Hon sade att hon inte vill gå in på enskildheter, men säger att det ”handlar inte bara om troll bakom en skärm, utan det har hamnat mycket närmare än så”. Hon beskriver också en ”ny verklighet” med ett ”råare samhällsklimat” än tidigare, där man ”hela tiden måste se sig över axeln, och inte ens kan känna sig trygg i sitt eget hem, och då är det inte värt det”.

Det är svårt att inte beröras av gråten i hennes röst.

För andra gången på kort tid avgår alltså en centerpartistisk partiledare med hänvisning till det hat som de utsätts för.

För andra gången på kort tid avgår alltså en centerpartistisk partiledare med hänvisning till det hat som de utsätts för.

Först var det Annie Lööf som utsattes för ett ständigt hat, i egenskap som ”förrädare”, då hon fortsatte stå upp mot rasism även när den övriga borgerligheten gick högerut. Hatet mot henne kulminerade 2022, när mannen som mördade Ing-Marie Wieselgren även visade sig ha kartlagt Annie Lööf som central måltavla.

Det här var också en del av en bredare kampanj från Sverigedemokraterna, som TV4 senare avslöjade drev en trollfabrik med Annie Lööf som återkommande måltavla. Så här skrev hon senare i sociala medier:

”Alla visste. Hatet som piskas upp. Det vulgära språkbruket som passerar alla gränser. Avhumaniseringen av meningsmotståndare. De senaste tio åren har det varit min och många andras vardag. M, L och KD visste vilket parti de valde att samarbeta med. SD är det största partiet i deras samarbete. Politik är att samarbeta – att välja och välja bort. Ingen kan säga att man inte visste vilka metoder som använts det senaste decenniet.”

Trycket var även hårt mot Muharrem Demirok, och inte minst lyftes hans turkiska och muslimska bakgrund som en riskfaktor. Nu har alltså även Anna-Karin Hatt tappat lusten. Det här är en hemsk utveckling, och ett tecken på ett hårdnande samhällsklimat.

Som hon säger är det här någonting som politiker i alla partier drabbas av, även om kvinnor och antirasister troligen utsätts särskilt hårt. Centerpartiet är också särskilt utsatta som ”förrädarparti” i borgerligheten som kan fälla en högerregering efter nästa val.

I det här hårda klimatet är det synd att vissa politiker försöker utnyttja debatten till sina egna syften. Som när Rashid Farivar påstår sig vara rädd för en mamma med keffyesjal som hämtar sina barn på samma förskola – och själv sprider bilder på henne som riskerar utsätta henne för hot. Ulf Kristersson framställer sig gärna som den vuxne i rummet, samtidigt som hans eget parti kallar demonstranter för ”odjur” och sjunger att de ”hatar” Magdalena Andersson. Men vi ser också exempel på hur små delar av Palestinarörelsen bryter sig ut och förföljer både journalister och politiker på ett hotfullt sätt.

Sverigedemokraterna bör dock hålla lägst profil i frågan, med tanke på att de inte ens markerade mot Jessica Stegruds trakasserier tillsammans med högerextremisten Nick Alinia. Och det börjar bli dags att även statsministern får frågor om extremismen i ett samarbetsparti. Hennes kommentar på Anna-Karin Hatts avgång på X är talande: ”Partiledarskapet i Centerpartiet känns lite hattigt…”

Ett sådant här samhällsklimat gynnar ingen, och våldet kommer inte minst att drabba vänstern hårdast. Den politiska terrorn de senaste decennierna har framför allt riktats mot socialdemokratin, både i Sverige och Norge. Men måltavlan spelar förstås ingen roll: ingen ska hotas och hatas för sitt politiska engagemang, från vänster till höger. Därför är Anna-Karin Hatts avgång en tragedi för alla som bryr sig om demokratin.

Inför utdelningen av Nobels fredspris förra fredagen var den stora frågan hur den norska kommittén skulle hantera Donald Trump. Skulle han mot förmodan själv få priset efter att ha förhandlat fram eldupphör i Gaza? Och om inte, hur skulle kommittén hantera hans ilska? I media lät det som att Norge förberedde sig på en amerikansk amfibieinvasion.

Det visade sig att man hanterade problemet på smidigast möjliga sätt: genom att ge det till en person som Trump omöjligen kan kritisera. María Corina Machado är en ledare för den venezolanska högeroppositionen. På ett sätt är hon en klassisk pristagare: en person som kämpar för demokrati mot en auktoritär regering, ett slags karibisk Solsjenitsyn – det är en Nobelvinnare som hämtad ur kalla krigets dagar. Men tittar man närmare finns det inte mycket mer än så att hänga i granen.

Machado har aldrig uttryckt konkret hur det ska gå till, men hon har länge försökt få utländska regeringar att bidra till att störta Nicolás Maduro från makten.

Till vänster påstås ibland att Machado tillhör den venezolanska extremhögern, men det stämmer inte – hon är från en välbärgad stålmagnatsfamilj och företräder den traditionella eliten. Men epitetet ”järnladyn” säger ändå något om hennes åsikter – liksom det faktum att hon har hyllat högerextrema amerikanska ledare som Brasiliens nyligen fängelsedömde ex-president Jair Bolsonaro, El Salvadors auktoritära fängelseföreståndare Nayib Bukele, och, framför allt, Donald Trump.

Hon har välkomnat USA:s utomrättsliga bombningar av venezolanska fartyg som man utan konkreta bevis anklagar för drogsmuggling. Hittills har man dödat minst 21 personer. Eftersom attackerna har setts som en förberedelse för en militär invasion av Venezuela, har många antagit att även Machado är för en sådan. Det finns fog för det.

Machado har aldrig uttryckt konkret hur det ska gå till, men hon har länge försökt få utländska regeringar att bidra till att störta Nicolás Maduro från makten. Hon har till och med försökt få Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att bistå med det, vars regering hon stödjer till den grad att hon lovat att flytta Venezuelas ambassad till Jerusalem om hon kommer till makten. Referenser till FN:s Responsibility to protect-princip indikerar att hon vill se en lösning liknande den i Libyen 2011 för sitt hemland. Endast det trovärdiga hotet om militär intervention kan åstadkomma förändring, enligt henne.

Sedan förra årets presidentval, som Maduro vann med hjälp av utbrett valfusk, har dessa krav intensifierats. Strax efter att Trump återvaldes sade Machado att ett regimskifte i Venezuela skulle vara en ”enorm utrikespolitisk seger” för honom. Hon har nyligen upprepat den bisarra talepunkten att han ska ha ”avslutat åtta krig”. Kanske en anledning att starta ett nytt?

Inget av detta diskvalificerar henne från fredspriset – i jämförelse med tidigare mottagare som Henry Kissinger och Menachem Begin är Machado en fredsduva personifierad, då hon än så länge inte har blod på händerna. Men hon är inte en okontroversiell figur av typen Malala Yousafzai, som alla kan ställa sig bakom. Det är uppenbart att valet av Machado har mer med Trump att göra än vad Nobelkommittén erkänner. För varför valde man henne just detta år? Priset delas vanligen ut till någon som varit i ropet eller uträttat något under det gångna året. Presidentvalet i Venezuela var 2024 – ett pris till oppositionen det året hade varit logiskt. I år har landet enbart figurerat i internationella medier när USA deporterat påstådda gängmedlemmar eller bombat privata båtar i Karibien. Det vill säga när Trump tvingat upp frågan på agendan.

Det yttersta beviset för att det hela har mer med Trump att göra än något annat kom från Machado själv. I sitt tacktal tillägnade hon priset Venezuelas folk och – Donald Trump.